Suomen ulkopolitiikan asiakirja-arkisto ja kronologia
Lisää kirjanmerkki

Försvarsminister Elisabeth Rehn i Jakobstad uen 10 oktober 1993

Intoleransen, ett av 90-talets stora samhällsproblem?

Att vara tolerant är att vara fördragsdam, vidsynt, och tåla sådant
som man egentligen inte gillar. Att vara intolerant är motsatsen.
Allstå att vara ofördragsam, trångsint, fördomsfull, omedgörlig och
inte tåla att någon har en annan åsikt.

I vilka situationer förekommer det intolerans? Vilka uttryck tar sig
detta åsiktsförtryck? För att på ett uttömmande och trovärdigt sätt
kunna identifiera och lokalisera intoleransen måste vi först definiera
våra referensramar. Fråga efter de förhållanden som
dikterar våra liv och hur vi förhåller oss till våra medmännniskor.

Vetenskap, människosyn och livsåskådning hör till den kontext
eller bakgrund som vi som människor har gemensamt. Vetenskapens
uppgift är att beskriva männsikan och världen och förklara
och förstå varför hon gör som gör. Vetenskapen är enligt denna
definition värdeneutral. Den säger hurudan männsikan är men
den uttalar sig inte om hur människan bör vara, den föreskriver
med andra ord inget. Vår människosyn igen svarar på frågan
hurudan människan bör vara. Vårt sätt att uppfatta oss själva och
vår omvärld är inte bara baserad på kunskap utan också på
normer och värderingar. Tillsammans bildar dessa två komponenter
det vi kallar för moral. Med moral avses de handlingar med
vilka vi förverkligar våra normer och värderingar. (Etik igen är
läran om moralen, alltså en teoretisk reflektion över vårt handlande.)

Men som sagt moralen består av normer och värderingar. Normerna
syftar till att reglera våra handlingar. De uttalar sig om vad
man bör göra och inte får göra, om rätt och fel, plikter och förbud.
Vår kultur har en klar övervikt av förbud. Frestelsen att associera
moralen med regler för vad man inte får göra är stor. Moralen blir
då moraliserande och används som ett slagträd eller som ett
uttryck för intolerans.

Den andra komponenten i moralen är värderingarna. De beskriver
tillstånd eller föresteelser som man vill befrämja eller motverka,
positiva och negativa värden. Då det gäller värderingarna uppfattas
moralens innebörd ofta ensidigt. Vi talar om moral bara i fråga
om höga och stora värden som kärlek, rättvisa, fred och frihet.

Men för den etiska analysen är allt det som man uppfattar som
gott och eftersträvansvärt eller ont och förkastligt också en del av
moralen. Vinst, makt status och egendom hör alla till sådana
värderingar som moralen omfattar. Att t.ex. i en ekonomisk krissituation
avfärda frågan om konsekvenserna av åtstramningspolitiken med att
det inte är en moralisk fråga utan en ekonomisk
fråga är därför ohållbart.

Demokratiska normer och värderingar är grunden för det vi kallar
människovärde. Det är också dessa principer som ligger till grund
för FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Uppfattningen
att människan har ett unikt värde (människovärdesprincipen) och
att alla människor har lika värde (jämlikhetsprincipen) har sin
grund i värderingar. Andra liknande värderingar i vårt samhälle är
principen om självförverkligande, dvs. alla människors lika rätt att
förverkliga sig själva. Att samhället har skyldighet att tillerkänna
alla människor deras lika värde och lika rättigheter och skyldigheter
är det demokratiska välfärdssamhällets ideal.

Livsåskådningarna definierar människans plats i världen och
samhället, men också hennes väsen och natur. Livsåskådningarna
har en strukturerande och motiverande funktion. Människan
frågar inte enbart efter hurudan världen är utan också varför den
finns och vilken hennes uppgift är. Vårt finländska samhälle är
långt format av en kristen livsåskådning. Det har satt sina spår i
vår människosyn, enligt vilken människovärdet är högt skattat. En
kristen livsåskådning skiljer sig t.ex. från en socialistisk livsåskådning
i synen på människan. Människan är enligt kristen livsåskådning
skapad till Guds avbild, medan Marx ansåg att människan
endast i det skapande arbetet förverkligar sig som människa. Det
är nä människan förmenas denna skapande roll i sitt arbete som
hon deformeras som människa. Allt ont i människans och samhällets
liv kan återföras på detta. Livsåskådningen fastslår vad som
är gott men också vad som är ont i en människans liv.

Vilka uttryck tar sig intoleransen i vårt samhälle? Inför den frågan
är det naturligt att utgå från den människosyn som långt är
förhärskande inte bara i Finland utan i de flesta västländer. Det är
naturligt därför att denna syn formats av en judisk-kristen livsåskådning.
Som i sin tur uppfattar människan som Guds avbild. Det
ger henne en särställning som jordisk varelse, här i världen och
bland människorna. Människan kan i dessa relationer framstå
antingen som härskare, förvaltare eller medlevande. I valet av roll
prövas människans beredskap att stå ut med åsikter som hon
egentligen inte gillar. Och vid en närmare anblick visar det sig att
hon eller vi lätt faller till föga. Vi uppfattar oss helst som härskare,
i bästa fall som förvaltare och mera sälla som pa lika villkor som
andra människor och allt annat levande. Det är med andra ord
ingen överdrift att hävda att det inom oss finns en utpräglad
tendens till intolerans. En ofördragsamhet, som det visar sig,
blir mer markant ju kärvare tider vi upplever.

Den svenska författaren Lars Gyllensten skriver i sin essä
"Vad är då en människa?": "Den moderna tekniken, ekonomien
och politiken i västerlandet bär på ett ideologiskt arv som
domineras av synen på människan som suverän och bemyndigad
att hantera resten av skapelsen efter eget gottfinnande, utan
andra hänsyn än till sitt eget bästa, kortsiktigt eller långsiktigt".

Några exempel får belysa intoleransens många ansikten i
vår tid och vårt samhälle. Den särställning och överhöghet
som människan finner stöd för framför allt i gamla testamentet
och koranen men också i nya testamentet tar sig uttryck i en
religiös intolerans. Denna förekommer oförskönad i religioner
som judendomen och islam och i en mera sofistikerad form i
kristendomen. När inte bara ett utan flera folk ser sig som Guds
folk med anspråk på att vara arvtagare till det utlovade landet då
är en konflikt oundviklig. Det är därför Mellanöstern under hela
detta århundrade varit en av världens krigsskådeplatser. Att Israel
och PLO slutligen erkänt varandras existens ger kanske hopp om
att fred i Palestina. Men spänningarna kommer säkert att bestå
eftersom intoleransen finns inbyggd i både israelernas och
palestiniernas världsbild.

Intolerans med religiösa förtecknen finns också i bakgrunden till
andra konflikter i vår värld. Kriget på Balkan mellan ortodoxa och
muslimer handlar också det om folks heliga rättigheter. Med
mytens hjälp uppmobiliseras krigsberedskapen. Illustrerande är att
en miljon serber samlades till nationell högtid på den plats där
den serbiska hären under tsar Lazar besegrades av turkarna på
dagen 600 år tidigare.

Vi behöver i själva verket inte gå så värst långt för att stöta på
exempel på religiös intolerans. Processen mot ärkebiskop John
Vikström och hans uttalanden i homosexdebatten visar hur personer
i den rena lärans namn drivs av en stenandets anda gentemot dem
som tagit Jesu ord om förlåtelse, hänsyn och kärlek på
allvar.

Vår syn på människan som en härskare i skapelsen tar sig uttryck
i snarast likgiltig inställning till naturen. Den tekniska och ekonomiska
expansionen som banat väg för vårt välstånd har också
inneburit en exploatering av naturens resurser med oanade
skador mot miljön som följd. Vad är detta om inte intolerans?
"Den vetenskapsbaserade industriella teknologin fortsätter sin
uppsluppna dans i backantisk yra mot framtiden", skriver Georg
Henrik von Wright i smädlig tongång i "Vetenskapen och förnuftet".

Visst har det internationella samfundet och våra egna beslutsfattare
vaknat till insikt om vad klockan är slagen. Men mycket är ännu
ogjort. På det internationella planet pekar t.ex. Brundtlandrapporten
på behovet av globala och strategiska åtgärder för att skapa
rättvisa mellan fattiga och rika. Långsiktiga perspektiv får ändå
inte göras till undanflykter gentemot politiskt obekväma insatser
på den nationella nivå. Jämfört med de fattiga länderna har vi ett
bättre utgångsläge och ett större ansvar. Det är i-ländernas
skyldighet att med handelspolitik och lånevillkor skapa förutsättningar
för långsiktiga miljövårdsprogram i u-länderna.

Förutsättnngarna för radikala förändringar i vår syn på ekologin är
en omvärdering av vad som egentligen avses med ett meningsfullt,
värdigt och värdefullt mänskligt liv. Vad vimåste vindlägga
oss om är en djupare, förpliktande ändring i vårt förhållande till
naturen, så att vi ser oss själva varken som härskare eller
förvaltare utan som medlevande i ett harmoniskt ekologiskt samspel i
en värld som förtjänar förundran, vördnad och varsamhet.

Det är inte i den globala människosynen som vi kan spåra en
intolerans. Vi upptäcker den rätt snart i en samhällsstruktur som
är uppbyggd på de starkas villkor. Talet om välfärdssamhället
som ägnar en särskild omsorg om de svaga i samhället - om
barnen, de sjuka, de gamla, de lågavlönade och arbetslösa -
klingar vackert, men... Ändå visar det sig, som i dagens lågkonjunktur,
att vi byggt vår samhälle för de starka - de socialt, ekonomiskt och
mänskligt starka. De är de friska, unga och dugliga som
i dag värderas på arbetsmarknaden. Hela vår varuproduktion, vårt
nöjesliv, våra kommunikationer, förbrukningen av mänskliga och
materiella resurser är uppgjorda efter de ekonomiskt intressanta
målgruppernas krav på komfort, konsumtion och ökad standard.

När det gäller kvinnornas situation i samhället finner vi samma
motsättningar mellan ideal och värderingar. Det är inte kvinnorna
som dominerar på ledande poster i företagsvärlden, inom det
politiska livet och inom kulturen. Däremot är det kvinnorna som
dominerar lågavlönade serviceyrken och befattningar med svag
status.

Till de svaga hör också de framtida generationerna - de som i dag
är utan rösträtt, utan köpkraft, utan ekonomisk pondus eller andra
maktmedel. Ändå är det deras resurser vi förbrukar, deras miljö vi
utarmar och förgiftar. Finns det fog för talet om en framtidsimperialism?

Inför en ökad politisk likgiltighet, en groande resignation, modlöshet
och desperation bland mänga av dagens unga är det hög
tid att vi beslutsfattare självkritiskt stannar upp ett slag. Som
minister, riksdagsledamot och presidentkandidat kan jag inte
negligera talet om ett växande plitikerförakt. Lika litet som jag vill
bestrida förekomsten av motsatsen, ett väljarförakt bland en del
av oss politiker. Det senare skall väl snarast uppfattas som någon
form av misstro mot väljarnas förmåga att bry sig om annat än
kortsiktiga vinningar. Låt mig ändå säga att både politikerföraktet
och väljarföraktet är uttryck för intolerans. Det är i intoleransen
som misstron har sin grund. Vi behöver säkert en politisk rennäsans
i vårt land. Ett nytt sätt att förhålla oss till politiken, ett sätt
som mera dikteras av uppriktighet än av misstänkliggörande, av
hänsyn och medmänsklighet snarare än av maktfullkomligt och
styrka.

Gunnar Adler-Karlsson har i fråga politikerföraktet sagt att det
vore bättre med kvinnor vid makten, eftersom de inte som männen
styr i kraft av sina hormoner. Han tillade också att krut- och
stålkvinnor som Indira Ghandi och Margaret Thatcher inte är
några riktiga kvinnor utan kvinnor som blivit förmanligare. Det
ligger säkert en gnutta sanning i det.


Lisää kirjanmerkki