Försvarsminister Elisabeth Rehns middagstal vid den nordiska konferensen för värnpliktsfrågor 16.4.1991

Ärade deltagare i värnpliktskonferensen!
Ärade nordiska gäster!
Bästa åhörare!

Ni har redan på förmiddagen blivit hälsade välkomna,
men jag vill också gärna i min egenskap av
Finlands försvarsminister för min egen del välkomna Er
till den nordiska konferensen för värnpliktsfrågor
som denna gång hålls i Finland. Ni
är alla varmt välkomna!

Den plats där vi samlats för att hålla vår konferens
har traditioner som går långt tillbaka i
historien. Under nästan hela självständighetstiden
i Finland har militär utbildning givits här.
Då de nordiska värnpliktskommittéerna för första
gången samlas i Finland, är det angenämt att
kunna konstatera, att det sker just i dessa
historiska utrymmen.
Det nordiska samarbetet har långa traditioner,
med befästa former såsom parlamentarikernas
Nordiska Råd, nordiska samarbetsministrar, mer
eller mindre regelbundna utrikesministermöten,
gemensamt uppträdande inför internationella möten
och många, många andra samarbetsformer. Också
samarbetet mellan försvarsmakten i de enskilda
nordiska länderna är livligt. Det sker på många
olika nivåer: de nordiska ländernas försvarsministrar
samlas två gånger i året i tecknet av
våra fredsbevarande uppgifter i FN-regi, och både
försvarsmakten och försvarsministeriets tjänstemän
har en fortgående kontakt på många olika nivåer.
Därför är det följdriktigt och synnerligen glädjande
att de värnpliktiga önskar djupare former
för nordiskt samarbete i sin egen krets.
Personligen finner jag det synnerligen viktigt att
de värnpliktiga kan komma samman och diskutera
olika problem, bekanta sig med varandras förhållanden
och därigenom få nya impulser för förbättringar
i det egna landets värnpliktssystem.
För mig har en av de viktigaste frågorna under min
ministertid varit just frågan om förbättrandet av
de värnpliktigas ställning. Den värnpliktiga är
vår viktigaste resurs med tanke på försvarsförmågan.
Om han inte är motiverad och upplever utbildningen
som meningsfull, har vi mycket liten
nytta av ens de modernaste vapensystem då det
verkligen gäller. Detta fick vi goda exempel på i
kriget vid Gulfen!

Försvarssystemen i våra länder skiljer sig i viss
mån från varandra. Varje land har utvecklat det
system som lämpar sig bäst för just de egna
behoven. Därför är t.ex. personalarrangemangen
inte direkt jämförbara sinsemellan. Därför kan
vi inte i utvecklingsarbetet utgå från förbättringar
som i de nordiska länderna skulle vara
exakt i förhållandet ett till ett. Men där det
är möjligt får det inte finnas hinder för att
förverkliga enhetliga verksamhetsmodeller.
Vi har i Finland haft ett mycket långsiktigt
arbete då det gällt förbättringar i beväringarnas
ställning. Ett klart steg framåt var införandet
av beväringskommittéer på 1960-70 talet. Arrangemanget
har fungerat bra i de allra flesta fall.
Beväringskommittéerna finns och syns i varje
garnison, och tack vare dem har man kunnat förverkliga
många goda initiativ. Utanför garnisonerna verkar
ytterligare Finlands Beväringsförbund.

I början av förbundets verksamhet förhöll man sig
inom försvarsmakten synnerligen reserverat till
den. Detta berodde i hög grad på förbundets
starka politiska framtoning. I dag är situationen
helt annan, atmosfären har neutraliserats, och
många reformer har kunnat genomföras med förbundets
goda minne. Beväringsförbundet hörs i riksdagen
i lagförslag som gäller de värnpliktiga, och
för egen del har jag vinnlagt ministeriet om att
redan i beredningsskedet av nya lagar och förordningar
med intresse för förbundet konsultera det.
Efter en i positiv anda förd diskussion hos mig på
ministeriet mellan huvudstabens ledning och
beväringsförbundets representanter, tillsatte jag en
liten arbetsgrupp med uppgift att se över möjligheterna
till bättre samarbete mellan beväringskommittéerna,
förbundet och huvudstaben. Verksamheten
skulle starkt också ta fasta på de nordiska
samarbetsfrågorna.

Arbetsgruppen presenterade sitt förslag den 9
april, och det går ut på ett samarbetsorgan med 4
medlemmar från kommittéerna, tre från förbundet
och en försvarsministerierepresentant. Som ordförande
skulle fungera chefen för huvudstabens
socialbyrå. Samarbetsorganet skall syssla med
utvecklandet av bevär ingarnas socioekonomiska
frågor, och också samnordiska ärenden.

Mycket arbete återstår ännu i förbättrandet av de
värnpliktigas ställning, och det kommer att lång
tid, det måste i ärlighetens namn medges.
Jag hade en arbetsgrupp också på detta, VARSTA-
gruppen, som nyligen lämnade sitt betänkande med
åtgärdsförslag. Ett viktigt mål är att så långt
möjligt utjämna de ekonomiska skillnaderna mellan
värnpliktstiden och "det normala livet".
Då försämringen av den ekonomiska situationen
sammankopplas med den radikala förändring av
omgivningen som de första dagarna av värnplikten
för med sig, kan detta för många innebära en
sådan kulturchock att möjligheterna att lyckligt
genomföra värnpliktstiden är små. Detta har
också lett till en alltför hög procent avbrytare
framförallt i Södra Finlands garnisoner.
Jag hoppas att ni här vid ert möte kan diskutera
också åtgärdsförslagen i betänkandet och hur de
kunde förverkligas, fastän vi tyvärr inte på
grund av pressad tidtabell fick rapporten
översatt till svenska i sin helhet.
Förutom vid de värnpliktigas sociala och ekonomiska
förhållanden bör uppmärksamhet naturligtvis
också fästas vid utbildningens meningsfullhet. I
dagens värld, i inget nordiskt land, är man
beredd att godkänna en utbildning som inte känns
vettig.
Vi har ett klart ansvar i att upprätthålla försvarsviljan
så hög som den är i dag i samtliga
nordiska länder. För det behövs en god
utbildning .
Som stöd för värnpliktigas sociala, ekonomiska och
utbildningsmässiga förbättringar krävs ytterligare
satsningar på den enskilda individen. Vi måste ha
en klar beredskap att uppfatta signalerna om att
något är på tok innan det är för sent. Detta
gäller såväl den mentala hälsan som mänskliga
relationer.
Det är viktigt, vilket också VARSTA-gruppen kom
fram till, att varje garnison borde ha en egen
socialkurator som kan lyssna och reda ut pojkarnas
problem. Jag hoppas att den förordning som just
godkänts om möjligheten för kvinnor att tjäna i
armén i specialuppdrag såsom t.ex. läkare, kan ha
positiv betydelse i lösningen av dessa problem.
Då vi vill förbättra de värnpliktigas ställning
måste vi i större utsträckning övergå från ord
till handling. I de flesta fall är pengarna
hindret för genomförande av förbättringar, men
mycket kan också vinnas genom förnyade arbetsmetoder.
I detta arbete har beväringskommittéerna
och de värnpliktiga själva en viktig roll, det är
alltid så att det är på gräsrotsnivå, i de
faktiska situationerna som sakkunskapen finns.
Jag önskar Er alla, och särskilt våra nordiska
vänner, en givande och angenäm konferens för
värnpliktsfrågor. Vi är glada över att den för
första gången hålls i Finland.