Suomen ulkopolitiikan asiakirja-arkisto ja kronologia
Lisää kirjanmerkki

Försvarsminister Elisabeth Rehn Folkpartiet Liberalerna, Skövde 22.3.1993

SÄKERHETSPOLITIKEN I NORDEN OCH I EUROPA

Det tema som jag fått i uppdrag att behandla gäller säkerhetspolitiken i
Norden och Europa. Jag tar i det följande upp säkerheten i en vidare
bemärkelse än den vi vant oss vid, särskilt när vi talar om
säkerhetspolitiken.

Jämsides med det militära hotet finns i dag i stora delar av Europa nya
problem, vilkas betydelse i själva verket är ännu större. Jag avser här t.ex.
miljöförstöringen och olika befolkningsgruppers okontrollerade
flyttningsrörelser. Till de nya hoten mot vår säkerhet hänförs ibland också
droger och AIDS. I stormakternas säkerhetstänkande har den ekonomiska
säkerheten gått om den militära, eller är åtminstone i färd med att göra
det.

Europa, och av de nordiska länderna särskilt Sverige, har fått en försmak
av den okontrollerade flyttningsrörelsen. Också hit till Europas nordligaste
hörn har anlant tusen och åter tusen asylsökande. Antalet människor som söker sig till bättre levnadsförhållanden i Europa kommer knappast att minska framdeles, även om förhållandena i Jugoslavien och Mellersta Östern lugnar ned sig. Vår del av världen kommer i framtiden att utsättas för ett enormt befolkningstryck från södra och sydöstra Europa.

"Överskottsbefolkningen" från dessa områden är i färd med att bryta upp, på samma sätt som de tiotals miljoner människor vilka under de två senaste århundradena emigrerat från Europa till Nordamerika och senare också bl.a. till Australien och Nya Zeeland.

Vi kan från historien dra vi oss till minnes, att arvtagarna till det romerska riket kuvades av folkvandringarna: nya starka krigarfolk österifrån vällde ut över Europa, trampande ättlingarna till det sönderfallna Rom under sina fötter. I motsats till vad fallet var med folkvandringarna, som med vapenmakt fällde de romerska arvtagarna, utgörs kraften i det nya befolkningstryck som drabbar Europa inte av en militär makt utan av trycket från människomassorna. När de nya folkvandringar som nu är i sikte förverkligas ställs strukturerna i Europa på hårda prov.
I sin nyutkomna bok "Preparing for 21th Century" skisserar den
amerikanske historieforskaren Paul Kennedy upp en bild av den tidsinställda bomb som finns gömd i tredje världen och som, samtidigt som den är intressant, också ger upphov till frossbrytningar. Kennedy påvisar, att de dystra befolkningsteorier som Malthus förde fram i mitten av 1800-talet nu håller på att förverkligas i tredje världen. 1800-talets England räddades enligt Kennedy från befolkningsexplosion av tre faktorer: emigrationen till Amerika, revolutionen inom jordbruksproduktionen och den industriella revolutionen. I utvecklingsländerna förekommer enligt Kennedys bedöming inte några räddande faktorer av motsvarande slag.

Varför talar jag under en rubrik som gäller säkerhetspolitiken i Norden om tredje världens befolkningsexplosion, som tillsvidare endast är på kommande? Jag gör det för att vi inte skall glömma bort de egentliga utvecklingsländerna när vi riktar vår uppmärksamhet mot närområdena. En sådan trend har kunnat iakttas bl.a. när det gällt fördelningen av utvecklingsbistånd. Kennedys vision är dyster till den grad att den kan ge upphov till defaitism. Åtminstone våra nordiska länder, som till dags dato varit vägvisare när det gällt att hjälpa tredje världen bör inte hemfalla härtill. Vår skyldighet är att åtminstone vara den rika västvärldens samvete.

Ett problem av mera akut karaktär för oss än befolkningsexplosionen i tredje världen och de nya folkvandringar till Europa som följer därav är det sätt på vilket östra Centraleuropa och de baltiska länderna lyckas utveckla sin ekonomi. Och bakom allt detta är den största riskfaktorn naturligtvis utvecklingen i Ryssland. Om demokratin och den ekonomiska
reformen gör framsteg där, är utvecklingen i Europa fredlig. Om maktkampen i Moskva leder till kaos och eventuellt t.o.m. till Rysslands upplösning på samma sätt som när det gällde Sovjetunionen, har detta negativa återverkningar på hela Europa och också på en mera vittomfattande nivå.

Vad beträffar de forna östeuropeiska ländernas ekonomiska problem är dessa insnärjda i EG-Europas egna problem. När de östeuropeiska länderna försöker få till stånd export till den rika västvärlden stöter de ihop med protektionismen. De kan inte erbjuda den västliga marknaden konkurrenskraftiga konsumtionsvaror. Däremot skulle de kunna exportera jordbruksprodukter. Men detta är ändå inte möjligt eftersom de "rika" länderna i Europa som kämpar med sina egna smör- och spannmålsberg och vinsjöar skyddar den egna jordbruksproduktionen. Det är inte heller utan orsak som man hävdat, att viktigare än Västeuropas hjälp till de forna socialistiska länderna skulle vara att Europa löser sitt eget problem med överproduktionen inom jordbruket.

Hos arvtagarna till den forna Sovjetunionen liksom också i länderna i östra Centraleuropa börjar den eufori som inträdde efter befrielsen från socialismen vara ett passerat stadium. När länderna inte längre förmår utveckla sin ekonomi i tillräckligt snabb takt och inte heller kan tillfredsställa medborgarnas under årtionden uppdämda konsumtionsförväntningar, bildas istället för den forna järnridån en levnadsstandardridå.
Den kan tänkas leda till autokratiska regeringar och
aggressivitet, dvs. till samma läge vars sönderfall vi med glädje hälsade
välkommet för några år sen.

Å andra sidan är det viktigt att fa till stånd realistiska förväntningar på den
pågående utvecklingen i de länder som frigjort sig från den forna Sovjetunionens
förmyndarskap och nu står på egna ben. Ungern och
Tjeckiska republiken har visserligen alla möjligheter att inom tio år
utvecklas till samma nivå som Spanien. Men Tysklands nivå kan de knappast
nå upp till. Också vi måste låta bli att vänta oss för mycket. Den
demokrati och parlamentarism och den marknadsekonomi som dessa
länder förhoppningsvis får till stånd behöver inte nödvändigtvis alltför
mycket likna sina västerländska förebilder.

Hjälpen till de länder som på nytt börjat utveckla sina samhällen sker
förutom genom att länderna ges direkt hjälp också så att de tas med i det
internationella samarbetet. En del av dessa länder är intresserade av att bli
medlemmar i EG. Men det dröjer ännu många år innan deras ekonomi är
i ett sådant skick att ett medlemskap är möjligt. Även om ekonomin inte
vare sig i Finland eller Sverige, som bägge ansökt om EG-medlemskap,
just nu är något att hurra för, är vår situation ändå i avgörande grad
annorlunda än de nyssnämnda ländernas.

Bland annat länderna i östra Centraleuropa liksom också de baltiska staterna har i sitt sökande efter säkerhet knackat också på NATO:s dörr Denna dörr har inte öppnats för dem, men som ett slags väntrum till Nato grundades NACC, Nordatlantiska samarbetsrådet. Avsikten därmed var förutom att avvisa nya ivriga medlemmar också att lära de länder som är i färd med att öva in övergången från autokrati till demokrati demokratiska metoder också när det gäller vapenmakt. På så sätt erbjuder NACC en möjlighet till ökad stabilitet också i Nordens närmiljö, på Östersjöområdet. Till denna sammanslutning av de forna parterna i det kalla kriget slöt sig ju också de republiker som frigjort sig från Sovjetunionen. För dessa "nya länder" samt för Polen är NACC en väg när det gäller att föröka hitta en plats i Östersjöns säkerhetssystem. Även om Finland inte var part i det kalla kriget är vi ändå med i detta samarbete som observatör. Det är naturligt eftersom de länder som är medlemmar i NACC ju är våra grannar i norväst, öster och söder.

Ett stöd när det gäller att öka stabiliteten i Östersjöområdet är förutom NACC också Östersjörådet, som grundades för ett knappt år sen och vars utrikesministermöte hölls i Helsingfors förra veckan. Detta samarbetsarrangemang, som tillsvidare ännu trampar i barnskorna, samlar kring ett och samma bord alla de stater som omger Östersjön, såväl Natoländerna som Ryssland, såväl de baltiska länderna vilka återvunnit sin självständighet som Polen, medlem i den forna Warszawapakten samt Sverige och Finland, som förblev neutrala i den numera historiska tudelningen.

Den traditionella säkerhetspolitiken finns inte upptagen på Öster- sjörådets agenda. Bland de ärenden som rådet behandlar finns ändå många sådana frågor som har samband med säkerheten och som håller på att införlivas med det nya och mera omfattande säkerhetspolitiska begrepp som jag nämnde i början av mitt föredrag. De teman som jag avser är frågor som gäller t.ex. kärn- och strålningssäkerhet och miljöfrågor. Dessa frågors tyngd och betydelse i Östersjörådet understryks särskilt av att det på områden som har verkningar för Skandinavien, dvs. på Kolahalvön, i Sosnoy Boris nära S:t Petersburg och Ignalina i Litauen finns kärnkraftverk, som inte uppfyller de nordiska säkerhetskraven. När finländska experter är med om att utveckla kraftverken i våra närområden på S:t Petersburgs och Kolahalvöns område, främjar vi förutom ryssarnas också vår egen och hela Skandinaviens säkerhet.

Som jag tidigare konstaterade är en demokratisk utveckling i Ryssland och i de Östersjöländer som frigjort sig från Sovjetunionen av betydelse för stabiliteten på området. Därför är det viktigt att också stödjandet av demokratiska instutioner finns upptaget på rådets agenda. Att stöda och främja verkamheten inom Östersjörådet, som tillsvidare bara är i färd med att ta sina första steg, är en mycket konkret sak som vi kan göra för att främja stabiliteten inom området.

Utvecklingen i Ryssland avspeglas kanske mest konkret i Skandinavien via de baltiska länderna. Därför ligger det också i vårt gemensamma intresse att stöda en fredlig utveckling av förhållandena i dessa länder. Vi har bl.a. vid det nordiska försvarsministermötet diskuterat hur man bäst skulle kunna hjälpa dessa länder att utveckla sina egna säkerhetssystem. Enligt den överenskomna arbetsfördelningen har vi i Finland koncentrerat oss på att hjälpa Estland. Förutsättningar för detta har vi förutom på grund av den geografiska närheten också på grund av språket: den övervägande delen av invånarna i landets norra del har lärt sig finska via våra televisionsprogram.

Vår princip har varit att vi i Finland utbildar utbildare för Estlands försvarsmakt. För närvarande studerar tio estniska kadetter vid vår kadettskola och lika många unga män studerade förra hösten vid vårt officersinstitut. Förhandlingar pågår som bäst om fortsättningen på detta utbildningssamarbete. Förutom annan materiell hjälp har vi bl.a. donerat fyra fartyg åt esterna. Också Sverige har för sin del aktivt varit med om att utveckla Estlands säkerhetspolitik. Till Estlands föregående regering "lånade" ni ju ut utrikesministern och nu försvarsministern, som jag har haft glädjen att samarbeta med.

Det ligger i allas gemensamma intresse att de baltiska länderna när de byggger upp sin försvarsmakt kan ta modell och förebild av de nordiska länderna, när alternativet kunde vara, att lärarna skulle utgöras t.ex. av tillfälligtvis tillbudsstående legosoldater.
Sveriges och Finlands nordiska säkerhetspolitik står inför förändringar, på grund av att förhandlingar om vårt EG-medlemskap som bäst förs i Bryssel. Även om EG inte är en militär organisation, innefattar dess framtid också en försvarsdimension.

Enligt de beslut som hittills fattats i EG har vi ändå inte någon brådska vad de säkerhetspolitiska linjedragningarna beträffar. Vid toppmötet i Petersberg förra sommaren beslöts, att alla EG-medlemmar erbjuds medlemskap eller associerat medlemskap i Västeuropeiska unionen, WEU. Tillsvidare är WEU närmast en tom ram med en byrå som leds av generalsekreteraren. Å andra sidan har organisationen, som flyttats från London till Bryssel, fatt en planeringsstab, planning shell, vilket är en antydan om vad som är att vänta i framtiden. En framtid, där avsikten är att WEU skall vara EG:s militära arm, som saken uttrycks i en vacker metafor.

Men tidpunkten för detta är ännu avlägsen. Vad beträffar WEU och medlemskapet däri tror jag, att om EG-medlemskapet för vår del förverkligas,
torde det för oss bli fråga om att vara med som observatör. Denna lösning omfattade man ju för Danmarks och Irlands del förra hösten. Tillsvidare kan vi bara konstatera, att vår linje också framdeles kommer att vara militär alliansfrihet och ett självständigt försvar.

Bästa åhörare

Eftersom mitt tema är säkerheten i Europa och Norden, förväntas jag säga något också om det försvarspolitiska samarbetet. I allmänhet brukar diskussionerna föras innan besluten slagits fast. Eftersom man som bäst förhandlar om bägge ländernas EG-medlemsakp, är nu också rätta tiden att föra fram olika tankar och förslag om ett eventuellt försvarssamarbete. Särskilt här i Sverige har ni varit aktiva i saken och er överbefälhavare, general Bengt Gustafsson har i detta avseende förvaltat sitt pund på ett sätt som gjort sig förtjänt av allt erkännande.

De olika möjligheter som samarbetet skulle kunna inbegripa grundar sig bl.a. på hur EG:s planerade försvarssamarbete utvecklas. Detta kommer sannolikt att på ett eller annat sätt dra upp riktlinjerna för samarbetets optioner.

I själva verket bedrivs för närvarande ett synnerligen konkret militärt samarbete mellan de nordiska länderna. Vi har ju en gemensam FN- bataljon med fredsbevarande uppgifter i Makedonien. Bataljonskommendören är svensk, hans ställföreträdare är från Finland och kompanierna kommer från Sverige, Finland och Norge. Denna uppgift, som för övrigt torde vara den mest betydande gemensamma militära operationen sedan vinterkriget, då flygflottiljen F 19 samt luftvärnsenheter från Sverige deltog i striderna i Finland, kommer säkert att ge oss många värdefulla erfarenheter.

Operativt samarbete av det slag som bataljonen i Makedonien möjliggör kommer vi knappast att fa se vid våra gränser eller i våra hemtrakter, åtminstone inte inom överskådlig tid. Men det innebär inte att det skulle saknas möjligheter för samarbete av många andra slag. När jag talade om säkerhetspolitik då jag senast var i Sverige, dvs. vid mitt besök i Stockholm 31.1, läste jag upp en lång förteckning över materiel som Finlands försvarsmakt har anskaffat från Sverige. I huvudsak har detta rätt omfattande samarbete gällande försvarsmateriel utformats så, att Sverige har sålt och Finland köpt. Det ligger säkert i bägge parternas intresse, att detta förhållande där Sverige är säljare och Finland köpare förändras så att det utvecklas till ett ömsesidigt, verkligt samarbetsförhållande. Det skulle vara till hjälp också om vi vid något tillfälle ytterligare utvecklar andra slag av samarbete mellan försvarsmakten i våra länder.

Lisää kirjanmerkki