Minister Elisabeth Rehn vid öppningen av Världsnaturfondens kampanj Konst & Ekologi

Hur står det egentligen till med oss mänskor? Har vi under
evolutionens lopp tappat vår självbevarelsedrift?
Trots att vi är den enda levande art på jorden, som har förmåga och
kunskap att blicka framåt och att se vart en hämningslös och
egoistisk rovdrift leder, fortsätter vi att utplåna andra levande
organismer. Varje dag försvinner uppskattningsvis åtminstone en växt-
eller djurarter för evigt från jordens yta.
Vår värld blir fattigare och fattigare. Det samlade genmaterialet
krymper. Och det här är en fattigdom, som har betydligt allvarligare
följder än den som nationalekonomerna demonsterar med kurvor och
stapeldiagram.
Fortsätter miljöförstörelsen och utarmningen av växt- och djurarterna
- av själva livet, då står mänskan småningom i tur. För naturen
själv har alla arter samma värde.

Som försvarsminister är det naturligt för mig att speciellt begråta
den enorma förstörelse som krig åstadkommer. Det senaste skräckexemplet
är naturligtvis kriget vid Persiska viken, där inte enbart
stridshandlingarna, utan också en hänsynslös despot åstadkom en
naturkatastrof av enorma mått.

Det är för mänskligheten och hela vår natur oerhört viktigt att de
pågående internationella fredsprocesserna kan föras vidare. Finland
bör göra allt för att ge Förenta Nationerna redskap att ingripa då
ansvarslösa mänskor vill sätta jorden i brand.
Inom försvarsministeriet har vi gjort upp ett miljöprogram för
försvarsmakten för att minimera skadorna på miljön. I dagens Finland
borde det inte få finnas en enda förvaltningsgren, som inte sätter
in de ekologiska aspekterna och en hållbar utveckling i allt
beslutsfattande.

Världsnaturfonden, och många andra frivilliga organisationer, har
gjort och gör ett värdefullt arbete för att rädda vad som räddas
kan. Många djur- och växtarter har kunnat leva vidare tack vare
fridlysning och skyddsområden. Och många har kunnat räddas genom det
konkreta och tunga arbete, som utförs av många frivilliga
aktivister.
Här tänker jag t.ex. på det örnutfodringsprogram, som på ett så
avgörande sätt medverkat till återuppbyggnaden av en livskraftig
havsörnsstam i vårt land. Jag är personligen god vän med flere
personer, som i det tysta lagt ner ca 500 arbetstimmar per år för att
hjälpa den stolta och mäktiga fågeln att få leva vidare. Jag känner
en stor högaktning för de här personernas insats.
Mot den här bakgrunden kan ni kanske förstå det raseri jag känner
när det nu flyter in rapporter om en besinningslös och laglös jakt
på kungsörn i norra Finland i allmänhet och i Pudasjärvi kommun i
synnerhet. Det här är en skam för Finland, som gärna vill kalla sig
ett civiliserat samhälle. Vi har ännu en lång väg att vandra om
urgamla, lokala traditioner skall tillåtas slå sönder nationella
naturskyddsbehov. Kungsörnen utgör inget hot mot vår välfärd.
Jag skäms för varje tjänsteman, som inte gör sitt absolut yttersta
för att få fast brottslingarna och ett slut på eländet. Det är ett
brott mot naturen och mot mänskligheten. Alla berörda myndigheter
måste se till att tillräckliga person- och andra resurser sätts in
för att trygga kungsörnens möjligheter att leva vidare i de norra
delarna av vårt land.

Jag har idag glädjen att få öppna en kampanj och en utställning av
konstnären Pauli Vuorisalo, vilken tar sikte på att samla in medel
för Världsnaturfondens olika projekt både utomlands och i Finland.
Projektet Konst & Ekologi är ny och välfunnen kampanjform.
Kulturen är nyckeln till överlevnad. Den skapar grunden för vår
civilisation. Den ger oss den kunskap vi behöver för att rädda
naturen och därmed oss själva. Det största hotet mot livet på jorden är
okunskap. Kultur, konst och ekologi bildar en gedigen helhet som ger
oss hopp för framtiden.