Suomen ulkopolitiikan asiakirja-arkisto ja kronologia
Lisää kirjanmerkki

Minister Elisabeth Rehn på Hem och Skolas Runebergsfest i Grankulla 5.2.1992

Kulturen lever

Runebergsdagen ger anledning att fundera på kulturens
roll idag i ett Finland som pinas av en
ekonomisk djupdykning, och kulturen i ett bredare
perspektiv i morgon, då Finland är en aktiv aktör
på en bredare europeisk spelplan.
Kulturen har en egen inre styrka. Den är en bestående
kraft, som inte bryts ner av ekonomiska
konjunktursvängar. Idag, då vi ännu, trots vissa
ljusglimtar, sitter mitt i depressionens gastkramning,
framstår det klart och tydligt, att kulturen
är en av de mest centrala faktorer som för utvecklingen
framåt.

Visst drabbas också kultur och konst på många sätt
av lågkonjunkturen. De offentliga stödsystemen är
ansträngda. Fondernas avkastning och därmed också
utdelning krymper. Konstnärerna har svårare att
sälja sina alster. Också mesenaterna sitter trångt.
Svångremmen dras åt så hårt att hålen inte räcker till.
Samtidigt är det ofta så, att kulturen och konsten suger
ny näring under svåra tider. Förnyelsen, dynamiken växer
fram. Den intellektuella, fria kulturen skjuter inte bara
nya skott, utan blommar i all sin prakt. Kulturen lever.
Det här innebär inte att jag hyllar myten om den fattiga
konstnären. Ni vet den där om att han/hon skall kunna
bli berömd och rik först efter sin död, och fram til dess
skall leva i armod. Det vill jag givetvis inte. Men det är
onekligen så att kreativiteten
flödar under hårda tider - det gäller alla områden i samhället.
Ändå borde stat och kommun också nu inse kulturens
betydelse. Den är en livsgivande dynamo bara den får
möjligheter att arbeta. Jag inser utomordentligt
väl, att det inte kommer att vara lätt att snickra ihop
budgeterna de närmaste åren. Men konstnärer,
dansare, musiker, skådespelare och författare samt
teatrar,bibliotek, museer och
musikskolor måste ha verksamhetsförutsättningar
nu och framöver. Det ofta lättast för budgetmakarna
att skära bort av det mjuka - till vilka kulturen
hör. Men det är inte alltid klokt att skära där det
går lättast.

Finanspolitiken kommer att vara ytterst stram de
närmaste åren. Tillväxten i de offentliga utgifternas
andel av BNP måste bromsas - andelen måste
t.o.m. sänkas. Regeringen beslöt på måndagen att
statens utgifter skall hållas oförändrade tre år
framöver.

I praktiken innebär detta smärtsamma nedskärningar.
Alla utgiftsposter i statsbudgeten kommer att
granskas kritiskt. Och nu räcker det inte mera att
hyvla jämt över alla kostnadsposter. Vi blir tvungna
att ta bort också s.k. uppnådda fördelar.
Samtidigt är det klart att ett framtidsinriktat och
offensivt grepp kräver att vissa sektorer också
måste kunna utvecklas. Sådana tyngdpunktsområden är
utbildning, forskning och kultur. I regeringsprogrammet
sägs:
"Nationens styrka och möjlighet till framgång
ligger i bildningen. Regeringen fäster stor
vikt vid utbildning, forskning och kultur
oberoende av de ekonomiska konjunkturerna."

Det är av största betydelse att trots de kärva
tiderna hålla kulturflaggan i topp. Att låta kulturen
leva. En stark finsk och finlandssvensk kultur
underlättar steget över EG-tröskeln. Det gäller att
vara också kulturellt i eurokondition.
I Finland har vi haft en rätt snäv syn på kulturpolitiken.
Det har tillsvidare mest varit fråga om
att skapa förutsättningar för konstutövande och att
bygga institutioner. Kulturpolitiken har utvecklats
som en egen sektor. Det här börjar det vara tid att
ändra på. Vi måste mera målmedvetet rasera murarna
mellan kulturliv och det övriga samhället.
Jag hör till dem som har tagit ställning i EG-frågan.
Finland skall så fort som möjligt, utan några
bindande specialvillkor, ansöka om medlemskap. Ett
EG-medlemskap skulle trygga väsentliga nationella
intressen och ge oss instrument att slå vakt om vår
framtida utveckling.

Det finländska folket och samhället har en tillräckligt
stark kultur, kunskap och mognad för ett EG-
medlemskap. Jag tror på mänskans utveckling och
förmåga. Det gäller bara att ge henne möjligheter.

EG ger vidare ramar och vidare möjligheter. Vi får
röra oss fritt inom medlemsländerna i frågor som
gäller bostad, arbete, utbildning och fritid. Varför
skulle inte finländarna få samma möjligheter
som de övriga folken i Västeuropa?
Kulturen suger näring över nationsgränserna. Den
påverkas hela tiden av impulser utifrån. I Finland
har vi känt av påverkan både från väst och från
öst. Vår kultur har i grunden varit nordisk och
europeisk, men givetvis med klara nationella särdrag.
Många av våra främsta kulturarbetare har
arbetat och arbetar i Paris, i Berlin, i Rom, i
London, i Hamburg, i Köpenhamn. Den finländska
kulturen lever redan inom EG-blocket.
I söndagens Helsingin Sanomat ställdes under rubriken
"Impivaara kutsuu, kuuleeko Eurooppa?" frågan
om ett EG-medlemskap till 58 kulturpersoner. Några
ser EG som den finländska kulturens bödel, men de
flesta tror att EG öppnar nya vyer. T.ex. akademiker
Erik Bergman konstaterar
att ett EG-medlemskap är alldeles naturligt. Vi
har hört till Europa sedan medeltiden, då en
finländare verkade som rektor för universitetet
i Paris.

Författaren Tom Sandqvist säger
att han inte är rädd att vi skulle förlora vår identitet.
Tvärtom öppnas en möjlighet till en dialog mellan
marginalen och centrum,
vilken är till nytta för båda parter. Som finlandssvensk vet
jag, säger Sandqvist,
att en liten kultur förstärks, när den tvingas motivera sin
existens tillsammans med en stor.
Till dem som säger att samarbetet med Europa kan ske via
EES-avtalet vill jag påminna om att kulturfrågorna
står utanför det samarbetet. Vill vi komma med i ett brett
europeiskt kulturarbete måste vi bli medlemmar i EG.
Vid EG-toppmötet i Maastricht godkändes en artikel om
kulturpolitik, vilken införs i grundstadgan för den blivande
europeiska unionen. Det här skapar den rättsliga grunden
för en betydande utvidgning av kulturprojekten, och för en
starkare roll för EG i det europeiska kultursamarbetet.
Målet är att stöda medlemsländernas kultur och härvid
respektera den nationella och regionala mångfalden
samtidigt som man betonar det gemensamma kulturarvet.
Ett medlemskap skulle för Finlands del
göra det möjligt att delta i gemenskapens kultursamarbete
och i besluten om innehållet i och målen
för EG:s nya program. Det gäller för övrigt också
forskningen och vetenskapen.
I det här skedet är det kanske nödvändigt att jag
klargör en sak. Jag är i allra högsta grad medveten
om att ett EG-medlemskap inte är ett paradis. Det
blir många svårigheter, som vi måste kämpa oss
igenom. Och visst kommer vi att få uppleva betydande
förändringar i vårt samhälle. Kulturknocken blir
kännbar - attitydmässigt, affärsmässigt och politiskt.
Men enligt min bedömning väger fördelarna
tyngre. Klart tyngre.
Till slut vill jag dröja en stund vid frågan om
finlandssvenskarna och ett EG-medlemskap. I grunden
är också det en kulturfråga. Skulle våra möjligheter
att bibehålla och utveckla vår egen kultur
minska? Skulle vårt modersmål vara hotat? Vad skulle
hända med det för oss så viktiga nordiska
samarbetet?
Integrationen innebär att nationalstaternas roll
småningom minskar i betydelse, och folkens beroende
av och samarbete med varandra ökar. Gränser förlorar
i betydelse. Friheten ökar.

I allmänhet drar minoriteter nytta av att
nationalstater inordnas i en internationell ordning.
EG-integrationen har i allmänhet underlättat situationen
för folk och minoriteter som lever på båda
sidor om en riksgräns.
Då regeringen fastställer våra mål inför
medlemskapsförhandlingarna bör, enligt min mening, ett
sådant gälla Finlands tvåspråkighet och nationella
tudelning i en svensk- och finskspråkig kultur. Ett
sådant krav skulle med största sannolikhet accepteras
i Bryssel. Det ligger helt i linje med de villkor
som många av EG:s nuvarande medlemsstater lever
med. EG är ett synnerligen mångkulturellt område.
De finländska erfarenheterna av minoriteters
rättigheter kunde också vara till nytta för Europas
många minoriteter och nationaliteter.
I den europeiska omvälvningen får vår nordiska
förankring en ny och spännande dimension. För att
bibehålla vår egenart är ett samarbete med nationer
som historiskt och kulturellt står oss nära av
avgörande betydelse. Norden, och speciellt Finland
och Sverige, utgör ett naturligt block i Europa.
Mitt eget parti har entydigt och enhälligt slagit
fast att Finland bör söka samma integrationslösning
som Sverige. Ett splittrat Norden, med olika
Europa-lösningar, skulle försvaga basen i det nordiska
samarbetet.

Däremot skulle en framtida situation, där alla
nordiska länder är medlemmar i EG, ge det nu
allvarligt haltande nordiska samarbetet en ny och
konkret arbetsuppgift. Norden skulle bli en betydande
maktfaktor i EG, vilket något kunde minska
problemen med en beskuren nationell självständighet.
Men inte heller farhågorna för en minskad
självständighet skall överdrivas. Kan någon anse
att t.ex. Frankrike inte är ytterst självständigt.

Bästa vänner.

Jag tror på framtiden, också för kulturens del. I
en tid full av utmaningar brukar vi alla visa vårt
bästa. Och det gäller i högsta grad den levande
kulturen.

Lisää kirjanmerkki