Suomen ulkopolitiikan asiakirja-arkisto ja kronologia
Lisää kirjanmerkki

Försvarsminister Elisabeth Rehn i seminariet "Män och kvinnor, ord och handling" i Stockholm den 24 augusti 1993

För våra förfäder i en avlägsen, förgången tid var ordet
betydelsefullt. Vi känner det från schamanernas besvärjelser
i hednisk tid, men också Bibeln understryker konsekvent
Ordets makt. Länge utövades också den politiska makten
genom det talade ordet. Det var väl ett tecken på att en ny
tid brutit in när Gustav Vasa började regera sitt rike med
skrivelser, som dock också de var "ord och inga visor".
Fortfarande i vårt århundrade har det talade ordets betydelse
bestått. Det är inte svårt att identifiera detta
århundrades två kontrahenter, Winston Churchill och Adolf
Hitler som talare av "guds nåde". Hur olika dessa aktörer
än var på världshistoriens scen, förlitade de sig båda på
det talade ordets makt. Båda hade förmågan att trollbinda
sina lyssnare, att egga dem till nya insatser över och
förbi "allt förnuft". Churhchill vädjade och väckte genom
sina briljanta formuleringar, sin eminenta förmåga att
använda sitt modersmål; Hitler attraherade genom sitt
aggressiva uttryckssätt, sin beräknade förmåga att väcka
och befria auditoriets instinkter.

Churchill och Hitler var alltså båda det talade ordets
mästare. Också på det sättet att båda kunde "övertala" en
stor massa, likaväl som några få lyssnare. Givetvis kan det
frågas hur de skulle göra sig t.ex. i television. Troligen
skulla båda stå sig slätt. Television är "small talk"
ossemellan, både Churchills storvulna retorik och Hitlers
fanatiska ilska skulle i vardagsrummets hemtrevlighet
antagligen te sig närmast skrattretande. En annan sak är
dessa herdar, slipade och skickliga talare som de var,
sannolikt skulle ha lärt sig att behärska också TV-mediet.
Än då dessa "talande män" som handlande män? Omdömet blir
inte enbart positivt. Förutom sina framgångar åstadkom
Churchill som medlem av Englands regering dels under det
första världskriget Gallipoli-operationen 1915 som slutade
i ett misslyckande, dels den lika misslyckade Narvik-operationen
1940. Hitlers agerande innebar från och med Stalingrad
en enda räcka misslyckanden. Båda dessa märkliga
talare var ändå svagare när det gällde handlingen.
Vad kvinnliga påverkare i vår egen tid beträffar är det
lätt och osökt att dra fram t.ex. Golda Meir och Margareth
Thatcher. Stora orationer finns knappast antecknade för
deras del, båda var nämligen framför allt handlande, inte
pratande kvinnor. Här kommer vi till frågans kärna, såsom
den också har antytts i rubriken för mitt inlägg. Vem
pratar, vem handlar, män eller kvinnor?
Också om ett afrikanskt tänkespråk säger "Mannen är, kvinnan
gör" vore det alltfort lättvindigt att av det jag nu
sagt dra slutsatsen att män är pratmakare medan kvinnor
behärskar handlingskraften. All handling kräver en grund, en
motivation. Från ett nuvarande otillfredsställande sakernas
tillstånd skall vi sträva till ett mera tillfredsställande
hägrande mål. Handlingen består i att åstadkomma förändringen.
Ordets tyngd och betydelse ligger i att övertyga
medmänskorna, medborgarna om förändringens nödvändighet,
att motivera dem att satsa på handlingen som för till det
uppsatta målet.

Vi tilldelar gärna kvinnor och män från varandra avvikande
könsegenskapr, att sådana finns går knappast att förneka.
Att skillnaderna skulle ha betydelse när det gäller att
bruka ord eller omsätta ord till handling går inte att
bevisa. En av den svenska historiens skickligaste agitatorer
och handlingskraftigaste personligheter var förvisso
den Heliga Birgitta. Visionen om en enad och stark nordisk
union fördes aldrig närmare ett förverkligande än under
drottning Margaretas tid. Kulmen av Sveriges stormaktstid
präglades av drottning Kristina. Det råkade sig så. Likaväl
kunde dessa personligheter ha ersatts av män. Tillfälligheter,
många samverkande faktorer förde fram de nämnda kvinnorna.

Här har vi, tror jag, frågans kärna. Om kvinnor under de
gångna århundradenas lopp haft samma möjlighet att tala och
handla som männen har haft, skulle dagens frågeställning om
eventuella skillnader mellan män och kvinnor i ord och
handling sakna all relevans. Från den dunkla medeltiden
fram till vårt århundrade har endast några få kvinnor, med
hjälp av börd eller rikedom, haft tillgång till utbildning
och positioner i samhället. Där de nått utbildning och
samhällsställning har de stått sig. Dessa kvinnor från Birgitta
till Kristina är knappast undantag, snarare exempel på
vad ett stort antal kvinnor kunnat uträtta både i ord och
handling, om de haft möjligheten.
Vår nordiska luteranska tradition har gett kvinnan ordet
när det gällt psalmsången i kyrkan eller när det gällt att
beskärma sig över nya överhetliga påbud. Samma tradition
har påbördat kvinnan handlingen när det har gällt att, som
det sägs, "hålla hjulen rullande" trots ofärd, örlog och
farsoter. Kvinnors ord och kvinnors handling har av hävd
uppfattats som ett konservativt bevarande av en existerande
samhällsordning. Men vem svarar för det verkligen konservativa
tänkandet i dagens samhälle? I den ekonomiska kris som
vi dessvärre nu upplever i Finland kommer män fram med
tanken, ordet, att förvärvsarbetande, alltså handlande
kvinnor, skall återbördas till hemmets spis. Dessa ordets
män tycks vara helt omedvetna om att 50 % av Finlands
förvärvsarbetande kvinnor inte tillhör den trygga kärnfamiljen,
och inte ens har en möjlighet att välja att återvända till
det trånga utrymmet mellan husfaderns näve och
spisen. Mäns problem är alltför ofta att orda om handlingar
vilkas konsekvenser de inte förmår överblicka, eller att
handla när inget ord förväntar handling.

Ord och handling står i dag öppna för Finlands kvinnor i
regering, riksdag och kommunernas förvaltning. 38 % av
ledamöterna i riksdagen är kvinnor, i regeringen är kvinnornas
representation lika stor. Utvecklingen tycks gå mot
allt "tyngre" poster för kvinnorna i regeringen, men
fortfarande har vi förblivit uteslutna från de permanenta
regeringsutskotten. Vad kommunalpolitiken beträffar, är
kvinnor ordförande både för stadsfullmäktige som stadsstyrelse
i vår huvudstad Helsingfors, och samma trend kan ses
i hela landet, men när det gäller tjäntemännen är det
fortfarande mäns ord och handling som räknas. Kvinnors
småningom ökande representation och inflytande i
förtroendemannaförsamlingarna, omsätts trögt och med stor försening
inom förvaltningspersonalen.
Jag påpekade tidigare att visioner, ord och handling kanske
inte skulle ha varit stort annorlunda om män ersatt kvinnor
eller kvinnor män under tidigare skeden i vår historia.

Anatole France har sagt: "I förhistorisk tid
liknade kvinnor män och män odjur". Är alltså allt detta al om jämbördig
representation, om kvinnosyn och kvinnominne, ett
självändamål? Sä är det inte. Ett nytt samhälle börjar
nämligen ta form. Vi kan inte längre ty oss till
traditionerna. Kvinnor för inte längre bara kärnfamiljens talan,
utan talar och handlar också för sig själva. Det samma
gäller män, vilket kanske ofta glöms, antalet ensamstående,
och också barnförsörjande män ökas undan för undan. Både
kvinnors och mäns ord och handling i våra samhällen blir
allt mera påverkad av den nya verkligheten.
Könsskillnaden, inbillad eller verklig, finns. Män har lätt
att ta till stora ord, utan att kanske alltid komma ihåg
att ord kräver omsättning i handling. Många kvinnor lever
kvar i förväntad familje- och samhällsbevarande handling,
utan att alltid inse att den familj eller det samhälle de
försöker bevara hör till en förgången tid.
Jag har speciellt kommit att fundera på skillnaderna hos
man och kvinna, olika utgångspunkter, synsätt, också olika
inställning och ord- och ämnesval i den politiska
vokabulären under de senaste dagarna i anslutning till
predisidentvalet i Finland.

I Finland har kandidaterna för de två stora borgerliga
partierna, centerns Paavo Väyrynen och samlingspartiets
Raimo Ilaskivi gått till hårda angrepp mot socialdemokraternas
Martti Ahtisaari. Nu senast har Väyrynen låtit
förstå att undersökningarna om ekonomiska oegentligheter
och oklarheter kring Wider-institutet i Helsingfors
bromsats och hemlighållits just av Ahtisaari. Man har hängett
sig åt ohämmad smutskastning.

Utan att ha någon ställning i sak, som jag inte ens känner så väl att jag skulle kunna uttala mig om den, har jag grubblat på det, om en kvinna skulle kunna använda liknande vapen i valkampen och skulle en kvinna försvara sig på liknande sätt som Ahtisaari?
Först och främst kan jag inte hitta skandaler i finländsk politisk historia, där kvinnor skulle vara misstänkta eller den part som sätter i gång publiciteten. Inte ens i en kultur,
den politiska, där eldiga beskyllningar och angrepp ger färg åt livet, har kvinnorna i allmänhet någon bärande roll.

Nu kan man förstås säga, att kvinnor har haft en så
underordnad roll i finländskt beslutsfattande, och därför har vi inte heller lyckats nästla oss in i skandaler. Men likaväl kan man påstå, att kvinnor har av naturen en högre moral. Medveten om, att jag kan beskyllas för hyckleri, är mig både som politiker men framförallt som kvinna det smutsiga spel som nu spelas ytterst främmande. Det känns skrämmande att detta spel tydligen kommer att ange tonen också i presidentvalets kommande ronder.
Också om många anser att hårdhet och hänsynslöshet rentav hör till bilden av en framgåmgsrik politiker, och världen väl känner sk. hårda kvinnopolitiker, är det gudskelov främmande i vår nordiska politiska kultur. Vi kvinnor blivit uppfostrade att veta att den som stoppar händerna i ett slaskämbare smutsar själv sina händer.
Jag är sorgsen över att man tagit det smutsiga spelet i bruk i Finlands första direkta presidentval. Som politiker och framförallt som kvinna vill jag hålla mig utanför

detta, mer än så kommer jag inte hellerkommentera
frågan.

Ord och handling, kvinnor och män. En frågeställning av
detta slag försöker skapa kategorier och motsättningar. Jag
tror inte att de finns. Det finns ordets män och handlingens
män, likaväl som det finns ordets kvinnor och handlingens
kvinnor. Det finns kvinnor och män som behärskar både
ord och handling, som förmår överföra idéer till verksamhet.
Det problem som hitintills förekommit har varit kvinnors
lägre utbildning och begränsade möjligheter att uppnå
ställning och inflytande i samhället. Utbildningshandikapet
är nu övervunnet. I dagens Finland är under 45-åriga kvinnor
i medeltal bättre utbildade än män i samma ålder.
Därmed bör kvinnor inom en rimlig framtid nå en jämbördig
ställning med männen i allt samhällsliv. Det innebär givetvis
att kvinnor har ord att ge, samhällskurage att stå för
givet ord, och förmåga att omsätta ord i handling. Nu
gäller det inte längre att handla endast för att bevara det
bestående, utan också om att bygga det nya. Det gäller för
kvinnor likaväl som för män.

Rubriken för mitt anförande var svår att uppfylla med
innehåll, ord. Kanske det därför är viktigt att avsluta med
en av mina älskningsförfattare, Nils Ferlin.

"Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.
Vad var det för ord - var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu - förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet."

Lisää kirjanmerkki