Suomen ulkopolitiikan asiakirja-arkisto ja kronologia
Lisää kirjanmerkki

Försvarsminister Elisabeth Rehns tal vid Krigsinvalidernas Brödraförbunds Vöråavdelnings 50-års jubileum och Vasa distriktets fest med anledning av Finlands 75-åriga självständighet, i Vörå den 30.11.1992

Ärade veteraner och festpublik!

Jag vill framföra mitt varma tack till
Krigsinvalidernas Brödraförbunds Vörå avdelning och Vasa
distrikt samt Vörå kommun för att jag beretts
tillfällle att medverka i denna jubileumsfest och
framföra mina synpunkter på en del aktuella
frågor.

Som vi alla vet lever vi i en tid av stora
förändringar såväl i nationell som internationell
bemärkelse. I detta sammanhang har även grunderna
för vår säkerhetsplitik och vårt försvar
diskuterats. Allt detta till trots förblir målet för vår
säkerhetspolitik och vårt landsförsvar
oförändrade: Att trygga Finlands självständighet samt
befolkningens levnadsvillkor under alla
omständigheter.

Det finns idag, som känt, gott om osäkerhetsmoment
och instabilitet även i vår världsdel. Ett
fruktansvärt inbördeskrig rasar i det forna
Jugoslavien. Inom det före detta Sovjetunionen
sjuder det på många håll, de sociala, ekonomiska
problemen är enorma. Den så kallade gamla världen
håller på att anpassa sig till den nya verkligheten,
en process vars slutresultat ännu inte kan
förutsägas.

För tillfället är de militärpolitiska faktorerna
inte avgjörande för utvecklingen i Nord-Europa.
Icke militära hot är mera betydelsefulla för
utvecklingen i Östersjöområdet än frågor gällande
de militära styrkornas mängd och gruppering.
Just i Östersjöområdet har mycket förändrats
under den senaste tiden. Den ryska flottan blir
tvungen att draga sig tillbaka från hamnarna i de
Baltiska länderna. Det ryska luftförsvaret och
varningssystemen håller på att omlokaliseras till
områdena öster om de baltiska länderna. De ryska
trupperna drar sig tillbaka från Baltikum, tyvärr
har reträtten inte framskridit med önskad
hastighet. De baltiska länderna har ännu inte
tillräcklig kapasitet för övervakande av sitt luftrum
och territorialvatten.

Man kan med fog konstatera, att den militärpolitiska
tyngdpunkten i Östersjöområdet har förskjutits
norrut, till trakterna av Finska Vikens
mynning. Mot denna bakgrund är det naturligt att
även det demilitariserade Ålands ställning har
diskuterats.

Det faktum att Finland troligen kommer att ansluta
sig till den Europeiska Unionen gör att Unionen
och Ryssland kommer att ha en lång gemensam
gräns. Det säger sig självt, att det ligger även
i vårt intresse att understöda reformer och främja
stabilitet i Ryssland. Vi har, även av praktiska
skäl, koncentrerat våra ansträngningar till
våra närområden - St.Petersburg, Murmansk och
Karelen samt de baltiska länderna. Våra möjligheter
är ju dock begränsade. Det är av största vikt
att betydande internationella resurser satsas på
återuppbyggandet av dessa områden.
En av de viktigare frågorna, som i framtiden kan
lösas endast genom internationellt samarbete, är
den som har med miljöskydd och förebygande av
miljökatastrofer i det forna Sovjetunionen, att
göra. I mars detta år fick vi redan en påminnelse
om en av de farligaste säkerhetsriskerna i närheten
av vår östgräns i formen av en olycka i
kärnkraftverket i Sosnovyi-Bor i St. Petersburg-området.
Flere områden i det forna Sovjetunionen
håller på att utvecklas till ekologiska farozoner,
med alla de katastrofala konsekvenser
detta kan ha för befolkningen i såväl dessa som
närliggande och även fjärran områden.
Under den senaste tiden har även försvarsförvaltningens
sparåtgärder varit aktuella. Nyligen
offentliggjordes en tjänstemannautredning gällande
de omstruktureringar i försvarsförvaltningen
som är en följd av att vi under de kommande åren
är tvungna att skära ned försvarsmedlena med hela
13%. I anslutning till sparåtgärderna är vi också
tvungna att minska vår personal med drygt tusen
under de närmaste åren. Inbesparingar av den här
storleksklassen kan genomföras endast med hjälp
av kraftiga rationaliseringsåtgärder. De första
konkreta åtgärderna måste vi skrida till under
loppet av år 1993, vilket betyder att beslut i
frågan måste fattas senast i mars-april nästa år.
Samtidigt som vi skär ner måste vi naturligtvis
se till att försvarsförmågan och beredskapen
upprätthålls. Det räcker naturligtvis inte med
att vi själva är nöjda med vårt försvar. Stabiliteten
och den militärplitiska utvecklingen i våra
närområden gynnas inte av att omvärlden mister
sitt förtroende för vår förmåga att självständigt
sköta försvaret av vårt land. Enligt min mening
kan vi inte i längden upprätthålla en för omvärlden
förtroendeingivande försvarsförmåga med avsevärt
mindre försvarsmedel än idag. "Osthyvelprincipen"
kan inte i framtiden användas med framgång.
Vi måste ha modet och förmågan att upprätthålla
ett trovärdigt försvar också om det betyder
att vi måste ändra på grundprioriseringarna. Det
är vår skyldighet att även i detta avseende förvalta
det arv vi fått av de äldre generationerna
på bästa möjliga sätt.

Bästa veteraner!

Det var Er, och era stupade kamraters, offervilja
som gjorde det möjligt att bevara vår
självständighet. Det sätt på vilket Ni framgåmgsrikt
försvarade vår självständighet mot en stormakt,
bevisar att mängden vapen och trupper inte alltid
är den avgjörande faktorn när nationers öden
formas i krig. Försvarsviljan och det rättmätiga
i den sak Ni kämpade för var nog ändå avgjörande.
Efetr krigsåren följde en ny kamp, återuppbyggandet
av ekonomin och våra internationella
förhållanderi, speciellt till vårt östra grannland. Man
kan med fog säga att vi, efter krigen, i båda
dessa avseenden befann oss i ett noll-läge.
Omkring etthundratusen man i bästa arbetsför ålder
hade stupat. Landet var ruinerat både fysiskt och
ekonomiskt. En halv miljon karelare skulle
bosättas. Porkkala udd var ockuperat. Vi stod ensamma
och det fanns ingen utomstående hjälp att få.
Samma generation som bar den största bördan under
krigsåren måste nu ta itu med denna nya utmaning.
Även denna gång lyckades Ni över alla
förväntningar.
Dessa svårigheter har vi nu lagt bakom oss. I
dagens Finland lever vi ett i många avseenden
rikt liv, trots de svårigheter vi har med
ekonomin och arbetslösheten. Vi måste naturligtvis
sträva till att lösa dessa problem så snabbt som
möjligt, men samtidigt skall vi hålla i minnet
vår internationellt sett mycket höga
levnadsstandard.

Det finns i Finland idag ungefär 250 000
veteraner från de senaste krigen. Av dem är ungefär
50 000 kvinnor,som tjänstgjorde i
frontförhållanden. En betydande del av veteranerna är sedan
kriget invalidiserade eller senare insjuknade.
Veteranernas medelålder är ungefär 74 år.
Veternerna och krigsinvaliderna har gjort sog förtjänta
av alla de förmåner och samhällets tjänster
som idag står dem till buds.

Veteranerna kan fortfarande på ett betydelsefullt
sätt bidraga till utformandet av vårt samhälle
idag och i framtiden. En del av befolkningen,
även i Finland men i ännu högra grad i andra
europeiska länder, riktar sina nationalistiska
och fosterländska känslor på ett nedrivande sätt
mot invandrare och flyktingar. Det är i detta
sammanhang ofta frågan om unga människor, med
sociala och ekonomiska problem av olika slag.
Jag har den uppfattningen att dessa människor har
missuppfattat innebörden av sund fosterlandskärlek
och, om man så vill, nationalism. Dessa känslor
bör inte riktas mot någon eller något, endast
för det egna samhället, dess traditioner och
målsättningar. Veteranerna har en sund syn på
dessa saker. Jag tror att de yngre generationerna
har mycket att lära av Er även, och kanske speciellt,
i detta avseende. Jag hoppas att Ni och
de organisationer som företräder Er har krafter
och möjligheter att föra detta viktiga budskap vidare.

Trots statsmaktens strävan att på bästa sätt ta
hand om veteranerna vill jag gärna poängtera
betydelsen av det frivilliga arbetet till förmån
för dem. De donationer som olika
frivilligorganisationer får mottaga till förmån för
rehabiliteringsverksamhet bland veteranerna är ett
uttryck för den aktning som veteranerna åtnjuter
i vårt samhälle.

En del av Er anser säkert att staten inte gjort
tillräckligt för att hjälpa veteranerna. Det har
Ni naturligtvis rätt i. Inom ramen för de ytterst
snäva ekonomiska ramarna kommer social- och
hälsovårdstjänsterna i framtiden att utvecklas med
tyngdpunkt på den öppna vården.
Jag vill gärna passa på att lyckönska
Krigsinvalidernas Brödraförbunds Vörå avdelning med
anledning av Ert 50-års jubileum. Jag hoppas att Ni
orkar verka lika aktivt i framtiden som hittills,
och tillönskar Er all lycka i Er verksamhet under
det följande halvseklet.

Veteraner - såväl män som kvinnor!

Allt det arbete som gjörs till förmån för
veteranerna är betydelsefullt och viktigt. Både
samhållets åtgärder och det frivilliga arbetet till
förmån för veteranerna har sina uppgifter och
kompletterar varandra på ett lyckat sätt. Jag
hoppas att vi kan garantera Er, ärade veteraner,
en möjligast bekymmersfri och lycklig ålderdom.
Jag önskar Er all framgång och god hälsa i
framtiden.

Lisää kirjanmerkki