Suomen ulkopolitiikan asiakirja-arkisto ja kronologia
Lisää kirjanmerkki

Minister Elisabeth Rehn i Stockholm den 27 september 1993

Försvarssamarbetet i Norden

Mina damer och herrar!

Rubriken för mitt föredrag, försvarssamarbetet i Norden, kan ge
upphov till felaktiga förväntningar. Ni föreställer Er kanske, att jag
skall berätta om ett långt utvecklat försvarssamarbete mellan Sverige,
Norge, Island, Danmark och Finland. Jag måste dock tyvärr
göra Er besvikna. Faktum är nämligen, att försvarssamarbete, i
ordets verkliga bemärkelse, existerar endast mellan de två
NATO-länderna Danmark och Norge. Er besvikelse fördjupas
antagligen ytterligare när jag konstaterar, att jag inte heller kommer
att föreslå att vi en skandinavisk försvarsallians ingår eller att vi
utvecklar gemensamma vapensystem.

I stället skall jag beröra det nordiska försvarssamarbetets historia och
begrunda möjligheterna för ett säkerhetspolitiskt samarbete i framtiden.
Den egentliga tesen i mitt föredrag är, att det säkerhetspolitiska
samarbetet mellan de nordiska länderna på ett
betydande sätt har intensifierats under förloppet av de senaste åren.

Men först några ord om det skandinaviska försvarssamarbetets
historia. Idén om en nordisk försvarsallians är inte ny. Under detta århundrade
har man i tre olika repriser gjort allvarliga försök att
åstadkomma en skandinavisk försvarspakt. Två av dessa resulterade
i nordiska neutralitetsförklaringar. I ett fall ledde ansträngningarna
ingen vart.

Den första planen lanserades några år före det första världskriget.
Tysklands styrka och osäkerheten angående Rysslands agerande
var motiv nog för Sverige, Norge och Danmark att inleda diskussioner
om sin gemensamma säkerhet. Finland deltog naturligtvis
inte i dessa diskussioner eftersom vi förklarade oss självständiga
först år 1917.

År 1912 avgav de tre nordiska länderna en gemensam
neutralitetsdeklaration. Den hade två syften. Å ena sidan ville de tre
regeringarna stärka sina positioner genom att agera gemensamt.

Å andra sidan ville man poängtera den folkrättsliga betydelsen av
neutralitetsbegreppet. Man var av den åsikten att en potentiell
angripare, utan en gemensam neutralitetsdeklaration, skulle göra
skillnad mellan de nordiska länderna. Man ville gardera sig mot
en situation då ett av länderna skulle bli tvingat till eftergifter och
ett annat eventuellt och i värsta fall kunde bli besatt.

Under det första världskriget lyckades Sverige, Norge och Danmark
hålla sig utanför krigshandlingarna. Det är dock svårt att
bedöma i vilken mån detta var en följd av neutralitetsdeklarationen
och i vilken mån det berodde på respektive regeringars
flexibilitet. Alla tre regeringar gjorde tex, efter hot om kraftiga
repressalier vid motsatt handlande, politiska och ekonomiska
eftergifter till krigförande stater.

Det andra försöket att skapa en nordisk försvarsallians gjordes i
medlet av 1930-talet. Efter att det hade blivit uppenbart, att
Nationernas Förbund inte kunde garantera sina medlemsstaters
säkerhet, inledde de nordiska länderna förhandlingar med målet
att förbättra sin gemensamma säkerhet. Denna gång var man i
högre grad än före första världskriget inställd på att verkligen
skapa en försvarsallians.

I det inledande skedet motsatte sig Danmark ett finskt deltagande.
Resonemanget var att Finland varken var ett säkert eller pålitligt
land. Osäkert var Finland pga sin långa gemensamma gräns med
Sovjetunionen. Opålitligt var Finland därför, att några av de mera
"högljudda" politiska partierna i Finland företrädde tankgångar
som gällde införlivande av närliggande områden. De ville införliva
de områden med finsktalande befolkning som, i samband med
Finlands frigöring från Ryssland, hade hamnat på den ryska sidan
av gränsen.

Sverige ville ha Finland med i diskussionerna. Resonemanget var
logiskt och enkelt. Det ansågs, att Sverige hade intresse av att
Finland var både starkt och självständigt. Eftersom det inte var
möjligt att stärka Finlands ställning på något annat sätt var Sverige
villigt att acceptera Finland som medlem av den skandinaviska
gemenskapen.

Efter långvariga diskussioner gav den danska regeringen efter och
välkomnade Finland. Finland var dock inte det ända tillskottet
till sällskapet, som ursprungligen bestått av tre länder. Island, vars
position var ytterst delikat speciellt ur marinstrategisk synpunkt,
godkändes också som medlem av klubben.

I maj 1938 avgav de fem nordiska länderna en gemensam
neutralitetsdeklaration. Detaljerna finslipades i gemensamma
militärkommittéer.Resultatet var att deklarationen hade en klar underton av
försvarssamarbete. Faktum var att termen försvarsallians användes
synonymt med termen neutralitetsallians tills man av
politiska skäl fann det vara oklokt att göra så. I vilket fall som
helst utgjorde denna deklaration en ram för ett eventuellt
försvarssamarbete mellan de nordiska länderna.

Det nordiska försvarssamarbetet kunde inte förverkligas under
andra världskriget. När Hitler ockuperade Danmark och Sverige
beslöt Sverige hålla sig utanför konflikten. När Stalin anföll Finland,
gav Sverige ekonomiskt och militärt understöd åt Finland.
Detta understöd var dock kamouflerat så att det kunde anses
vara frivilligt och baserat på privat hjälpverksamhet för att Sveriges
ställning som icke-krigförande stat inte skulle försvåras. År
1940 fördes diskussioner om försvarssamarbete mellan Sverige
och Finland. Efter protester från Sovjetunionen avslutades
diskussionerna i all tysthet.

Pä basis av erfarenheterna från andra världskriget skulle det ha
varit naturligt att förklara idén om en nordisk försvarsallians för
död och begraven. Detta är dock inte de nordiska ländernas sätt
att agera, vi ger nämligen inte upp en god idé enbart för att den
inte omedelbart får vind i seglen.

Således inleddes, efter andra världskriget, en ny diskussion gällande
en nordisk försvarspakt. Denna gång fördes diskussionerna
endast mellan de tre ursprungliga parterna Sverige, Danmark och
Norge. Island deltog inte pga att de strävade till att alliera sig med
västländerna. Finland deltog inte för att vi inte kunde. Finland
hade hamnat under sovjetiskt inflytande trots att vi bibehöll vår
självständighet och våra demokratiska institutioner.
Som ni alla vet skrinlades planen på en nordisk försvarsallians i
slutet av 1940-talet pga de potentiella deltagarnas olika prioriteringar.
Sverige ville att alliansen skulle vara neutral i förhållande
till stormakterna. Norge strävade till ett närmare förhållande med
Storbritannien och USA. Danmark var av den åsikten att en allians
bestående av dessa små länder inte kunde garantera landets
säkerhet.

Efter att planerna på en nordisk försvarsallians gick om intet anslöt
sig Danmark och Norge till NATO och Sverige förblev neutralt.
Finland återupptog det nordiska samarbetet i och med att vi
anslöt oss till Nordiska Rådet år 1952.

Under det kalla krigets dagar diskuterades försvarsfrågor inte i Nordiska Rådet. Å ena sidan var Danmark och Norge bundna till försvarssamarbetet inom NATO och hade inget intresse av en nordisk debatt om försvarsfrågor. Å andra sidan ville Finland inte diskutera försvarsfrågor. Sovjetunionen hade gett sitt samtycke till Finlands medlemskap i Nordiska Rådet efter det att vi deklarerat att vi inte hade för avsikt att delta i förhandlingar angående försvars-
eller säkerhetsfrågor.

Än en gång?
I det finska språket ingår ett svåröversättbart ord, nämligen "sisu". Det betyder ungefär uthållighet, styrka eller till envishet gränsande beslutsamhet. Jag tycker att man med rätta kan säga att de nordiska länderna har uppvisat en betydande mängd "sisu" när det gäller planerandet av en nordisk försvarsallians.

Alliansen kunde inte förverkligas under det första världskriget. De nordiska länderna hade ingen nytta av den under det andra världskriget. Idén var de facto dödfödd under 1940-talet Trots detta har tanken om en allisans tagits upp än en gång.

Den naturligaste förklaringen till detta är, att de nordiska länderna
vill utöka sitt samarbete ytterligare. Vi har redan integrerat våra
politiska system och ekonomier i högre grad än några andra
länder i Europa. Det skulle vara logiskt att denna utveckling även
skulle utsträckas till försvarsfrågor.

Problemet är att man inte nödvändigtvis kan tillämpa samma logik
på ekonomiska och politiska frågor som på sådana som gäller
nationell säkerhet.

Den första orsaken till att en allians för närvarande inte verkar
trolig är att det inte förefaller finnas något verkligt motiv för en
sådan. Utvecklingen i Ryssland är visserligen svår att förutsäga,
men det skulle vara en överdrift att påstå att de nordiska länderna
svävar i någon överhängande fara. Därför verkar det förståeligt att
de nordiska länderna strävar efter sådana smarbetsformer som
inte inbegripet en allians.

För det andra: Om Ryssland i framtiden än en gång skulle återuppta
en aggressiv och expansiv roll räcker det i alla händelser
inte med är ett militärt samarbete mellan de nordiska länderna.
Med andra ord: Finland, Sverige och Norge skulle inte ha styrkan
att utgöra en motvikt i förhållande till ett agressivt Ryssland. Vi
skulle vara i behov av starka band till stormakter utanför Norden.
De olika utrikespolitiska prioriteringarna i de nordiska länderna
utgör även de ett hinder för en allians. Alla de nordiska länderna
förhandlar för närvarande om medlemskap i den Europeiska
Unionen, och ser alltså fram emot en djupare europeisk integration
och ett bredare samarbete även i försvarsfrågor. Tanken på
en isolerad nordisk försvarsallians passar inte in i bilden.
Det finns alltså många hinder för en nordisk försvarsallians. Vi
måste trots detta ställa oss frågan: Vad kan vi vänta oss av det
nordiska samabetet i säkerhetsfrågor i framtiden?
Innan jag svarar på den frågan vill jag poängtera en sak. Det har
hänt en hel del vad gäller nordiskt samarbete i säkerhetsfrågor
under de senaste åren. Dessa frågor, som under de kalla krigets
dagar var tabubelagda, är idag huvudtemat vid nordiska
ministermöten. De nordiska statsministrarna har offentliggjort uttalanden
angående tex situationen i de baltiska länderna. De nordiska
försvarsministrarna har träffats flera gånger för att diskutera frågor
av gemensamt intresse. Det nordiska samarbetet angående
skolning för FN:s fredsbevarande uppgifter är omfattande och det
finns flera vapenteknologiska projekt som har genomförts i
samnordisk regi. Men finns det utrymme för mera samarbete?
Alla parter är överens om att det finns möjligheter för ett samarbete
inom en vidare ram. Denna ram kunde utgöras av den Europeiska
Unionen, i det fall att alla de nordiska länderna blir medlemmar i
den. I teorin kunde ett samarbete även försiggå inom en
militärallians, med alla de nordiska länderna som medlemmar,
som skulle omfatta även flere andra länder.

För närvarande håller Sverige och Finland fast vid sin ställning
som ickeallierade och Norge har inga planer på att lämna NATO.
Försvarssamarbetet i Norden kommer alltså av allt att döma att
fortsätta i enlighet med nugällande praxis. Stats-, utrikes- och
försvarsministrar kommer att diskutera säkerhetsfrågor och vid
behov ta gemensamma ståndpunkter. Samarbetet i frågor gällande
fredsbevarande verksamhet likaväl som besöksutbytet av
parlamentariker och militärer kommer att fortsätta.

En kvalitativ utökning av det nordiska försvarssamarbetet måste
anstå tills de tre länderna har slutfört sina medlemsförhandlingar
med den Europeiska Gemenskapen och tills de har beslutat sig
för om de vill bli medlemmar eller inte. I detta skede kommer det
att finnas behov av en nordisk vision om hur vi på bästa sätt kan
medverka till stärkandet av säkerheten i Europa och speciellt Nord-Europa.

Lisää kirjanmerkki