Konferenssi "Pohjoismaisten vähemmistöjen voima ja haavoittuvuus" Suomitalo, Tukholma 9.4.1992
ETNISESTI MONITAHOINEN POHJOLA
Hyvät konferenssin osanottajat, mina damer och
herrar.
Tänään vietämme Suomessa, ja myös täällä
konferenssissa, suomen kielen päivää. Tämän
päivän kunniaksi olen päättänyt, että tarkastelen
otsikkoaihetta etupäässä suomalaisten ja suomen
kielen näkökulmasta. Mm kansleri Erik Allardt
analysoi minun jälkeeni laajemmin eri
vähemmistöjen asemaa Pohjoismaissa.
Geopoliittinen asemamme kuvastaa mielenkiintoisella
tavalla suomenkielisen väestön asemaa.
Suomalaiset kuuluvat pohjoismaiseen ja
samalla länsieurooppalaiseen kulttuuripiiriin.
Mutta heidän kielelliset juurensa ja osa
kulttuuriperintöään ovat idässä, suomalais-ugrilaisten
kansojen historiassa.
Suomessa on ikimuistoisista ajoista alkaen
puhuttu kolmea kieltä; suomea, ruotsia ja
saamea.
Suomen kielen kehittyminen sivistyskieleksi
tapahtui monien vuosisatojen kuluessa. Upea
kehityskaari, joka lähinnä alkoi Agricolan
(tänään vietämme myös hänen päiväänsä) Uudesta
testamentista 1548, saavutti läpimurtonsa
1800-luvulla, mm. Snellmanin, Lönnrothin ja
Kiven elämäntyön ansiosta.
Silloin elettiin suurten aatteiden aikaa.
Romantiikan virtaukset loivat kiinnostusta
kansallisvaltioon, jonka keskeiseksi symboliksi
nousi kansaa yhdistävä kieli. Vuonna 1851 suomen
kielen professori Mathias Castén kiteytti
ajatukset kielen tärkeydestä
virkaanastujaisesitelmässään seuraavasti: "Kielen mukana
seisoo ja kaatuu ei ainoastaan meidän kansallinen
kulttuurimme, vaan myös koko olemassaolomme
kansakuntana".
Näiden ajatusten vanavedessä muuttui myös maamme
kielitilanne ainutlaatuisella tavalla.
Suomen kieli, joka vielä 1800-luvun puolivälissä
oli kansan syvien rivien kieli, kehittyi
kulttuurikieleksi. Ruotsin kieli, joka vuosisatojen
ajan oli ollut maamme politiikan, hallinnon
ja kultttuurin kielenä, joutui vähitellen
toisen virallisen kielen asemaan.
Siirtyminen kielestä toiseen ei ollut helppoa
Seurauksena oli pitkäaikaiset kieliriidat,
jotka jatkuivat kiivaina aina 1930-luvulle
saakka. Niiden jälkimaininkeja olemme
valitettavasti saaneet seurata jopa viime vuosina.
Itsenäistymisen kuohuvina aikoina poliitikot
kuitenkin pystyivät sopimaan perusoikeuksista
kummallekin kieliryhmälle - sekä
suomenkieliselle että ruotsinkieliselle. Ne taataan
maamme hallitusmuodon kuuluisassa 14 pykälässä.
Sitä täydentää vuoden 1922 kielilaki sekä laaja
kielilainsäädäntö, joka mm. määrittelee
yksi- ja kaksikieliset kunnat sekä virkamiesten
kielitaitovaatimukset.
Tämä 1920-luvulta peräisin oleva kielilainsäädäntö
oli aikaansa edellä. Vielä nykyäänkin,
70 vuotta myöhemmin, Suomea pidetään yhdessä
Sveitsin ja Kanadan kanssa uranuurtajamaana
kielivähemmistöjen oikeuksien huomioonottamisessa.
Tosiasia, joka meidän on hyvä tiedostaa
nyt, kun vähemmistöjen oikeudet omaan kieleen,
kulttuuriin ja inhimilliseen elämään tulevat
entistä polttavammaksi ongelmaksi Euroopassa.
Suomen kansainvälinen maine kielivähemmistöjen
oikeuksien tunnustamisessa ei kuitenkaan ole
aivan niin tahraton kuin usein luullaan.
Saamelaisten ja romaaniväestön olot vaativat yhä
parannusta.
Finska språket har en obestridlig hemortsrätt i
Sverige. Finska har talats här i vårt västra
grannland i nästan 1000 år. På t.ex 1500- och
1600-talet användes finska språket ofta på
offentliga tillställningar, och det hade en
dominerande ställning i det nuvarande
Nordkalott-området.
Situationen förändrades på 1800-talet då synen
på nationalstaten växte kraftigt. Enhetlighetens
symbol blev då ett enda gemensamt språk.
Hos oss i Finland formulerade Snellman det här
i sitt berömda slagord: "Yksi mieli, yksi
kieli" (ett sinne, ett språk).
Det är intressant att notera, att idéerna med
nationalstaten förstärkte finska språkets ställning
i Finland, medan det i Sverige och Norge
gick tvärtom. Den finska minoritetens språkliga
rättigheter beskars. Man ville stöda
nationens enhetlighet också språkpolitiskt.
Efter de traumatiska erfarenheterna i Sverige
år 1809 uppkom tanken, att också statens
säkerhet och försvar krävde en klar språkgräns
mellan Sverige och Finland. Svenskarna var
rädda både för det ryska inflytandet och senare
även för fennomanernas lidelser. Den finska
befolkningen igen var på den tiden knappast
medveten om det egna modersmålets betydelse
för individen, och böjde sig utan knot för den
stränga skolpolitiken. I t.ex Tornedalen
bestraffades skolelever om man uppdagade att de
talade finska på rasterna.
Först år 1935 beslöt staten, att språkminoriteten
borde få undervisning också i sitt modersmål.
Men det här sköt fart först på 1960-
talet då de finländska invandrarna började
strömma in i landet.
Finskan är fortfarande Sveriges största
minoritetsspråk. Dess betydelse understryks dessutom
av dess ställning som landets största
invandrarspråk. En del av sverigefinnarna bor i
de gamla finska områdena i Norrbotten, i Värmland
och i Stockholm. En del av dem är invandrare,
som under de senaste årtiondena har
flyttat från Finland till Sverige. De har
bosatt sig runt om i Sverige. Bland dem finns
också andra och tredje generationens
invandrare.
Suomalaisuuden liitto (Finskhetsförbundet i
Finland) har de senaste åren krävt samma status
för sverigefinnarna i Sverige som finlandssvenskarna
har i Finland. En sådan argumentering för
knappast sverigefinnarnas sak
framåt. De båda folkgrupperna avviker på många
sätt från varandra. De har olika historiska
traditioner samt avvikande juridisk och
samhällelig bakgrund.
Finlandssvenskarna har som ett resultat av
målmedvetet arbete under årtionden ett eget
skolväsende, ett eget biskopsstift, egna
tidningar, egna förlag, ett mångsidigt
organisationsnät o.s.v.. Sverigefinnarna saknar
av förståeliga skäl tillsvidare den här typen
av grundläggande samhällsinstitutioner.
Sverigefinnarnas ställning i det svenska
samhället bör förbättras, men i utvecklingsarbetet
går det inte direkt att tillämpa de
finlandssvenska modellerna. Sverigefinnarnas
ställning måste definieras från deras egen
utgångspunkt. Den drivande kraften i arbetet är
deras egen vilja att förstärka den egna
identiteten, det egna modersmålet och kulturen.
Det centrala målet i sverigefinnarnas kultursträvanden
de senaste årtiondena har varit
omsorgen om den finskspråkiga skolundervisningen
och speciellt modersmålsundervisningen.
Jag vill gärna med kraft igen en gång
understryka att ansträngningarna att få egna finska
skolor i Sverige har mitt fulla stöd.
Insikten om modersmålets betydelse för utvecklingen
av individens tankevärld och personlighet
är idag allmänt erkänd. T.ex UNESCO har
gett ett flertal rekommendationer, som betonar
modersmålets betydelse för individen. Den första
offentliggjordes redan år 1953. Också i de
nordiska ländernas kulturavtal konstateras,
att avtalsparterna bör befrämja utbildningen i
de nordiska ländernas språk, kultur och
santhällsförhållanden.
Också i ett internationellt perspektiv har
Sverige varit ett föregångarland beträffande
skolundervisningen för invandrare. Utvecklingen
av hemspråksundervisningen gav goda resultat på
1970-talet. Det krävs undervisning i modersmålet och
på modersmålet för att invandrare
skall bli tvåspråkiga och fullvärdiga medlemmar i
det svenska samhället. Dessutom krävs det givetvis
undervisning i svenska. Med det här systemet har
Sverige visat vägen åt andra länder som har många invandrare.
Det förefaller nu som om Sverige på grund av
ekonomiska problem håller på att ändra kursen i
invandrarpolitiken. Det avspeglar sig också på
utbildningen. Jag finner det här mycket beklagligt.
I dagens politiska dyningar i
Europa skulle jag verkligen hoppas att den värdiga
och humana väg Sverige slog in på under 70-talet
kunde få fortsätta. Det skulle
samtidigt kunna ge miljoner invandrare runt om i Europa
ett hopp, att deras barn i framtiden inte skulle
behandlas som andra rangens medborgare.
Norjassa suomalaisten yhteiskunnallinen tilanne
vaihtelee. Ruijassa ja Pohjois-Tromsassa on
vanhaa, vakiintunutta suomalaisasutusta. Kveeneillä
on pitkät, aina 1500-luvulle asti ulottuvat
perinteet.
Suomalaisten lukumäärää on viime vuosikymmeninä
lisännyt Jäämeren rannikon teollisuusalueille
suuntautunut uussiirtolaisuus. Koko sodanjälkeisen
ajan on Pohjois-Norjan teollisuuteen
hakeutunut suomalaista työvoimaa.
Viime vuosina Norjassa on virinnyt yhä voimakkaampi
kiinnostus suomalaista kulttuuria ja
erikoisesti kveenikulttuuria kohtaan. Kveenien
perinteistä ei ole kovin paljon jäljellä.
Suomalaista kulttuuria edustavat kuitenkin mm.
monet kansanlaulut ja -sävelmät. Myös saunaan,
juhliin, maanviljelyyn ja kalastukseen
liityviä perinteitä on säilynyt.
Viime aikoina on Norjassa perustettu useita
suomalaisia yhdistyksiä. Toivottavasti ne
voivat vaikuttaa siihen, että siirtolaispolitiikkaa
Pohjois-Norjassa tehdään siirtolaisten
omilla ehdoilla.
Tanskassa ei ole vanhaa suomalaisasutusta
kuten Ruotsissa ja Norjassa. Siellä asuu
nykyisin vain pari-kolmetuhatta suomalaista. Heidän
lapsistaan monet kasvavat kaksikielisiksi.
Suomi on osa Pohjoismaita ja suomen kielellä
on näin ollen itseoikeutettu paikkansa
pohjoismaisella kielikartalla. Pohjoismaissa
kukoistaa kielten moninaisuus.
Kulttuurialueellamme puhutaan kahdeksaa kotimaista kieltä ja
niiden lisäksi on nykyisin kymmeniä
siirtolaiskieliä.
Kielten moninaisuus on luonnollisesti
kulttuurinen rikkaus. Skandinaavisia kieliä puhuu n.
18 miljoonaa ja muita kuin skandinaavisia kieliä
yli 5 miljoonaa henkeä. Viimeksimainituista
suomenkieliset muodostavat suurimman ryhmän.
Koska skandinaaviset kielet ovat lähellä toisiaan,
norjalaiset, ruotsalaiset ja tanskalaiset
yleensä ymmärtävät toistensa kieliä ja
voivat näin ollen puhua omaa äidinkieltään.
Tämä tekee pohjoismaisesta yhteistyöstä
ainutlaatuisen verrattuna muuhun alueelliseen tai
kansainväliseen yhteistyöhön. Pohjoismaisella
kieliyhtedellä on monille suuri symboliarvo.
Se luo pohjoismaista identiteettiä ja
yhteenkuuluvaisuuden tunnetta ja vahvistaa siteitä
yhteiseen menneisyyteen.
Suomenkielisille tilanne ei ole näin
yksinkertainen. Pohjoismaiseen yhteistyöhön
osallistuminen edellyttää ruotsin kielen taitoa ja
mieluummin tanskan ja norjan ymmärtämistä.
Suomen koululaitos tarjoaa mahdollisuuden
ruotsin kielen opiskeluun. Yksilön omista
asenteista ja määrätietoisuudesta sitten riippuu,
kuinka hyvin hän kieliopinnoissaan edistyy.
Viimeaikaisessa lehtikirjoittelussa ovat tietyt
piirit nostaneet esiin ikivanhan asenteen
ruotsin kieltä kohtaan. Äskettäin opetusministeriön
työryhmä esitti ruotsin kielen poista
mista pakollisena kielenä suomenkielisistä kouluista.
Olen huomannut, että te suomalaiset
täällä Ruotsissa olette tyrmänneet esityksen.
Olen kanssanne samaa mieltä. Tätä esitystä en
voi hyväksyä.
Myös suomen kielellä tulisi olla selkeä asema
yhtenä Pohjoismaiden kielistä. Suomen kielen
aseman vahvistuminen edellyttää yleisen mielipiteen
tukea. Sen luomisessa poliitikoilla,
koululaitoksella ja julkisilla
tiedotusvälineillä on keskeinen osa.
Hyvät konferenssin osanottajat.
Elämme dynaamisten muutosten aikaa. Viimeistään
nyt on tiedostettava, että Pohjoismaat
muodostavat meidän oman kulttuurialueemme. On
aika selkeyttää ja vahvistaa Pohjoismaiden
yhteistä roolia Euroopassa.
Pohjoismaisen yhteistyön edellytys on sujuva
kommunikaatio ja tehokas tiedonvälitys. Tästä
syystä tarvitsemme runsaasti määrätietoista
kehittämistyötä kielikysymyksissä. Osa tätä
työtä on Pohjoismaiden omien kiellisten
vähemmistöjensä oikeuksien turvaaminen.
Vi europeer lever i en dramatisk brytningstid.
Då nya nationalstater föds och de inre
flyttningsrörelserna tilltar, står vi inför hetsiga
språkdiskussioner i vår världsdel. Olika
grupper kommer att hävda sin rätt till det egna
språket och den egna kulturen. På basen av
våra egna erfarenheter är det lätt för oss i
Finland att känna förståelse för berättigade
krav. Och vi kan säkert också bidra med synpunkter
på hur de här problemen kunde lösas.
