Suomen ulkopolitiikan asiakirja-arkisto ja kronologia
Lisää kirjanmerkki

Försvarsminister Elisabeth Rehn i Finlands svenska andelsförbundets Seminarium 3.11.1992

FINLANDS FRAMTIDA LIVSMEDELSFÖRSÖRJNING

Finland har ansökt om medlemskap i Europeiska
Gemenskapen, EG. De konkreta förhandlingarna
mellan parterna torde komma igång ännu detta år.
Om allt går som planerat kan Finland vara medlem
redan efter ett par-tre år - med allt vad det
innebär av både rättigheter och skyldigheter.
Redan det EES-avtal, som riksdagen godkände senaste
vecka och som träder i kraft vid årskiftet,
kommer att innbära betydande förändringar inom
centrala områden i vårt land. Däremot berörs den
egentliga livsmedelsproduktionen rätt obetydligt.
Ett framtida EG-medlemskaps faktiska betydelse
för det inhemska lantbruket och livsmedelsindustrin
är idag svår att bedömma, eftersom GATT-
förhandlingarna ännu inte har kunnat slutföras.

Just nu ar hela GATT-processen i ett ganska skämmande
läge. Ur vår synvinkel vore det fatalt om
det skulle ske ett sammanbrott, och ett
världsomfattande handelskrig skulle utbryta. Finland, som
är starkt exportberoende, skulle få betydande
problem.

Ur lantbrukets synvinkel upplevs GATT-processen
ofta som ett hot. Och det är uppenbart att ett
avtal föranleder en radikal strukturomvandling
inom det finländska lantbruket. Det väsentliga
vore att GATT inte skulle försvåra möjligheterna
att med nationella åtgärder upprätthålla en
tillräcklig inhemsk livsmedelsproduktion.


Finland slår vakt om sina egna intressen


Regeringen har, medveten om trycket från
omgivningen, i bl.a. EG-redogörelsen och -meddelandet
visat synnerligen omsorg om just lantbrukets
framtida ställning. Regeringen har utgått från
att det är ett centralt mål för Finland att bevara
jordbrukets produktionsförutsättningar och att
utveckla EG:s regionala stödsystem så, att de
nordliga förhållandena beaktas.

Det förvånar mig inte alls att man känner stor
ovisshet inför framtiden just i de kretsar som
arbetar inom lantbruket och livsmedelsindustrin.
Hur skall man kunna klara en fri konkurrens från
produktionsområden där ett fördelaktigt klimat
ofta gör skördarna dubbelt så höga som hos oss?
Hur skall vi kunna pressa ner vår kostnadsnivå
till hälften av den nuvarande?
Det kan tyckas att de här frågorna, som främst
framställts av lantbrukarbefolkningen, är ett
problem som berör endast dem och de delar av
handel och industri, som direkt är engagerade med
att förse lantbruket med förnödenheter och med
förädling av livsmedel. Enligt min uppfattning
har vi att göra med ett nationellt problem, som
på ett dramatiskt sätt berör hela vårt
nationalhushåll. Det är inte svårt att förstå alla dem,
som är allvarligt bekymrade för en situation där
en mycket stor del av vår dagliga mat är
importvara - också om importerad, mat ingalunda behöver
vara sämre mat.

Ett konkret bekymmer, utöver effekterna på det
egentliga lantbruket, är den belastning för vår
ansträngda bytesbalans, som en massiv
livsmedelsimport skulle förorsaka. Om i framtiden varje
finländares månatliga matkasse skulle innehålla
importmat för 700 mark, skulle det årliga
valutautflödet vara över 40 miljarder mark. Det blir
inte alldeles lätt, att väga detta med ökad
export. Vilka är de nya exportmarknader som skall
erövras och vilka är de produkter som skall kunna
betala importen?

Det är inte okomplicerat, att i dagens
integrationsläge tala för att köpa inhemskt eller att
gynna inhemsk produktion. Samtidigt vet vi alla,
att man oberoende av de gemensamma EG-reglerna i
alla europeiska länder i många avseenden fungerar
ganska protektionistiskt. Också för oss finländare
är den egna munnen närmast. Också för oss
lönar det sig i allmänhet att köpa inhemskt. Och
det är själklart att vi i de stundande
EG-underhandlingarna försöker få så fördelaktiga villkor
som möjligt.
EG vill i princip förverkliga en fri handel med
livsmedelsprodukter. Självförsörjning i ett
enskilt EG-land betraktas därför inte som
eftersträvansvärt. I praktiken har de här
grundprinciperna dock aldrig kunnat renodlas. Man har varit
tvungen att ta hänsyn till de interna förhållanden
i de olika medlemsländerna. Om den gemensamma
lantbrukspolitiken skulle leda till ett ohållbart
läge i något land vad beträffar kontinuiteten för
lantbrukssektorn och livskraften på landsbygden,
skulle detta strida mot målsättningarna i Rom-
traktatet.

Det är uppenbart att en omedelbar tillämpning av
EG:s nuvarande lantbrukspolitik skulle leda till
en dramatisk och oacceptabel stukturförändring
inom vårt lantbruk. Den avgörande frågan är då,
vilka möjligheter det finns att modifiera EG:s
lantbrukspolitik i de förhandlingar om medlemskap,
som småningom skall starta. Hur skall vi
tillräckligt väl få beaktat den förutsättning att
bedriva lantbruksproduktion i de klimatologiska
förhållanden som gäller i Finland? Det förefaller
rimligt att förutsätta att EG: s lantbrukspolitik
kompletteras ifall ett land som Finland skulle
bli medlem.

För vårt lantbruk är det viktigt att förhandlingarna
hela tiden förs parallellt med Sverige. Vi
måste kunna uppnå samförstånd om våra mera
ofördelaktiga särdrag i jämförelse med det svenska
lantbruket. Såväl bestående regler som långa
övergångstider bör kunna motiveras med hänvisning
till de specialförhållanden som gäller och den
småbruksstruktur som uppstått av historiska
orsaker.

Ur EG:s synpunkt bör det vara förnuftigt, att ha
en ekonomiskt sund medlemsstat som yttersta
utpost i det nordöstra hörnet; en stat som inte
skakas av politisk och ekonomisk instabilitet.
Det ligger också ett egenvärde i en livskraftiga
bebyggelse på landsorten också i de östra och
norra delarna av vårt land.

Det finns många fördelar för hela Europa-bygget,
att utgående från livskraftiga samhällen vid
östgränsen utveckla handeln och samfärdseln med
Ryssland. Under de kommande förhandlingarna bör
det för oss vara ett konkret mål att försöka
uppnå vissa specialvillkor för gränshandeln i
våra östra närområden. Det vore till fördel för
Finland, och det vore till fördel för hela EG.

Finland håller fast vid en egen livsmedelsproduktion


Regeringen har i sitt meddelande till riksdagen
angående medlemskap i EG bl.a. konstaterat, att
det ligger i Finlands intresse att bevara
jordbruksproduktionen och livsmedelsförädlingen för
hemmamarknaden på en så hög nivå som möjligt. Ett
mera exakt produktionsmål går det inte att
fastställa i den nya situationen.

Frågan är sedan hur en relativt hög produktion av
livsmedel skall kunna skötas? Hur ser det
lantbruk ut som på sikt klarar sig i den relativt
fria konkurrens som råder i morgondagens Europa?
Hur ser förädlingsindustrin ut och vad kan
statsmakten göra för att en hög nivå skall kunna
förverkligas?

När experterna säger att det finns sektorer som
på sikt är mera konkurrenskraftiga än andra, är
jag benägen att tro dem. Man har ofta nämnt
mjölkproduktionen som ett. exempel på en sådan sektor.
Gräset växer lika bra hos oss som längre söderut,
kunskapsnivån är hög och traditionen för
produktion av mjölk med hög kvalitet finns. Vi kämpar
med överskotten och slaktar våra djur, men
mjölken är säkert ändå på sikt ett av trumfkorten för
det finländska lantbruket. Det lönar sig att
eftersträva en relativt hög mjölkkvot för vår
del.

Också om producenterna i de mellaneuropeiska
stora mjölkländerna Holland, Frankrike och
Tyskland inte gärna avstår från sina kvoter kan de på
litet längre sikt bli tvungna att göra det av
miljömässiga orsaker. Det blir med tiden allt
kostsammare att ta hand om kreatursgödseln på ett
sätt som kan accepteras i så tätt befolkade
områden som det är fråga om. Fyrahundra människor per
kvadratkilometer i Holland, gör det inte lätt att
upprätthålla så kreatursstark drift som man har
idag. När den allmänna opinionen i dessa länder
börjar tröttna på den evinnerliga svämgödsellukten
kan vi här uppe i den glest befolkade Norden
erbjuda oss att ta över en större del av Europas
animalieproduktion. Det är betydligt enklare och
billigare för oss att komma tillrätta med
kreatursskötselns miljöproblem.
Min vision är också att, såsom man redan har sett
i Sverige, det i framtiden kommer att ställas
höga etiska krav på i synnerhet husdjursproduktionen.
Djuren skall ha rätt att röra sig möjligast
fritt och de skall kunna vistas ute en viss
tid av året eller dagen. Jag hör till dem som
tror att konsumenterna är villiga att betala för
ett effektivitetsbortfall, som innebär att djuret
får det drägligare. I våra små enheter är det
lättare att ta djurskyddsaspekt i beaktande. I
stället för att i EG- medlemsförhandlingarna ge
avkall på sådana produktionsetiska mål borde vi
försöka få också andra länder att acceptera
småskalighetens fördelar.

Finland är också ett land med goda förutsättningar,
att odla och marknadsföra rena livsmedel
till länder där de ekologiska förutsättningarna
är sämre. Det här är en chans som vi inte borde
missa. Men det kommer att kräva en ordentlig
satsning på marknadsföring för att lyckas.

Finlands bestämmelser beträffande bekämpningsmedel
och tillsatsämnen kommer att harmoniseras med
EG-bestämmelserna redan under EES-fasen. Idag är
vissa normer och direktiv beträffande fastställda
gränsvärden lindrigare, i vissa fall strängare än
i Finland. Det är självklart att de finländska
livsmedlen inte borde få överskrida de tillåtna
maximivärdena för att vi skall kunna framstå som
trovärdiga odlare av rena livsmedel.

Nytänkande beträffande krisberedskapen

Ett EG-medlemskap kommer att innebära ett
nytänkande inom krisplaneringen. Utgående från principen
för EG:s gemensamma jordbrukspolitik är tanken
på speciella självförsörjningsmål för de
enskilda länderna helt främmande. Också Finland
blir tvungen att anpassa sig till detta. Det
innebär bl.a. att vi inte mera kan tala om
självförsörjning, utan om försörjningsförmåga.
Målet för livsmedelsförsörjningen under
undantagsförhållanden är att under alla omständigheter
trygga tillgången på en tillräcklig mängd
näringsenergi. Nivån har fastställts till i medeltal
2800 kilokalorier per dygn och person.
Förutsättningen för detta är att vi har en tillräckligt
bred jordbruksproduktion, en mångsidig
livsmedelsindustri och ett fungerande distributionssystem.
Om den direkta lantbruksproduktionens
självförsörjning sjunker måste den kompenseras med andra
åtgärder för att trygga tillgången på livsmedel i
en krissituation. Sådana åtgärder är bl.a.
lagring av säd, socker och produktionsmedel samt
beredskap till en omstrukturering av konsumtionen.

Lagringen ökar direkt uthålligheten och ger tid
att anpassa livsmedelsförsörjningen till rådande
förhållanden. Vid en omstrukturering av konsumtionen
strävar man till att utnyttja de knappa
resurserna effektivare. I praktiken innebär det,
att växtprodukter som säd och potatis i ökad
utsträckning används som mänskoföda. Den säd som
under normala tider används som fodersäd måste
under krisförhållanden kunna användas i olika
produkter också som mänskoföda.
Beredskapsplaner är alltid bundna till det allmänna
samhällsskeendet, och de måste anpassas
till de förändringar som sker. Ett egen lantbruk
är ett av krisuthållighetens mest centrala
element. Försvarsekonomiska planeringskomissionen
har föreslagit, att målet borde vara att 1,5
miljoner åkerhektar skall behållas i produktion.
Om det i praktiken uppstår problem med detta,
måste det utredas med vilka metoder och till
vilka kostnader åkerjorden kan hållas i en sådan
beredskap att den snabbt vid behov kan tas i
produktion igen,

En global granskning visar att livsmedelsförsörjningen
alltid kommer att vara kriskänslig. Vårt
nationella mål måste också i fortsättningen vara
att under alla förhållanden trygga tillgången på
livsmedel. Självständighetens grundkrav är förmågan
att kunna ta hand om den egna befolkningen.
Det kvarstår oberoende av
integrationsutvecklingen.

Olönsam produktion är omöjlig

Regeringen konstaterade i EG-meddelandet till
riksdagen, att medlemskapets fördelar kan utnyttjas
inom jordbruket endast om näringen är
konkurrenskraftig. I sitt nuvarande skick och med
dagens kostnadsnivå kan jordbruket inte svara på
den utmaning som EG-medlemskapet utgör.
Den allmänna uppfattningen har varit att kustbygderna
i söder och väster utgör de bästa odlingsbygderna
i vårt land. Det stämmer säkert fortfarande.
Det som däremot inte stämmer är antagandet
att de här trakterna skulle komma att ha en
lättare anpassningsprocess än lantbruket i mellersta
och norra Finland.

Tvärtom kan det vara så att just spannmålsodlingen
i södra och västra Finland kommer att få de
största anpassningssvårigheterna. Det kommer att
bli mycket svårt att utan gränsskyda få ett
sådant pris för spannmålen att kostnaderna skulle
täckas. För att få det hela att gå ihop och säkra
den egna produktionen behövs alla de föreslagna
årgärderna; en intensiv kostnadsjakt på gårdarna,
en förstoring av brukningsenheterna, ett utökat
samarbete mellan gårdarna, en höjd skördenivå med
stränga miljökrav uppnådd genom effektiv forskning
och rådgivning, ett kontinuerligt sökande
efter tilläggsinkomster och till sist också ett
direkt arealbaserat stöd.
En svår anpassningsprocess har börjat också i de
finlandssvenska kustbygderna. Skall man satsa på
husdjur, skall man börja med potatisodling i stor
skala, är det möjligt att sälja maskintjänster
till utomstående? Det här är frågor som jordbrukarna
idag ställer utan att egentligen kunna få
något säkert svar.

Det enda svar som kan ges är en allmän försäkran
om att en egen livsmedelsproduktion skall
upprätthållas. Men det är klart att detta är
möjligt endast om det enskilda företaget också på
sikt är lönsamt och kan utvecklas. Med priser
under produktionskostnaderna kan resonemanget
bara föras på en mycket teoretisk nivå och då
också endast för en mycket kort övergångstid. När
övergångstiden är förbi, maskinerna slutkörda,
produktionsbyggnaderna föråldrade och besparingarna
slut, upphör lantbrukarnas möjligheter till
olönsamma arrangemang.

Regeringen har utlovat en serie åtgärder för att
lindra anpassningsproblemen och göra jordbruket
mera konkurrenskraftigt. Det kommer att vara
fråga om dels övergångsarrangemang och dels
permanenta förändringar i näringens
verksamhetsförutsättningar.

Mina damer och herrar

För de sektorer inom vårt näringsliv som betjänar
lantbruket med förnödenheter eller förädlar råvarorna
till livsmedel är det av synnerlig vikt att
kunna få en så riktig uppfattning om lantbrukets
och livsmedelshanteringens framtid som möjligt.
Jag skulle så gärna här idag ge er, församlade
ledare för våra finlandssvenska andelsföretag, en
klar och säker vision om framtiden om jag bara
kunde göra det. Många av er har i detalj
analyserat framtiden för era företag och vägt olika
scenarier mot varandra. I visionerna har ni
säkert utgått från några hypoteser som ni trott på.

Jag skall sammanfattningsvis ge några fästpunkter
för jag ser framtiden:

För det första tror jag att Finland kommer att
hålla fast vid en hög produktionsnivå för
baslivsmedlen.

För det andra tror jag att man kommer att finna
medel för att övervinna kostnadskrisen i vårt
lantbruk.

För det tredje tror jag att konsumenterna kommer
att värdera produktionsetik och produktkvalitet
allt högre.

Alla de olika aktörerna på livsmedelsförsörjningens
fält har säkerligen skäl att dra åt svångremmen
och vara noga med att inte ta på sig nya
kostnader. Jag tror absolut inte på en total
dansk eller europeisk "take-over" av vår
livsmedelshantering, om vi inte själva vill det eller
sköter oss oerhört illa.

Lisää kirjanmerkki