Suomen ulkopolitiikan asiakirja-arkisto ja kronologia
Lisää kirjanmerkki

Försvarsminister Elisabeth Rehns tal vid rotarymötet i Södertälje, Sverige den 30.3.1992 klo 12.45

FINLANDS SÄKERHETSPOLITIK OCH SAMARBETE I NORDEN

Organisationskommitténs herr ordförande! Mina Damer och Herrar!

Samarbetet, på olika nivåer och områden, mellan
de nordiska länderna har jag alltid upplevt som
meningsfullt och viktigt. Det är därför mycket
angenämt att jag har beretts tillfälle att granska
Finlands säkerhetspolitik och det nordiska
samarbetet i anslutning därtill.

Som känt har utvecklingen i Europa på flerea
områden under de senaste åren varit exeptionellt
snabb. Dessa förändringar har berört även Finlands
närområden. Enligt min mening kan man obestridligt
framhålla att en rad händelser, som ökat
den militära instabiliteten i Europa, anslutits
till de radikala förändringar som skett i vår
världsdel under de gångna åren.

Om man av alla de potentiella säkerhetshot som
kan urskiljas i Europa och våra närområden borde
urskilja tre, som mest påverkar utvecklingen av
säkerheten i vår världsdel, skulle jag välja
följande: För det första upplösningen av det
forna Sovjetunionen med alla därtillhörande
följdverkningar; för det andra nationalitetsproblemet
eller närmare sagt: en konflikt mellan nationaliteter
och existerande statsstrukturer samt för
det tredje miljöhoten, både möjligheten till
miljökatastrofer och sådana långsiktstrender som
klimatförändring och ozonförtunning inbegripna.
När man till detta tillägger att en av grundstenarna
för Finlands säkerhetspolitik under efterkrigstiden,
VSB-fördraget, inte mera är i kraft
är det förståeligt att jag inte i detta sammanhang
på ett allomfattande sätt kan analysera vår
säkerhetspolitik i denna nya situation. Hållbara
slutsatser kan dras först efter det att dammet i
någon mån har lagt sig. VSB-fördraget har ersatts
av ett avtal med Ryssland som saknar militärpolitiska
ställningstaganden men där de båda avtalssparternas
säkerhetsintressen beaktas. I avtalet ingår att
fördragsparterna ömsesidigt
avhåller sig från att överlåta område eller ge
bistånd åt en anfallande part. Liknande avtal
ingicks tex mellan Tyskalnd och det dåvarande
Sovjetunionen.

Ett problem innebär den förändrade innebörd
begreppet "säkerhetspolitik" har fått. I Finland har
vi vant oss vid definitionen att "säkerhetspolitik
är lika med utrikespolitik och försvarspolitik,
där utrikespolitiken har en förgrundsställning".
Definitionen anammades efter den sk "notkrisen"
i början av 1960-talet, då man började
diskutera försvarspolitik i offentligheten i
Finland. Definitionen är det i och för sig inget
fel på. Tyngdpunkten ligger alltjämt på
utrikespolitiken. Definitionen är dock föråldrad och
stämmer inte mera överens med den internationella
terminologin.

Inom den Europeiska Gemenskapen förefaller man
att ha gått in för en indelning i tre faktorer:
utrikespolitik, säkerhetspolitik och försvarspolitik.
I den europeiska säkerhetspolitiken innefattar
man vapenkontroll, nedrustning, säkerhetsfrågor
inom FN och KSSE, såsom fredsbevarande
verksamhet, ekonomiskt och tekniskt samarbete i
beväpningsfrågor, koordinering av vapenexport och
förhindrande av spridning av kärnvapen. Till den
europeiska säkerhetspolitiken räknas även en del
"mjuka" icke militära hot. Exempel på sådana är
miljöfrågor och okontrollerad emmigration.
Vår egen definiton är föråldrad pga av att
försvarspolitiken inte är en del av säkerhetspolitiken
enligt den nya internationella vokabulären.
För undvikande av missförstånd måste vi revidera
våra definitioner så att de överenstämmer med
"euronormerna" .Detta har vi de facto i stor
utsträckning redan gjort. Ett exempel på detta är den
säkerhetspolitiska redogörelse som regeringen gav
till riksdagens utrikesutskott på hösten 1990.
Redogörelsen baserade sig på ett omfattande
säkerhetsbegrepp. I sin kommentar till redogörelsen
fäste utskottet uppmärksamhet vid det eventuella
behovet av att revidera de säkerhetspolitiska
begreppena.

Det första steget på denna väg är att vi godkänner
ett utvidgande av begreppet säkerhetspolitik.
Följande steg är att vi närmare undersöker den
europeiska terminologin och dess anpassande till
finska förhållanden.

När man dryftar Finlands säkerhetspolitik idag
kan man inte förbise vårt förhållande till EG.
Det har, vilket är väl motiverat, sagts att frågan
om vårt eventuella EG-medlemskap är det viktigaste
beslutet som tages under den tid Finland
varit självständigt. För bara några år sedan
skulle ett finskt EG-medlemskap ha varit otänkbart.
Ännu otänkbarare skulle det ha varit att
Moskva skulle ha kallat Washington för sin allierade
och sagt sig överväga medlemskap i NATO.
I Finland räckte det relativt länge innan någon
ens berörde frågan om EG: s eventuella
försvarspolitiska dimension. Efter att frågan togs upp har
den däremot diskuterats flitigt. Jag tror att man
inte, i alltför hög grad, skall betona
försvarspolitikens andel i EG och dess inverkan på våra
beslut. Trots att den gemensamma försvarspolitik
som eventuellt utvecklas inom EG är en viktig
fråga, finns det skäl att framhålla att
försvarspolitiken inte hör till EG: s och WEU:s
tyngdpunktsområden. På annat sätt kan man inte förklara
det faktum att de försvarspolitiska besluten
inom EG kommer att tas först under den senare
hälften av 1990-talet. Finland kommer i sinom tid
också att ta ställning till vilket vårt
förhållande till WEU i framtiden kommer att vara.

WEU antas bli instrumentet för EG: s eventuella
försvarssamarbete. En av förutsättningarna för
beslutet är att man inom unionen kommer överens
om innebörden av de olika
medlemskapssalternativen.
I samband med diskussionerna om Finlands
EG-medlemsskap och förhållande till WEU har man också
berört behovet av att också i fortsättningen
bevara neutralitetsbegreppet som en del av vår
utrikespolitiska doktrin. Begreppet neutralitet
är besvärligt på många sätt. Alla de europeiska
neutrala staterna har definierat sin neutralitet
på olika sätt. Det har med rätta sagts att ett
eventuellt fullt medlemskap i WEU svårligen kan
kombineras med neutralitet, i varje fall i dess
nuvarande bemärkelse.

Vi skall också komma ihåg att neutralitetsbegreppet
ursprungligen är folkrättsligt och hade betydelse
bara under krigstid. I praktiken betydde
det att en stat som inte var part i ett krig hade
rätt och möjlighet att hålla sig utanför kriget
och att krigsparterna var skyldiga att respektera
detta.

I skarven mellan två militära block utformades en
finsk definition på begreppet neutralitet. Den
betydde att vi strävade till att hålla oss
utanför stormaktskonflikter. Eftersom vi i dagens
läge knappast behöver vänta oss sådana
stormaktskonflikter som under det kalla krigets dagar
kunde vi återge neutralitetsbegreppet dess
ursprungliga betydelse utan egna specialdefinitioner.
JAg har också ofta betonat att utrikespolitikens
innehåll, inte attributen, är det
avgjörande.

Mina Damer och Herrar!

Oberoende av de ovan relaterade nya europeiska
konstellationerna kommer Finland också i
fortsättningen att sträva till att, i fall av ett
eventuellt krigsläge eller militär kris kunna
förbli neutralt. Likaså kommer det också i framtiden
att vara viktigt att säkra kontinuiteten i
våra östrelationer.

Det nordiska samarbetets centrala roll kommer att
fortbestå oberoende av de nordiska ländernas
integrationlösningar. Jag har i tidigare sammanhang
föreslagit att det säkerhetspolitiska samarbetet
mellan de nordiska länderna borde förstärkas.
Mitt förslag väckte en livlig debatt, vilket
jag ser som en avgjort positiv sak. Däremot vill
jag bestämt säga ifrån att jag inte i detta,
eller något annat sammangang för den delen heller,
har föreslagit ett utvidgat sammarbete i
frågor gällande militärt försvar, för att inte
tala om en försvarsunion. Den tanken får helt
tillskrivas den svenska forskaren Agrell.
Det må alltså klart sägas ut att Finland till
stöd för sina politiska målsättningar även i
fortsättningen kommer att upprätthålla en självständig,
i förhållande till sin säkerhetsmiljö
trovärdig, nationell försvarsförmåga.
Däremot bör vi enligt min mening sträva till att
utveckla det försvarspolitiska samarbetet i
övrigt mellan de nordiska länderna. Det kunde vara
frågan om att koncentrera industriproduktion till
de land eller länder som redan är starka på området
i fråga. Utnyttjande av gemensam nordisk
"know-how" kunde också utgöra ett samarbetsområde.
De nordiska länderna kunde också gemensamt
sköta större projekt, såsom tex "open-skies".
Jak hoppas att en saklig och realistisk debatt om
ett ökat säkerhetspolitisk samarbete mellan de
nordiska länderna kunde påbörjas. Jag anser att
det på många områden finns möjligheter till
samarbete till nytta för alla de deltagande länderna.
Jag vill gärna påminna om att de nordiska
försvarsministrarna sedan länge har sammankommit
2 ggr i året för att diskutera vårt engagemang i
FN:s fredsbevarande uppgifter. Vi är beredda att
gemensamt diskutera också andra viktiga frågor.
Jag tackar för att jag inför denna sakkunniga
publik har fått möjlighet att klargöra mina
uppfattningar om vårt lands säkerhetspolitik.

Lisää kirjanmerkki