Suomen ulkopolitiikan asiakirja-arkisto ja kronologia
Lisää kirjanmerkki

Försvarsminister Elisabeth Rehns tal vid Svenska Finlandsfrivilligas höstsammankomst i Stockholm den 29 november 1991

FINLANDS SÄKERHETSPOLITIK I ETT FÖRÄNDERLIGT EUROPA

Ärade veteraner!
Bästa åhörare!

Som inledning till mitt föredrag vill jag framföra mitt tack till ordförande Mascoll Silfverstolpe för den synnerligen hjärtliga inbjudan hansänt mig. Det är en fin känsla att uppleva den samhörighet, som uppstod redan i ett avlägset förgånget och vars rötter står att finna i Sveriges och Finlands gemensamma historia. Då vinterkriget bröt ut i Finland för över 50 årsen väcktes i våra västra grannländer en önskan att delta i Finlands försvar. Till minne av detta har julljusen tänts i den gran på gården utanför
Karlbergs slott som är en gåva av de finska veteranerna. Den granen är en varje år återkommande hälsning till vinterkrigets nordiska frivilliga veteraner. Den är en gest av tacksamhet för det andliga och materiella stöd, som kom oss till del för nästan ett halvt århundrade sedan.

Den generation som upplevt kriget är väl bekant med den finska metaforen "Veljet, nyt mennään ja lujaa!", d.v.s. "Bröder, nu framåt och det snabbt!" Detta uttrycker på ett synnerligen symboliskt sätt också situationen idag. I Europa upplever man integration, frigörelse, förnyelse och demokratisering. Utanför utvecklingen står varken gränserna mellan staterna eller de statliga strukturerna. De konstellationer som andra världskriget skapade är verkligen föremål för stora förändringar.

Förutom att förändringarna i vår del av världen är djupgående, kännetecknas utvecklingen idag av en stor snabbhet. Det är skäl att inte skämta med viktiga saker, men jag kan inte låta bli att nämna ett för mig personligen positivt exempel ur detta flöde av förändringar: Oavsett den rätt stora mängd tal jag hållit under min tid som minister, har jag faktiskt inte ens behövt överväga att hålla samma tal två gånger. Det har alltid funnits ämnen till ett nytt tal.

Jag har under de senaste tiderna ett flertal gånger blivit tillfrågad om min uppfattning om detnya europeiska arkitekturen. Kommer de gamla systemen att ersattas av nya? Vilket är slutresultatet? På de här frågorna har knappast någon ännu ett färdigt svar. Också de som sitter i centrum av det nya europeiska säkerhetssystemets skapelseprocess förefaller tillsvidare helt villrådiga.

Den nya situationen har redan påverkat militäralliansernas position. Under efterkrigstiden var bilden av militäralliansernas uppgift entydig: att skrämma, hota och vid behov kämpa med den motsatta sidans trupper. I och med upplösningen av Warszawapakten och utvecklingen i Europa ärden här fiendebilden inte längre trovärdig. I östra Mellaneuropa och i Sovjetunionen har upplösningen av Warszawapakten lyft nationalitetsfrågorna till ytan. Vid de lösningar som gjordes efter andra världskriget trängdes dessa frågor åt sidan med järnhand, och de förblev där så länge militärallianserna fortlevde.

En annan faktor som skapar instabilitet är den betydande ekonomiska ojämlikheten mellan öst och väst. En närmare anpassning av nationalekonomierna i Västeuropa och östra Mellaneuropa samt Sovjetunionen till varandra kommer att ta år, sannolikt årtionden i anspråk. En ekonomisk integration av de olika delarna i Europa är likväl oerhört viktig. Ingenting skulle vara mer ödesdigert för Europa än att vår världsdel skulle delas itu av en ny typ av "fattigdomsridå". En sådan ridå skulle förr eller senare skapa också politiska och i värsta fall kanske också militära konfrontationer.

Min tredje kommentar gäller den nedrustning som kommit i gång i Europa. År 1988 beslöt Förenta Staterna och Sovjetunionen att helt avstå från kärnvapenbestyckade medeldistansrobotar. Likaså kommer var dera parten i det nyligen undertecknade, fastän ännu inte ratifierade START-avtalet mellan stormakterna, att förstöra ca en tredjedel av de strategiska kärnspetsarna. Det senaste initiativet om nedrustning gäller de taktiska kärnvapnen. Det är skäl att till samma positiva utveckling foga också åtgärderna i syfte att minska de konventionella styrkorna i Europa, där resultat redan uppnåtts och vilka vidtagits avländer som hört till militärallianserna.

Frånsett avtalet om medeldistansvapen gäller de övriga nedrustningsåtgärderna blott begränsning av vapen, inte en total nedrustning. Om t. ex.START-avtalet förverkligas innebär det att antalet strategiska vapen minskas till den nivå de befann sig då förhandlingarna inleddes i början av 1980-talet. Också förhandlingarna om de konventionella vapnen i Europa lämnar kvar en väldig mängd vapen i vår världsdel.

Förenta Staternas beslut att dra in över hundrabaser de närmaste åren motsvarar de inskränkningar, som Sovjetunionen företagit under någraårs tid. Tyngdpunkten för de bägge stormakternaligger i Europa. Det här föranleder ett antalfrågor om de nuvarande och framtida säkerhetspolitiska arrangemangen i vår världsdel. För dettabyggnadsarbete finns många villiga eller potentiellt villiga: åtminstone NATO, Europeiska gemenskapen, Västeuropeiska unionen och KSSE harvarit aktuella. Det visar att vår världsdel,trots att stormaktsblocken dragit sig ifrån varandra, inte kommer att bli ett militärt tomrum.För närvarande förefaller utvecklingen leda tillen ökad betydelse för de nationella försvarssystemen. Till detta hör också det förenade Tysklands växande betydelse. Tysklands spelrum kommeratt öka i såväl politiskt som militärt avseende.
Sammanlagt kan man alltså konstatera, att utvecklingen i det övergångsskede, som Europa för närvarande befinner sig i, inbegriper mångahandafaktorer, både positiva och sådana som åstadkommer instabilitet. Att situationen tillsvidarebestår av så många oklara faktorer innebär, attett urval av militära system kommer att upprätthållas. Inte i ett enda land i Europa har manavstått från det nationella försvaret. Man hållerpå att övergå från militäralliansernas tid tillatt betona försvarets nationella utgångspunkter.
Finlands position är oförändrad i detta avseende.Utgångspunkterna för Finlands försvar har ocksåhittills varit rent nationella. Målet har varitoch är alltjämt att bevara självständighetenunder alla förhållanden. Kanske just det harvarit ägnat att bidra till att försvaret i Finland har uppfattats som hela folkets gemensammasak. Något som utan undantag kommit till synes ialla undersökningar, där man tagit mått på försvarsviljan. I de här undersökningarna har Finlandbefunnit sig i den absoluta toppen i Europa.

Vår försvarspolitik är bokstavligen helt defensiv. I Finland, liksom även här i Sverige, ärförsvarets uppgift att stöda landets utrikespolitiska ledning, och för sin del ge
utrikespolitiken trovärdighet, speciellt om tiderna blir sämre. Detta förutsätter å sin sida att försvarsförmågan också i teknologiskt avseende kan upprätthållas på den nivå som tidens krav förutsätter. Uppfyllandet av detta centrala krav är ennyckelfråga i framtiden. Trovärdighet kan enligtmin mening uppnås endast genom en målmedveten och
långsiktig försvarspolitik.

Finland är på samma sätt som sitt grannland Sverige beläget i en militärpolitisk skrav, varsstrategiska betydelse alltjämt är synnerligenstor både för Sovjetunionen och NATO. Här harneutralaiteten en positiv betydelse, som allaparter erkänner. Det har på ett synnerligen konkret sätt kommit fram vid de officeilla besök somjag i år har avlagt både i Sovjetunionen ochFörenta Staterna.

I det nordiska försvarspolitiska pusslet utgör Finlands luftrum en viktig del. Man kan med fulltskäl säga, att kriget vid Persiska viken allmänt har understrukit luftrummets betydelse. Det gäller särskilt det luftrum som gränsar till Sovjetunionen samt luftförsvaret. I det här sammanhanget aktualiseras frågan om förnyandet av Finlandsjaktplan. Jag vill också här framhålla, att detför Finland inte är fråga om en ny upprustningutan bara om anskaffning av nya plan istället förde gamla som är slutanvända och som vi är tvungnaatt göra oss av med. Just nu går vi igenom offerterna, och förhoppningsvis kan beslutet om vilkentyp som skall anskaffas fattas före nästa sommar.
Ett annat geografiskt område som traditionelltges hög prioritet vid Finlands försvarspolitiskabedömning och planering är helt naturligt Östersjöområdet. De bägge tyska staternas samgång ochden omständigheten att Sovjet dragit sig tillbakafrån det centrala Östeuropa ändrar Och har redanändrat kuststaternas militära utgångspunkter.
Den politiska och militära frigörelse, som destater i Mellaneuropa vilka hört till Sovjetunionens maktsfär genomgått, är i Europa en historisk händelse, som vi alla är glada över. Denåteruppnådda självständigheten i Estland, Lettland och Litauen är en utveckling som svarar motsåväl Finlands som Sveriges förhoppningar.

Återinförandet av politiska friheter under oförmånliga ekonomiska förhållanden kan likväl göra det centrala Östeuropa till en tidsinställd bomb,vars fredliga desarmering är förenlig med allas vårt intresse. De våldsamma händelserna i Albanien och Jugoslavien väcker oro. Vid en snabb bedömning kan de oroshärderna förefalla avlägsna,
då det är fråga om Finlands försvarspolitik. En sådan slutsats skulle ändå utgöra en optisk synvilla. Vi lever idag i ett Europa där alla är beroende av alla. Till detta förpliktas vi redan genom KSSE-avtalet, för vars uppföljningsmöte i mars 19 92 Finland är värd.

Bästa åhörare!

Jag har hittills berört Finlands försvarspolitiska synpunkter närmast i ljuset av yttre faktorer. Försvarspolitik är naturligtvis också inrikespolitik. Inrikespolitiken påverkar väsentligt försvarspolitikens förmåga att svara på yttre utmaningar. Förändringarna och utvecklandet av det nationella försvaret kräver resurser. I det avseende har de parlamentariska försvarskommittéernas betänkanden fungerat som utmärkta rättesnören i Finland, och detsamma gäller denparlamentariska försvarspolitiska delegationens betänkande, vilket blev färdigt för ca ett årsen. De parlamentariskt förankrade riktlinjer, som anges i dessa betänkanden, har skapat entillfredställande grund, och med den som utgångspunkt har vi kunnat förbättra vår försvarsmaktstillstånd och prestationsförmåga.

Utan att närmare gå in på detaljerna i betänkandena kan jag ändå konstatera, att det senast färdigställda betänkandet innehåller förslag bl. a. till ett målmedvetet utvecklande av alla försvarsgrenar. Delegationen rekommenderar, attför det militära försvaret, exklusive pensioner, på 1990-talet skulle användas ca 90 miljarder mk
beräknat enligt prisnivån år 1990 så, att försvarsutgifterna inte överskrider 1,5 procent av bruttonationalprodukten.

Ärade veteraner!

Nästa år firar vi Finlands självständighets 75 -årsjubileum. En särskild plats i programmet under jubileumsåret kommer också att intas av våra krigsveteraner. Till detta asnluter sig bland annat Finlands regerings åtgärder i syfte att förbättra veteranernas sociala och ekonomiska ställning.

I detta sammanhang får vi inte heller glömma de uppoffringar som de utländska frivilliga gjort för Finlands självständighet. Som ett uttryck för vår tacksamhet har vi i Finland för avsikt att i samband med vår självständighets jubileumsår utvidga veteranteckenssystemet till att omfatta också utländska frivilliga. Det är Er förtjänst, värderade veteraner, att vi i Finland med tillförsikt nästa år kan fira vår självständighets 75-årsjubileum. Jag önskar Er alla framgång och hälsa.

Lisää kirjanmerkki