Suomen ulkopolitiikan asiakirja-arkisto ja kronologia
Lisää kirjanmerkki

Minister Elisabeth Rehn, Nordisk sekreterarkongress i Åbo

Bevarandet av vår nordiska identitet inför ett förenat Europa


I Finland och det övriga Norden, kanske med undantag av Danmark,
pågår en livlig debatt om våra länders relationer till
Europa. Skall vi gå in i Europa eller inte?

Mitt svar är entydigt. Vi skall inte gå in i Europa. Vi är
redan där. Och det gäller inte enbart geografin. Vi är
europeer. Visserligen nordligt allvarliga och tröga. Men trots
allt - europeer.

Europa är en kulturellt och politiskt mångfasetterad världsdel.
Av den mosaiken byggs det nu upp en ekonomisk stormakt. Självständiga
stater förenar sina resurser till en dynamisk helhet.
Och avstår samtidigt från en del av självständigheten.
I den processen kan inte Norden förankra sig på åskådarläktaren.
Spelet avgörs på planen. Vi måste vara med i laget. På ett
eller annat sätt.

Danmark är redan fullvärdig medlem av den Europeiska Gemenskapen.
De övriga nordiska länderna, som är medlemmar av frihandelsområdet
Efta, ligger just nu i intensiva och avgörande
förhandlingar om ett EES-avtal (den europeiska ekonomiska
sfären) mellan EG och Efta. Trots att ett par verkligt
besvärliga frågor ännu är öppna är jag optimist. Ett avtal bör
kunna undertecknas ännu denna sommar.
Viljan att nå resultat är uppenbar på båda sidor. Annars hade
det inte varit möjligt att åstadkomma den EES-deklaration, som
godkändes av förhandlarna senaste vecka. Ministermötet var
fullt av tuvor. Men ingen ville stjälpa lasset. Det lovar gott
för fortsättningen.

För Efta-staterna är ett EES-avtal ekonomiskpolitiskt av
största betydelse, också om olika stater och olika politiker
ger avtalet olika konkret betydelse. En del ser det enbart som
ett första steg mot fullt medlemskap i EG, medan andra vill se
det som en mera permanent lösning också på sikt. Men oberoende
vilken grundsyn man har är ett EES-avtal den enda möjligheten
för oss att vara med på den inre europeiska marknaden från
början av år 1993.

EG-staterna utgår uppenbarligen åtminstone i det här
brytningsskedet från att det är bättre att göra ett avtal med hela
Efta-klasen än att sitta med en handfull ansökningar om fullt
medlemskap. EG har fullt upp med den interna processen.
I Finland ser man en kluven inställning till våra EG-relationer.
Å ena sidan ser vi entusiasterna som vill gå in i samarbetet
med vidöppan famn, å den andra de som fruktar att lägre
gränser endast skulle ge oss stora problem. Sanningen är
självfallet inte svartvit.

För vår lilla ekonomi, med begränsad konkurrens på många
områden, kommer det att gränserna förvinner att innebära en
helt ny situation. Den kommer att kräva en anpassning som inte
är problemfri. Samtidigt ger det nya möjligheter. Vi kan inte
blunda för problemen. Men vi skall heller inte överdriva dem.
Framförallt skall vi söka möjligheter att tackla dem.
För Finland är det nödvändigt att kunna avancera i
integrationsprocessen i samma takt som det övriga Norden. Speciellt
Sveriges agerande är av betydelse för oss. Det finns orsak att
uttala förhoppningen om en bättre koordinering av EG-utspelen
inom Norden. De samarbetstraditioner vi byggt upp under lång
tid borde nu utnyttjas till fullo.

Finland, Sverige, Norge och Island håller på att förena sig med
Danmark på den europeiska scenen. I ett integrerat Europa kan
ett Norden i samarbete bli en verklig kraftpol. Utvecklingen
manar till ett ännu intensivare och mera utvecklat nordiskt
samarbete. Samtidigt som vi blickar ner över Europa borde vi se
över våra egna nordiska system och organ. Sekreterarkongressens
tema "Norden - Europas topp" kan få också ett annat
betydelsefullt innehåll än det rent geografiska.
Europa är inte bara EG- och Efta-området. Det tidigare
Östeuropa orienterar sig västerut. Vi borde snabbt medverka till att
den ekonominska klyftan mellan öst och väst överbryggs.Det
gäller trots att det ur en mera egoistisk synvinkel kan ses som
en hotbild, att de forna östblocksländerna på lång sikt är
betydligt intressantare för EG än de nordiska länderna.
I dagens läge kunde de nordiska länderna, med sitt grundmurade
rykte som stabila välfärdsstater, för flere tidigare östblocksländer
vara betydligt intressantare samarbetspartner än det
ekonomiskt starka men ibland rätt imperialistiskt sinnade EG-
blocket. Också ur nordisk synvinkel vore det en god strategi
att skaffa sig kontakter och inflytande i hjärtat av
Centraleuropa.

Ibland hörs påståenden om att vår nordiska särart, vår identitet,
hotas av utplåning i ett integrerat Europa. I framtiden
är vi kanske inte mera islänningar, norrmän, danskar, svenskar
eller finnar. Vi är inte ens nordbor. Vi blir likriktade
europeer. Sägs det.
Har vi idag överhuvudtaget en nordisk identitet? På den frågan
vill jag svara både ja och nej.
Vi har en geografisk närhet och gemensam historia, som har
gjort att våra samhällen har utvecklats på ett likartat sätt.
Vi har en gemensam demokratiuppfattning, en enhetlig lagstiftning,
en långt gående kommunal självstyrelse och ett socialt
rättvisesystem, som väcker intresse världen över.
Den kulturella och språkliga gemenskapen kan aldrig understrykas
tillräckligt. För den nordiska identiteten är det av
avgörande betydelse att i Norden kunna tala och göra sig
förstådd på nordiska språk. Finskan är ett problem.
Men eftersom Finland är ett tvåspråkigt land, och
alla finska skolbarn läser svenska, kan det svenska
språket fungera som en bro mellan Finland och det övriga Norden.
Senaste höst pågick en het debatt i Finlands riksdag
om behovet av obligatorisk svenska i den finska
grundskolan. Tvångssvenskan
kallades den. Förnuftet segrade, och svenskan
kvarstår som ett obligatoriskt ämne i den finska grundskolan.
Norden har varit en integrationsföregångare.
Vi har bl a en gemensam nordisk arbetsmarknad
och en unik passfrihet. Vi har gemensamma
organ som Nordiska rådet och Nordiska
ministerrådet. Inom deras ram fördjupas fortlöpande
samarbetet och koordineringen
mellan våra länder. Ur nordisk integrationssynpunkt
har vi egentligen endast två större problem.
Samarbetsorganen har ingen beslutsmakt och
den i ett skede planerade ekonomiska
samordningen blev aldrig av.
Den nordiska identiteten och samstämmigheten
är naturligtvis inte skimrande rosenröd, den
har många taggar. De nordiska länderna är
inga enäggsfemlingar.
Beträffande en öppnare Europa-orienteringen
har speciellt Finland haft en avvaktande roll.
Vårt realpolitiska läge har ofta lätt till tom
överdriven försiktighet. Det är t.ex. inte många
år sedan det var otänkbart för Finland att bli
medlem i Europarådet. Då mitt eget parti i tiden
lyfte fram frågan var vi rätt ensamma om
kravet på medlemskap. I dag är det en självklarhet
för alla.

Vår identitet förändras hela tiden. Den är
inte någonting som man kan bevara. Vi skall
givetvis bibehålla våra nordiska och nationella
särdrag, vår kultur och vårt språk. Men samtidigt
vara öppna för förändringar.
I ett gränslöst Europa kommer mänskor och
impulser att flyta fritt. Vi ger och tar. Vi måste tro
på våra egna traditioner och vår egen kultur.
Också i en förändringsprocess kommer de att leva
vidare, utvecklas och fördjupas. Vi skall tvärtom
engagera oss mera i allt det som är på gång i Europa.
Det är ett konstruktivt sätt att förstärka och
utveckla vår identitet.
Europas styrka och egenart är just dess brokighet.
En uppgift för Norden bör vara att marknadsföra
denna pluralism. Ett alltför strömlinjeformat Europa
är inte naturligt och inte önskvärt.
Frågan om jämdställdheten mellan män och kvinnor
har förts in i de nationella integrationsdebatterna.
Olika skräckbilder har målats upp. Det har hävdats
att kvinnan har en unikt stark ställning i Norden, och
att den hotas av integrationen.
Det här stämmer inte. Tvärtom. Om de nordiska
länderna isolerar sig från den aktuella utvecklingen
i Europa försvåras en positiv ekonomisk utveckling
med allt vad det innebär av svårigheter att upprätthålla
sysselsättningen, den offentliga förvaltningen,
socialpolitiken och familjepolitiken. I en sådan
situation är det i första hand kvinnorna som drabbas.

Det finns stora olikheter mellan EG-länderna i jämställdhetsfrågor.
Men centralt inom EG-administrationen pågår ett aktivt
arbete för att förstärka kvinnans roll speciellt på
arbetsmarknaden.

Grunden för det arbetet finns i Rom-fördraget. I artikel 119
sägs klart att män och kvinnor skall ha samma lön för samma
arbete. Kvinnor och män skall behandlas lika i avseende på lön
och andra ersättningar, som erhålls från arbetsgivaren direkt
eller indirekt.

Utgående från den här grundprincipen har sedan utvecklats ett
antal direktiv, resolutioner, rekommendationer, uttalanden och
handlingsprogram för att jämställa kvinnor och män på
arbetsmarknaden och i samhället i övrigt. Inom generaldirektorat fem
i EG-kommissionen finns en skild enhet för jämställdhetsfrågor.
Också inom paralmentet finns ett skilt utskott för kvinnors
rättigheter.
Av de föreliggande direktiven vill jag speciellt nämna tre:
- Direktivet om lika lön för likvärdigt arbete. Här
utvidgas bestämmelserna i Rom -fördraget. Också
arbetsvärderingssystemen måste vara könsneutrala.
- Direktivet om likabehandling av män och kvinnor vad
gäller anställning, utbildning, befordran och
arbetsvillkor. Här fastställs bl a att den nationella
lagstiftningen måste innehålla regler mot
könsdiskriminering.
- Direktivet om författningsreglerad social trygghet. Här
garanteras likabehandling av kvinnor och män vars
verksamhet avbryts på grund av sjukdom, olycksfall
eller arbetslöshet.

Arbetet på nya direktiv inom jämställdhetsområdet pågår hela
tiden i kommissionen. Allting tyder på att integrationsprocessen
kommer att förändra situationen för den europeiska kvinnan
på ett positivt sätt.

Vi kvinnor i Finland och Norden har ingen orsak att frukta den
utveckling som är på gång i Europa. Tvärtom finns det all orsak
att gå med i processen. Att tillföra våra erfarenheter och vår
kunskap. Och att ta del av det som sker i andra länder. Kort
sagt - att ge och ta. Så kan vi förstärka vår kvinnliga nordiska
identitet, och ge den nya dimensioner.

Lisää kirjanmerkki