Suomen ulkopolitiikan asiakirja-arkisto ja kronologia
Lisää kirjanmerkki

Försvarsminister Elisabeth Rehns föredrag vid Centralförbundet Folk och Försvars rikskonferens i Sälen, Sverige den 31.1.1993 klo 15.30

Den säkerhetspolitiska utvecklingen inom
Östersjöområdet: från motsättningar och stabilitet till låg spänning och osäkerhet

Östersjöns strategiska konstellationer har förändrats
i grunden under de senaste åren. Sovjetunionen
och Warszawapakten har upplösts, de baltiska
länderna har blivit självständiga och som
följd därav har Rysslands Östersjöflotta delvis
dragit sig tillbaka längst in i Finska viken.
Alla dessa omständigheter har bidragit till att
områdets strategiska tyngdpunkt har förflyttats
från Östersjöns södra delar mot norr, dvs. närmare
våra kuster. Omorganiseringar har skett inom
Nato och i samband därmed har Östersjön, Bottniska
viken och Finska viken inrymts i ansvarsområdet
för Natos nordvästra kommandoorgan som är
stationerat i England, och som en följd därav
ökar stormakternas intresse för området. Alla
dessa förändringar kan sammanfattas i en mening:
vi har från ett utpräglat motsatsförhållande,
karaktäriserat av stabilitet, hamnat i ett tillstånd
som innebär mindre påtaglig spänning men
samtidigt ökad osäkerhet.

Östersjöns strategiska betydelse har under
historiens förlopp förändrats som ett resultat av
de stora omvälvningar som ägt rum i den europeiska
styrkebalansen. Efter det att Peter den Store
på 1700-talet fråntog Sverige Balticum och, medan
Stora nordiska kriget ännu pågick, grundade den
stad vid Nevas mynning som fick hans namn, har
sådana uppenbara förändringar utgjorts av Krimkriget
(1854-56), första världskriget, andra världskriget
samt för närvarande Sovjetunionens upplösning.

Alla dessa förändringar har haft en omedelbar
inverkan på Finlands säkerhetspolitiska ställning.
Krimkrigets inverkan känns alltjämt av,
eftersom Ålands demilitarisering var en följd
därav. Första världskriget ledde till det ryska
kejsardömets sammanbrott och uppkomsten av nya
självständiga stater vid Östersjöns kuster. Andra
världskriget gav för sin del upphov till en situation
i vilken Sovjetunionen behärskade Östersjöns östra
och södra kust, börjande från Viborg
och fram till de danska sundens mynning, och
därigenom behärskade Sovjetunionen Östersjöns
strategiska konstellation.

Efter Sovjetunionens upplösning befinner vi
oss i en situation som till sina grundelement
påminner om det strategiska landskapet efter
första världskriget. En blick på kartan ger en
bild av storleken hos den förändring som nu ägt
rum: under Warszawapaktens tid sträckte sig
Sovjetunionens välde på Östersjöns södra strand
nästan ända fram till den jylländska halvön.
Sålunda är Sverige i sin helhet beläget längre
österut än den järnridå som ännu för några år
sedan delade upp Europa.

Ryssland drar sig tillbaka på Östersjön och
dess flotta är i färd med att lämna de baltiska
hamnarna. Tillbakadragningen av de forna sovjetiska
trupperna i Tyskland är före tidtabellen
och sedan någon tid tillbaka har stridstrupper
inte funnits i Polen. Estland, Lettland och Litauen
är självständiga, men deras säkerhetspolitiska
ställning har inte stabiliserats och Polen
söker alltjämt efter en säkerhetspolitisk roll
för sin egen del. Sverige är i färd med att flytta
tyngdpunkten inom sitt försvar för att kunna
upprätthålla en effektiv luft- och sjöbevakning
på Östersjöområdet. Den tidigare klara uppdelningen
på två områden, visserligen med en ö bestående av
två neutrala stater mellan sig, har
upplösts till en mosaik, där ett flertal fristående
delar söker sin plats i den helhet som bilden
utgör.

Den största osäkerhetsfaktorn inom Östersjöområdet
är naturligtvis utvecklingen i Ryssland. En
positiv utveckling av demokratin och ekonomin i
Ryssland är den viktigaste variabeln med tanke på
den säkerhetspolitiska utvecklingen inom Östersjöområdet.
Det som sker i Ryssland har för sin
del en avgörande inverkan på utvecklingen i de
baltiska republikerna. Det forna Sovjetunionens
trupper är i färd med att dra sig tillbaka från
dessa republiker som på nytt blivit självständiga,
även om ett egentligt avtal gällande tidtabellen
för tillbakadragandet av trupperna har
slutits endast med Litauen. Men också från Lettland
och Estland hemförlovas trupper fortgående.

Svårigheternas storlek när det gäller situationen
i de baltiska länderna är direkt jämförbar
med storleken av den ryska minoritet som är bosatt
i respektive land. Av Litauens invånare
utgörs endast 20 % av minoriteter, medan motsvarande
andel i Estland är 38. Letterna bildar med
knapp nöd majoriteten i sitt eget land, när man
beaktar att minoriteternas andel av befolkningen
är så stor som 48 %. Ryssarna utgör huvuddelen av
alla minoriteter.

Moskva har fört sitt klagomål över kränkningen
av de ryska minoriteternas mänskliga rättigheter
i Estland och Lettland ända upp till FN-nivå,
trots att KSSE:s observatörgrupp inte har gjort
mot- svarande iakttagelser. Å andra sidan har
t.ex. Estlands medlemskap i Europarådet avvisats
på grund av den behandling landets ryska minoritet
utsatts för. Ett sådant förhållningssätt är
dock inte berättigat, eftersom det är relativt
lätt för en ryss som är bosatt i Estland att få
estnisk medborgarrätt.

Det som gör minoriteternas ställning eldfängd
är att ryska trupper alltjämt finns kvar i dessa
suveräna länder. I Ryssland finns det också många
som har svårt att förstå, att dessa länder, som frånsett
den korta perioden mellan världskrigen hört till
Ryssland sedan 1700-talet, inte längre utgör en del av riket.

När de ryska trupperna i framtiden är borta
uppstår ett militärt vakuum i Balticum. De tre små
länderna i fråga är utarmade av en ockupation
som pågick under närapå fem årtionden. Det
dröjer därför många år innan de kan garantera
sina gränsers och territorialvattens och framför
allt sitt luftrums integritet, och det återstår ytterligare
en lång väg innan de är kapabla att försvara det
egna landet. Vi har så långt våra krafter och
möjligheter räckt till försökt hjälpa Estland att
bygga upp övervaknings- och försvarsförmågan
såväl inom landet som på dess territorialvatten.
Vi har bl.a. skänkt dem tre bevakningsfartyg och
ett annat fartyg. Förra hösten utbildade vi tio
estniska underofficerare vid befälsinstitutet
och för närvarande har vi tio estniska studeranden
vid vår försvarshögskolas grundexamenslinje,
dvs. kadettskolan. Vi har för avsikt att fortsätta
med denna utbildningsverksamhet. Vi kommer
även att arrangera en kurs i totalförsvar för estniska civilpersoner.

I Ryssland inger Balticums militära vakuum
bekymmer, och på sina håll drömmer man
redan mardrömmar om Balticum som Natos
basområde. I dessa scenarier behärskar
Nato Östersjön och dess vik, I de baltiska
länderna har Nato placerat hamnar, flygbaser
och avlyssnarstationer. Nato har emellertid på
alla sätt försökt se till att en sådan bild inte uppstår.
De nordiska ländernas önskan om att närma sig
pakten besvarades på så sätt att NACC, Nordatlantiska
samarbetsrådet, bildades. Till NACC hör ju
förutom de tidigare medlemmarna i Nato och
Warszawapakten också det upplösta Sovjetunionens
forna republiker. Nato har åtminstone tillsvidare
inte gått med på att sälja vapen till de baltiska republikerna.

NACC, Nordatlantiska samarbetsrådet, erbjuder
en möjlighet att öka stabiliteten inom
Östersjöområdet. Till denna sammanslutning av
parterna i det kalla kriget slöt sig också de republiker
som lösgjort sig från Sovjetunionen. För dessa
"nya länder" samt för Polen är NACC en väg
med vars hjälp de kan finna sin plats i Östersjöns
säkerhetssystem. Även om Finland inte var
part i det kalla kriget är vi med i detta samarbete
som observatör, Det är naturligt eftersom de länder
som är medlemmar i NACC ju är våra grannar i
nordväst, öster och söder.

De baltiska staterna söker sin säkerhetspolitiska
position också via KSSE-processen. De påskyndade
sitt medlemskap i KSSE redan i september
1991 efter det att Sovjetunionen bekräftat deras
självständighet.

I och med att Ryssland förlorade Balticum
hamnade den ryska Östersjöflottan i en besvärlig
situation när fartygen delades upp mellan Finska
vikens innersta del och Kaliningrad, dvs. det
forna Königsberg, som är beläget på södra Östersjöns
kust. En sådan uppdelning på två skilda
enklaver är svår både när det gäller ledningen
och verksamheten. Det är inte utan orsak som man
kallat denna för Rysslands flotta besvärliga
situation för spagat.

Även om man är i färd med att kraftigt reducera
Rysslands Öster-sjöflotta och omvandla den
till en kustflotta, utgör den alltjämt Östersjöområdets
överlägset största marina styrka. Men
också för en kraftigt reducerad flotta är det
svårt att finna kajplatser, särskilt med tanke på
att hälften av den forna Sovjetunionens
hamnkapacitet för Östersjökrigsfartygen befann sig i de
baltiska länderna. Den nuvarande situationen
resulterar förmodligen i att en ny krigshamn
byggs vid Finska vikens kust, öster om Estland
vid Lugaviken, på ett avstånd av ca 100 km från
vår kust.

Militärbasen i Kaliningrad, som ligger inklämd
mellan Litauen och Polen och där bl.a. staben för
Östersjöflottan är belägen, är en märklig relik.
Dess landförbindelse till Ryssland går genom två
suveräna stater, Belarus, som Vitryssland numera
kallar sig, samt Litauen. Oavsett de svårigheter
som är förknippade med basområdets geografiska
belägenhet har Ryssland meddelat att man inte ser
någon anledning till att avstå från området.
Kaliningrad kan framdeles komma att förorsaka
spänningar i området, eftersom dess grannar har
krävt att detta basområde skall demilitariseras.

I och med att den militära tyngdpunkten förflyttats
till de nordliga delarna av Östersjön
har Ålands demilitarisering än en gång aktualiserats.
Som jag redan tidigare konstaterade är den
omständigheten att öarna är obefästa ett arv
redan från Krimkriget, även om internationella
överenskommelser om saken har träffats två gånger
också under detta århundrade.

När demilitariseringen diskuterades förra
hösten framfördes från ålänningarnas sida, att
avtalet skyddar dem bättre än soldaterna. Historien
ger dock inte stöd för denna uppfattning.
Till exempel var avtalet om öarnas icke-befästande
i kraft i januari 1918. Detta hindrade dock
inte att trupper från upp till fem olika regimer
vistades på Åland samtidigt. Till en början fanns
där naturligtvis rysk militär. Men senare anlände
också svenska och tyska trupper. Därefter anlände
en friskara från Nystads skyddskår, som marscherat
över det tillfrysta Skiftet och som utkämpade
några framgångsrika strider mot ryssarna. Sist
anlände det finska röda gardet, ditskeppat av
ryssarna.

I en diskussion som fördes förra hösten understödde
general Bengt Gustafson befästandet av
öarna. Det har ju sagts att Åland är som en pistol
riktad mot Stockholm. Rysslands ambassadör
Juri Derjabin understödde däremot vid ett besök
på Åland att landskapets nuvarande status bevaras
oförändrad. Såväl Gustavssons som Derjabins synpunkt
är motiverad i ljuset av de erfarenheter
deras länder gjort under historiens rörlopp. Det
kan tänkas att Sveriges och Finlands eventuella
medlemskap i Europeiska gemenskapen än en gång
gör Ålandsfrågan till föremål för diskussion.

Det kan likväl konstateras, att de internationalla
avtal gällande Östersjöområdet som vi träffat
samt andra omständigheter är viktigare från vår
ståndpunkt sett än de militära synpunkterna.

Gränsen för Natos marina ansvar gick ännu för ett
par år sen vid de danska sunden. I samband med
omorganiseringen av paktens nordliga sektors
försvar ändrades ansvarsområdet så att det sträcker
sig ända fram till Bottniska viken och
Finska viken. Förra sommaren gjordes också flotthistoria,
då Natoflottorna besökte de ånyo självständigblivna
Baltiska republikernas hamnar.
Flotthistoria gjordes också när en mindre flottenhet
från Storbritannien besökte Bottniska viken.

I och med Sovjetunionens upplösning eliminerades
möjligheten för en storkonflikt i Östersjöområdet.
För närvarande kan man inte iaktta någon
stegring av spänningen inom detta område, inte
heller någon konkurrens vad rustningsnivån
beträffar. Antalet krigsfartyg minskar tvärtom. Jag
konstaterade redan tidigare att antalet fartyg i
den forna sovjetflottan halverats. Det nuvarande
Polens flotta har kvar ca hälften av sin socialistiska
föregångares fartyg. DDR:s flotta har i
likhet med staten i praktiken upphört att finnas
till. Förbundsrepublikens flotta, liksom också
flottans luftstridskrafter, riktar uppmärksamheten
från Östersjön mot Nordsjön. Det är å andra
sidan möjligt att fartygen i den forna Sovjetunionens
Svartahavsflotta kommer att flyttas över
till Östersjön. Denna möjlighet diskuterades
förra hösten när Ryssland och Ukraina tvistade om
äganderätten till Svartahavsflottan.

Den minskade spänningen i Östersjöområdet
avspeglas av att Sverige förefaller vara i färd
med att reducera sina landstridskrafter i landets
södra delar. Det torde kunna tolkas så att hotet
om en landstigning österifrån anses vara eliminerat.
Ryssland drar sig tillbaka från Balticum och
det föreligger inte någon fara för att en landstigning
skulle företas i södra Sverige av DDR och
Polen, som inom ramen för Warszawapaktens
arbetsfördelning uppenbarligen haft detta på sitt
ansvar. Det framgår bl.a. av att dessa länders på
sin tid rätt starka landstigningsflottor har
skrotats ned.

Men något absolut fredens hav är Östersjön
inte heller nu. Sveriges kustförsvar gör alltjämt
ubåtsiakttagelser, och kustförsvaret använde
under förra hösten också vapen i sin ubåtsjakt.

Jag har uppmärksammat att general Gustafsson
för en vecka sen önskade sig mera samarbete mellan
de nordiska länderna när det gäller anskaffningen
och produktionen av försvarsmateriel.
Frågan undersöks ju som bäst av en tjänstemannaarbetsgrupp
som tillsatts av de nordiska försvarsministrarna.
Jag hoppas att vi nu skall
kunna övergå från ord till handling på detta
område. Det skulle vara förenligt med alla de
nordiska ländernas intresse att man i praktiken
kunde inleda ett samarbete när det gäller produktionen
av försvarsmateriel. Ett exempel på ett
sådant framgångsrikt samarbete är våra
luftstridskrafters anskaffning och användningv av
Drakenjaktplanen. Vi har haft synnerligen positiva
erfarenheter av detta samarbete.

I synnerhet på sjöförsvarets område har Sverige
och Finland i stor utsträckning samma redskap
och materiel. Vi har utrustat våra nya robotbåtar
av Helsingfors- och Raumoklass med svenska Saab
Rbs 15 sjömålsrobotar. Då denna robot konstaterades
vara synnerligen bra, monterades den av vårt
kustartilleri i samarbete med Saab Missile på ett
lastbilsflak, och vi fick en för vårt kustartilleri
förträfflig robot. Arrangemanget togs i bruk
också av Sveriges kustartilleri.

När vi ytterligare anskaffat Bofors kanoner,
Saabs eldledningssystem samt samma tillverkares
Elma-ubåtsawärjningsraketer och svenska
sjöbevakningsradar till våra nyaste fartyg, och när
svenskarna på motsvarande sätt har köpt bl. a.
submarina avlyssningssystem (kusthydrofonsystem)
av oss, har våra länders sjöförsvar en hel del
gemensam materiel. Detta skulle säkert, på samma
sätt som i fråga om Draken, erbjuda
samarbetsmöjligheter t.ex. på underhållsområdet. Eftersom
de system som vi har valt såpass långt är de
samma, kan man föreställa sig att
samarbetsmöjligheter finns inte bara i fråga om det
utvecklingsarbete som gäller kustartilleriroboten utan
också i fråga om produktion av annan försvarsmateriel.

De tankar som general Gustafsson framfört om
en gemensam övervakning av havsområdena och luftrummet
är i sig intressanta, men de kräver ändå
kompletteringar. Vad skulle övervakningen omfatta,
och hur skulle den i praktiken skötas? För
ett operativt samarbete ser jag inte några
möjligheter. Det är bra att det förs en diskussion
om det säkerhetspolitiska samarbetet. Men från
detta återstår ännu en lång väg till egentliga
handlingar. Vi har varit och kommer säkert också
att förbli återhållsamma. Det är ju så, att när
en kris är för handen är gränsen mellan övervakning
och verksamhet som man säjer på finska: en
linje dragen i vattnet.

Bästa åhörare

Då man för ett antal år sen ville göra Östersjön
till ett fredens hav hade nya kärnvapenbestyckade
ubåtar alltjämt regelbundet utplacerats
i området. Nu har dessa ubåtar av Golf-klass
jämte sina robotar skrotats ned och man kan på
mycket bättre grunder tala om fredens hav. Vi
förfogar över instrument med vilka vi kan främja
Östersjöns utveckling till ett fredens hav, instrument
med vilka de bitar som söker sin plats i
Östersjöområdets mosaik kan limmas fast på sina
naturliga ställen. Förutom NACC och KSSE-processen,
som jag redan nämnt, erbjuder också Östersjörådet,
som bildades för ett knappt år sen, sin
hjälp när det gäller att foga ihop bitarna i
Östersjöns mosaik. Detta nya samarbetsarrangemang
sammanför vid ett och samma bord alla de stater
som omger Östersjön, såväl Nato-länderna som
Ryssland, såväl de baltiska länderna vilka återfått
sin frihet som Polen, medlem av den forna
Warszawapakten, samt Sverige och Finland som
förblivit neutrala mitt emellan de två skilda
block som redan är historia. Den traditionella
säkerhetspolitiken hör inte till rådets agenda.
Bland de ärenden som rådet behandlar finns ändå
sådana frågor som hör ihop med säkerheten och som
man är i färd med att räkna in bland den traditionella
säkerhetspolitikens begrepp. Jag avser
sådana teman som kärn- och strålsäkerhetsfrågorna
och miljöfrågorna. Med tanke på utvecklingen i
Ryssland och de Östersjöländer som frigjort sig
från Sovjetväldet är understödandet av demokratiska
institutioner av central betydelse för
stabiliteten på området. Också dessa frågar är
upptagna på rådets agenda. Att understöda och
främja Östersjörådets verksamhet är en av de mest
konkreta angelägenheterna när det gäller att
förbättra stabiliteten i området.

Lisää kirjanmerkki