Arkistonumero
2877
Luokka
Puheet
Puhuja
Tasavallan presidentti Mauno Koivisto
Lähde
Tasavallan presidentin kanslia
Alkuperäinen kieli
suomi
Kieli
Päiväys
13.3.1990

Republikens presidents tal vid minneshögtidligheterna med anledning av att 50 är förflutit från vinterkrigets slut i Finlandia-huset 13.3.1990

När vapnen tystnade för femtio år sedan innebar det för Finland slutet på en 105 dagar lång nationell mardröm.

Vi hade råkat i krig, fast vi inte hade önskat det och inte hade trott att det skulle gå som det gick.

Finlands regering valde inte på hösten 1939 kriget som ett uthärdligare alternativ än eftergifter. Regeringen hade hoppats kunna undvika både eftergifter, vilka betraktades som farliga, och krig.

Inom Finlands regering hade visserligen två uppfattningar varit företrädda: Enligt den ena borde man t.o.m. gå långt i eftergifter, om risken för krig blev uppenbar. Enligt den andra var ett angrepp att emotse i varje fall, varför det var bättre att invänta det i en framskjuten ställning än i en mera tillbakadragen.

Det rådde en ömsesidig förtroendekris mellan Finland och Sovjetunionen. Sovjetunionen litade inte på Finlands förmåga och vilja att hindra att landets territorium kunde komma att utnyttjas för ett eventuellt angrepp mot Sovjetunionen. I Finland förstod man inte betydelsen av denna brist på förtroende. Man litade här på ingångna överenskommelser och på Nationernas Förbund och ville inte lyssna till varnande röster.

På vardera sidan rådde i hög grad den uppfattningen att spänningen inte behövde urladda sig i ett krig, att det var tillräckligt att demonstrera sin styrka och att denna inte skulle behöva komma till användning.

Det gick annorlunda: Kriget blev bittert och dess offer många.

Jag har svårt att acceptera tanken att kriget var oundvikligt, för att inte tala om påståendet att det skulle ha varit nödvändigt med tanke på nationens framtid.

Men när kriget kom, och regeringen inte förmådde avvärja det, återstod bara att finna sig i det och att hålla ut.

Det, att vi orkade hålla ut, har haft en ofantlig betydelse med tanke på vår nationella identitet och den bild omvärlden fått av vårt land.

Ett principiellt motstånd mot bruk av våld är också det en inställning som förtjänar respekt. Huruvida det med tanke på nationens bästa är en nyttig princip, i händelse av allmän uppslutning, är däremot en annan fråga. Det finns fall då man kan komma undan med lindrigare förluster genom ett ordnat försvar än genom underkastelse och kapitulation.

En idealiserad och förenklad bild av vinterkriget spreds över världen. I många länder fick bilden av Finland en särskild glans därför att man i dessa länder ville skapa en tilltro till de egna möjligheterna att hålla stånd mot en övermakt.

Finland stod i början av kriget ensamt, men fick under krigets gång internationellt stöd. En stor betydelse hade de västallierades planer på att komma Finland till hjälp med vapenmakt. Den viktigaste rollen, både när det gällde att bistå oss i våra krigsansträngningar och i åstadkommandet av fred, spelade emellertid Sverige. Därifrån kom också ett betydande antal frivilliga.

Det var nödvändigt att försöka få till stånd en fred, och fred uppnåddes också. Kanonerna slutade dundra. Det blev tyst, och nya bekymmer uppstod.

När freden kom var den en överraskning. Folket hade inte blivit förberett på den och inga planer hade heller uppgjorts med tanke på den. Regeringen hade inte kunnat föreställa sig att nästan hela befolkningen inom de områden som skulle avträdas skulle vara beredd att lämna sina hemtrakter.

Människorna begav sig emellertid till andra delar av Finland. Detta vållade stora omedelbara svårigheter, men skapade bättre betingelser för framtiden.

Freden efter vinterkriget skapade en bestående situation. Finland försökte visserligen ännu en gång genom krig återfå det förlorade området, och före den nya freden krävde Sovjetunionen 1944 att Finland skulle kapitulera utan villkor, samtidigt som Sovjetunionens trupper hade fått i uppgift att avancera till det inre av Finland. Den finländska arméns efter hand allt hårdare motstånd och stabiliseringen av fronten under sommaren 1944 skapade förutsättningar för ett avgörande av annan art. Slutresultatet av fortsättningskriget blev att den situation som hade inträtt genom fredsslutet efter vinterkriget i stora drag fortbestod.

Sedan dess har vi byggt upp vårt land. Vi har sett världen och Europa förändras, och vi har medverkat i denna process. Det har förekommit kallt krig, avspänning, motsättningar och samförstånd.

Vårt eget land har vuxit i styrka och vår ställning har stärkts.

Vårt geografiska läge har däremot inte förändrats, inte heller våra historiska erfarenheter.

Ryssland - Sovjetunionen har varit, är och kommer att vara vår granne, som vi måste komma till rätta med och som vi också år för år har rett oss allt bättre med.

Relationerna mellan våra länder är tydligt definierade i våra fredsfördrag och i VSB-pakten av år 1948, vars betydelse har visat sig vara bestående.

Länge rådde det ovisshet om Sovjetunionens inställning till Finlands neutralitet, men efter president Michail Gorbatjovs besök i höstas har också denna fråga fått en lösning som tillfredsställer oss.

De årsklasser som besökte dödsskuggans dal och vände åter därifrån sätter värde på vänskap, broderskap mellan folken, fredlig lösning av tvistefrågor, ömsesidig respekt och gemensamt ansvar inför framtiden och kommande släktled.

Vi vill erinra oss vinterkrigets skeden och påminna yngre generationer om dem nu, när ett halvt sekel har förflutit sedan dessa för vårt folks historia utomordentligt betydelsefulla tider.

Mången av oss kommer själv ihåg den tiden, antingen man har fullgjort sin plikt vid fronten eller upplevat hemmafrontens fruktan. De, vilkas anhöriga stupade eller sårades i kriget, och de som miste sina hem vid fredsslutet har under dessa årtionden nödgats leva med tunga men också kära minnen. Vi förstår också de lidanden som kriget medförde för vår dåtida motståndare.

Nationen är alla de medborgare som fullgjorde sin plikt evigt tacksam. Särskilt är det på sin plats att minnas dem som gjorde mer än sin plikt, dem som kom utan att vara kallade, dem som gjorde sin insats utan att någon krävde det.

Vi har velat att minnes högtidligheten till åminnelse av vinterkriget skall förläggas till dagen för fredsslutet. Även om freden var tung, var den hedersam. Det viktigaste var att säkerställa nationens framtid och göra slut på blodsutgjutelsen. Detta möjliggjordes genom freden.

Europa har under de senaste årtiondena fått njuta av fred och välstånd. Detsamma har inte varit fallet i allmänhet ute i världen. Rustningsspiralen har stoppats. Risken för en stor väpnad konflikt har minskat och konfrontationsattityderna har lindrats.

Vi upplever en stimulerande tid av nytt hopp.

Tämä puhe on tulostettu Ulkopoliittisen instituutin ylläpitämästä EILEN-arkistosta.

Suositeltava viittaustapa:
Mauno Koivisto: Tasavallan presidentin puhe talvisodan 50-vuotismuistotilaisuudessa Finlandia-talossa 13.3.1990, 13.3.1990, http://www.eilen.fi/fi/2877/ (18.10.2019)

Tulosta sivu Lisää kirjanmerkki