Suomen ulkopolitiikan asiakirja-arkisto ja kronologia
Lisää kirjanmerkki

Minister Elisabeth Rehns festtal på Svenska pensionärsförbundets sömmarsamling i Korsholm

Bästa vänner

Vi alla här idag har levt tillräckligt långe för att kunna ha ett tillräckligt långt och tillräckligt brett perspektiv på utvecklingen i vårt land. Vi har upplevt goda tider och vi har upplevt svåra kriser.
Vi vet också att ingen levnadsstandard kan byggas upp utan hårt arbete. Och vi vet att välfärden både i landet som sådant och för de enskilda mänskorna i längden inte kan upprätthållas med lånade medel.

Alla lån måste betalas tillbaka; antingen av den nuvarande generationen eller av kommande generationer.
Ett av huvudproblemen i dagens ekonomiska depression är att vi har arbetat för litet samt lånat och casinospelat för mycket. Jag vill inte här söka syndabockar. Jag enbart konstaterar att vi har kommit fram till en gräns. Nu måste utvecklingen vändas. Arbete och
sparsamhet, välkända begrepp för den äldre generationen, är värden som igen måste ange riktningen.

I en situation där statens utgifter närmar sig 200 miljarder mark och inkomsterna ligger på 100 miljarder går ekvationen inte ihop. Gapet måste fyllas med lån, som våra barn blir tvungna att betala tillbaka. Det är ett arv som ingen har rätt och knappast någon heller
vill föra över på sina barn och barnabarn. Varje generation måste kunna förtjäna ihop till sina egna utgifter.
Takten i upplåningen är nu två miljarder i veckan. Det betyder nästa 300 miljoner varje dag. Det här kan ingen klara av.
Både staten och kommunerna har kniven på strupen. Utgifterna måste skäras ner. Men det är inte lätt. Varje post i budgeterna bevakas av högljudda försvarare. Ingen får röra just deras pengar. Då faller hela välfärdssamhället ihop.
Så här kan det inte fortsätta. Och om vi är ärliga, visst klarar vi oss också om vi nu tillfälligt måste sänka vår levnadsstandard en aning. Finland är fortfarande ett rikt land. Den samlade
nationalförmögenhet som vi alla varit med om att bygga upp speciellt efter kriget faller inte samman även om vi måste ta några steg tillbaka.

Ännu för hundra år sedan skulle en depression av dagens omfattning
ha varit förödande. Nu är vår livsmedelsförsörjning, våra sociala
system, vår hälsovård och våra bostadsförhållanden av hög internationell
klass. Också om allt flere mänskor har det allt svårare, är
det inte många som är tvungna att leva i nöd.
Vi har alla möjligheter att både bibehålla grunden i våra välfärdssystem
och fortsätta att bygga upp vårt land. Vi har alltså möjligheter.
Men här finns ingen automatik. Vi kan också sugas djupare
ner i depressionens träsk.
Vi måste nu godta det faktum att den nuvarande krisen inte är en ond
dröm, som är förbi när vi öppnar våra blå ögon i morgon bitti. Ingenting
förändras om vi sitter stilla och väntar på solens uppgång.
Nu måste vi själva lyfta solen. Vi måste hitta den initiativrikedom,
den sammanhållning och den vilja, som tidigare har lyft vårt land.

Nu är det också oerhört viktigt att understryka betydelsen av
jämställdhet och solidaritet i samhället. Via den förlamande
arbetslösheten håller befolkningen på att delas upp i ett A- och ett B-
lag. Det får vi inte acceptera.

En intressant men oroväckande utveckling är att ordet solidaritet,
som tidigare var vänsterns slagord, håller på att få klart borgerliga
förtecken. På många hållinom speciellt fackföreningsrörelsen är
omsorgen om dem som har arbete, d.v.s. A-laget, större än omsorgen
om de utslagna.

Alla parter borde nu stöda en ny och uppbyggande roll för facket.
Den rollen måste utgå från att både ekonomiska och andra fakta
erkänns. Det är fakta som är obekväma och ibland t.o.m. smärtsamma.
Men det är fakta som vi inte kommer förbi. Det hjälper inte att
blunda.

President Koivisto konstaterade vid riksdagens öppning, att den
offentliga makten endast kan upprätthålla en sådan verksamhet, som
den har råd med. Det samma gäller företagen. De kan sysselsätta
endast med sådana löner, som de har råd med.
Utan en större smidighet i arbetslivet kommer arbetslöshetssiffrorna
också i framtiden att vara en bedrövlig läsning. Speciellt sorgligt
är det att se hur ungdomen lämnas utanför arbetslivet och hur de
långtidsarbetslösa trängs ut från arbetsmarknaden.
Jag är övertygad om att ni alla, på samma sätt som jag, i er familj
eller i er bekantskapskrets har mänskor som är arbetslösa eller som
hotas av arbetslöshet. De här mänskorna ropar inte på generalstrejk.
De ropar på arbete.

En sak som uppenbarligen intresserar er alla är pensionernas och
pensionspolitikens utveckling. Också inom den sektor kommer det att
ske förändringar de närmaste åren. De kommer endast marginellt att
berör dagens pensionärer. Men de som skall få pension i morgon får
förbereda sig på förändringar.

Finlands pensionssystem är på en hög nivå. Det är heltäckande och
välkoordinerat. Men finansieringsgrunden är starkt hotad på sikt.
Pensionsutgifterna står idag för drygt 15 procent av den totala
lönesumman. År 2030 kommer den att stiga till 40 procent. Det här
kan inte vår nationalekonomi bära.
Bl.a. följande förändringar är aktuella:
Pensionen kommer att räknas ut utgående från inkomsten
under hela den tid personen är i arbeteslivet. Inkomsten
under de sista åren före pensioneringen får mindre betydelse.
Pensionsåldern kommer att höjas. Det kan förefalla bakvänt
i dagens svåra sysselsättningsläge, men det blir nödvändigt
på sikt.

Den statliga och den kommunala sektorns pensioner och
pensionsrättigheter kommer att förenhetligas med den privata
sektorns.

Allmänt taget har Finland tagit väl hand om sina åldringar. Det här
gäller åtminstone i medeltal. Några riktvärden kan ge en fingervisning
om vad det är fråga om. Sex åldringar av tio hade telefon år
1979. Idag har redan nio av tio en telefon. Då hade endast var fjärde
varit utomlands. Nu har redan mera än varannan varit utanför
Finlands gränser. Kvinnorna äter nu fem gånger mera vitaminer än då.
De här exepmlen ger naturligtvis inte hela sanningen. Men de visar
en klar riktning.

Dagens pensionärer år också mycket aktivare än förr. De deltar t.ex.
aktivare i föreningsverksamheten än den övriga befolkningen. Fyra av
tio hör till någon förening. Var femte deltar i föreningsverksamheten
minst en gång i veckan.

Ett gott exempel på den här verksamheten är Svenska pensionärsförbund
och dess många medlemsföreningar, som utför ett oerhört betydelsefull
arbete för de svenska pensionärerna. Förbundet ger livsinnehåll,
kamratskap och aktivitet.

Som försvarsminister vill jag avslutningsvis konstatera att Finlands
försvarsmakt i år har verkat i 75 år. Det ger mig orsak att här idag
påminna om den offervilja som veteranerna och deras stupade kamrater
visade då vårt fosterland kämpade för sitt liv.
Finland lyckades bevara sin självständighet i kampen mot en stormakt.
Det visar att mängden vapen och trupper inte alltid är den
avgörande faktorn när nationers öden formas i krig. Försvarsviljan
och det rättmätiga i den sak veteranerna kämpade för var avgörande.
Efter krigsåren följde en ny kamp; återuppbyggandet av ekonomin och
våra internationella kontakter. Finland befann sig då i ett noll-
läge. Omkring etthundratusen män i bästa arbetsför ålder hade
stupat. Landet var ruinerat både fysiskt och ekonomiskt. Vi stod ensamma
och det fanns ingen utomstående hjälp att få.

Samma generation som bar den största bördan under krigsåren måste då
ta itu med den nya utmaningen. Det var en hård tid. Men det lyckades.

Veteranerna och alla andra äldre kan fortfarande bidra till att
utforma vårt samhälle. En del av befolkningen, också i Finland,
riktar sina nationalistiska och fosterländska känslor mot invandrare
och flyktingar. Det är ofta frågan om unga mänskor med olika sociala
och ekonomiska problem.

En sund fosterlandskärlek, eller nationalism om man så vill, riktar
sig inte mot någon eller något, utan för det egna samhället, dess
traditioner och kultur. Att älska och värna om sitt eget land och
sitt eget folk står inte i konflikt med de kristna budskapen om att
alla mänskor har samma värde och att vi skall hjälpa mänskor i nöd.

Lisää kirjanmerkki