Utrikesminister Paavo Väyrynen vid Paasikivi-Samfundets möte i Tammerfors 14.8.1991

De nya säkerhetsutmaningarna för KSSE

När KSSE-processen inleddes var den ursprungliga avsikten att sammankalla uttryckligen en europeisk säkerhetskonferens. Allteftersom förberedelserna framskred fick begreppet säkerhet i Europa en vidare innebörd, och till konferensens namn fogades också ordet "samarbete".

I det första skedet låg KSSE:s säkerhetspolitiska betydelse däri, att den säkerhetspolitiska konstellation som uppstått i Europa efter kriget befästes genom slutdokumentet från Helsingfors. KSSE ersatte på sätt och vis det uteblivna fredsfördraget för Europa efter andra världskriget. I detta avseende blev KSSE en upprätthållare av status quo. Förhandlingarna och avtalen om åtgärder för ökat förtroende och ökad säkerhet har också tjänat samma syfte.

I slutdokumentet från KSSE fanns dock också fröna till en revolutionär förändring. I dokumentet kom man överens om ett antal principer och mål för samarbetet, och på basis av dessa började kontakter knytas och samarbete inledas över de politiska, ideologiska och militära gränserna. De
överenskomna principerna och målen innebar också att legitimiteten i detta internationella samarbete kom att omfatta frågor som tidigare hade ansetts vara staternas interna angelägenheter. Framför allt inleddes inom området för mänskliga rättigheter en utveckling som sporrade
folken i Östeuropa till ett radikalt reformarbete i sina egna länder.

Även om KSSE-processen har varit viktig som igångsättare av de revolutionära förändringarna i Östeuropa, bör dess betydelse i detta avseende inte heller överskattas. Brytningsprocessen i Europa berodde i första hand på att öststaterna - bl.a. på grund av en orimligt kraftig upprustning - kom i underläge i den tekniskekonomiska konkurrensen. Deras ekonomiska grund rasade samman. KSSE hade för sin del skapat ramar inom vilka de djupgående förändringarna i vår världsdel kunde ske på ett ordnat och fredligt sätt.

I säkerhetshänseende har KSSE-processen således hittills haft två uppgifter. Först förbättrade den säkerheten i Europa genom att befästa den säkerhetspolitiska konstellation som uppstått som en följd av kriget. I följande skede skapade den stabilitet i en situation där denna konstellation genomgick djupgående förändringar. Denna traditionella säkerhetspolitiska roll för KSSE håller t.o.m. på att stärkas nu när nya förhandlingar, som gäller både åtgärder för att stärka förtroendet och säkerheten samt nedrustning, håller på att inledas inom ramen för konferensen. Samtidigt kommer KSSE att stå inför sin tredje säkerhetspolitiska utmaning: skapandet av en ny, hållbar säkerhetspolitisk stabilitet i vår världsdel. Å ena sidan
gäller det att bygga upp en ny säkerhetsarkitektur, å andra sidan att utveckla mekanismer för förebyggande och behärskande av kriser.

Den gamla arkitekturen byggde på en militär tudelning av Europa. Med undantag av några få neutrala och obundna länder hörde alla stater i Europa till antingen den ena eller den andra av två militärallianser, som stod mot varandra.

Nu har Warszawapakten spruckit. Dess tidigare medlemsländer söker en ny identitet och position på det internationella planet.

NATO har man beslutat att bevara, men dess karaktär håller på att förändras. Det västliga försvarsförbundet får ny färg av EG:s strävanden att skapa sig en egen säkerhetsidentitet. I begynnelseskedet söks denna kanske genom den Västeuropeiska unionen (WEU), men på lång sikt är
strävan att skapa en gemensam säkerhets- och försvarspolitik för EG. Om detta finns dock olika uppfattningar inom EG.

De båda ovannämnda processerna inverkar i väsentlig grad på den säkerhetspolitiska arkitekturen i Europa. Dessutom anknyter de till varandra.

EG:s stärkta säkerhetsidentitet kommer uppenbarligen åtminstone inte på länge att inverka på organisationens förhållande till Förenta Staterna. EG:s säkerhetsroll utvecklas i samförstånd med bundsförvanterna på andra sidan Atlanten. På de inre konstellationerna i Europa tycks utformandet av en gemensam säkerhets- och försvarspolitik inom EG däremot inverka: samtidigt som integrationen inom EG utvecklas mot en allt fastare politisk och ekonomisk union är en utvidgning av samarbetet också aktuell.

Utanför EG står nu en rad mycket olika europeiska länder. Med tanke på den europeiska säkerhetsarkitekturen är de viktigaste icke-medlemsländerna å ena sidan EFTA-länderna och å andra sidan de tidigare medlemsländerna i Warszawapakten. Dessa förhållet sig mycket olika till EG.

De flesta EFTA-länderna är i ekonomiskt hänseende mogna för en anslutning till EG. Bland dem finns dock fyra neutrala länder, för vilka utvecklingen av EG:s utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska dimension medför problem.

De tidigare medlemsländerna i Warszawapakten, de "nya demokratierna", vill uttryckligen av politiska skäl så snart som möjligt bli medlemmar i EG. Den väsentliga grunden för medlemskap är för dem oro för den egna säkerheten, som de anser sig kunna främja genom ett medlemskap i EG. För dem skulle en förstärkning av EG:s säkerhetspolitiska roll inte utgöra något problem, snarare tvärtom.

Ett snabbt och direkt medlemskap i EG för de nya demokratierna skulle medföra ekonomiska och samhälleliga problem både för dem och för EG. Därför torde ett medlemskap inte vara möjligt på länge.

Dessa beståndsdelar i den nya arkitekturen väcker en del frågor som hänför sig till den helhet de nya strukturerna bildar:

1. Kunde den nya arkitekturen vara sådan att den ger plats också för neutralitet? Kunde en del länder - om de så önskar - delta helt och fullt
i det ekonomiska samarbetet och det övriga "civila" samarbetet i Europa men samtidigt bevara sitt nationella oberoende och sin säkerhetspolitiska neutralitet?

2. Kunde det europeiska säkerhetssystemet vidareutvecklas så, att det tryggar säkerheten i alla länder, oberoende av om de är medlemmar i NATO
eller EG eller inte? Kunde man på detta sätt tillfredsställa behovet av säkerhet i de länder som i första hand av säkerhetsskäl ansöker om medlemskap i EG, åtminstone under den mellantid då de inte ännu kan få sin vilja igenom i detta avseende?

De frågor som jag behandlar ovan är inte sådana till sin natur att de behandlats inom KSSE. Allianserna håller liksom EG fast vid sin rätt att själva besluta om sin utveckling. Varje stat har enligt själva principerna för KSSE rätt att besluta om sin säkerhetspolitik och också om sitt förhållande till allianserna.

Alla parter, dvs. alla KSSE-länder, borde dock kunna delta i diskussionerna om den europeiska säkerhetsarkitekturen. En hållbar ny europeisk säkerhetsarkitektur kan skapas endast om alla parter deltar i samtalen och om den byggs upp genom medvetna politiska beslut, i vilka man
beaktat perspektiven också på längre sikt. Enligt min åsikt står KSSE oundvikligen inför denna utmaning.

KSSE har redan börjat svara på en annan ny säkerhetspolitisk utmaning. Inom ramen för KSSE har det utvecklats institutioner som ger beredskap att förhindra uppkomsten av konflikter och att lösa krissituationer som uppstår. Vid toppmötet i Paris fattades beslut om inrättande av ett ministerråd, en tjänstemannakommitté och ett center för förhindrande av konflikter. Dessutom kom man överens om att en mekanism för krismöten skulle skapas. Vid det första möte som KSSE:s ministerråd höll fattades beslut om hur denna mekanism skall användas i praktiken.

I samband med krisen i Jugoslavien har krishanteringsmekanismen inom KSSE testats i praktiken. Både centret för förhindrande av konflikter och tjänstemannakommitténs krismötessystem har fungerat som planerat.

Problem har uppstått på grund av att inga principer eller former för operativ verksamhet utvecklats inom KSSE. I detta läge ansvarade EG för initiativet och den praktiska verksamheten. Under tjänstemannakommitténs möte senaste vecka passades bollen åter till KSSE. I Prag fattades beslut om att den operation med observatörer som redan startat inom ramen för EG skulle utvidgas och kompletteras så, att i den deltar också fyra KSSE-länder som inte hör till EG. Huruvida detta beslut verkställs beror nu på Jugoslavien. Också Finland har uttryckt sin beredskap att delta, men vi har åtminstone inte i detta skede tillfrågats. Dessutom preciserades vid Pragmötet erbjudandet om "goda tjänster" som stöd vid förhandlingarna om krisen i Jugoslavien.

Erfarenheterna av krisen i Jugoslavien har redan gett upphov till en diskussion om hur krishanteringsmekanismen inom ramen för KSSE borde utvecklas. Utrikesministrarna i bl.a. Tyskland, Belgien och Österrike har föreslagit att KSSE borde ha egna fredsbevarande styrkor, blåa baretter.
Redan tidigare har en del länder, bl.a. Sovjetunionen och Tyskland, föreslagit att något slag av europeiskt säkerhetsråd kunde bildas. Det är uppenbart att denna diskussion kommer att fortsätta vid de kommande KSSE-mötena, också vid uppföljningsmötet i Helsingfors.

Liksom hittills är det skäl att utveckla krishanteringsmekanismen inom ramen för KSSE stegvis och på ett praktiskt plan. Även om ett europeiskt säkerhetsråd kan bli verklighet någon gång i framtiden, är det tills vidare klokast att utveckla arbetet inom tjänstemannakommittén och centret
för förhindrande av konflikter. Det är skäl att fatta ett beslut om bildande av europeiska fredsbevarande trupper först om eller när det finns behov och grunder för detta. Det är däremot skäl att redan på förhand utveckla beredskapen att använda observatörer och fredsbevarande trupper
- detta har erfarenheterna av krisen i Jugoslavien redan visat.

Varför behövs då beredskap för en egen europeisk fredsbevarande verksamhet, när vi redan har FN och dess system för fredsbevarande verksamhet? Ett tungt vägande skäl anges i FN:s stadga, som prioriterar regionala åtgärder för bevarande av den internationella freden och säkerheten. Den andra motiveringens är praktisk: varför blanda in länder utanför KSSE i europeiska konflikter, som KSSE-länderna själva har bättre förutsättningar att lösa? Och en tredje motivering har kommit fram i FN:s generalsekreterares uttalanden om situationen i Jugoslavien: han
anser att FN inte skall blanda sig i krisen i Jugoslavien, eftersom det är fråga om landets interna angelägenheter. Detta ställningstagande återspeglar en viss skillnad mellan FN och KSSE. Till det samarbete som har utvecklats inom ramen för KSSE har också staters interna angelägenheter ansetts höra. Och i Europa bottnar hotet mot den internationella freden och säkerheten uttryckligen i vissa länders interna konflikter, som också har en internationell dimension.

Man måste också fråga sig om fredsbevarande verksamhet inom ramen för KSSE behövs i en situation där EG utvecklar sin beredskap i fråga om sådan verksamhet, och förhandlingar inom organisationen förs t.o.m. om uppställandet av egna interventionstrupper. Svaret kan endast bli ett "ja".
Utvecklingen inom EG formligen understryker behovet av en egen beredskap för fredsbevarande verksamhet inom ramen för KSSE. I krissituationer behövs alternativ, bland annat uttryckligen ett allmäneuropeiskt KSSE-alternativ, där alla KSSE-länder deltar på jämställd basis.

När man inom KSSE börjar diskutera utvecklandet av säkerhetsmekanismer, torde förslagen om skapandet av en permanent observatörsberedskap komma upp bland de första ärendena. Erfarenheterna från Jugoslavien erbjuder en god grund för dessa diskussioner. Men säkert kommer också de
tidigare förslagen om utvecklandet av en beredskap gällande fredsbevarande styrkor att behandlas.

Det är redan i detta skede skäl att begrunda de principer som uppenbarligen bör följas i den fredsbevarande verksamheten inom KSSE. Ett beslut om inledande av en fredsbevarande operation bör alltid vara enhälligt. Alla parter i en konflikt bör godkänna operationen och stöda den. Obeväpnade civila eller militära observatörer eller egentliga fredsbevarande trupper kunde komma i fråga. Dock skulle inte ens de sistnämnda delta i strider, utan de skulle övervaka efterlevnaden av ingångna avtal och se till att vapenvila iakttas. De fredsbevarande trupperna kunde ha endast en lätt beväpning, avsedd för självförsvar. Observatörerna och de fredsbevarande trupperna kunde komma från länder som både parterna i den aktuella konflikten och alla KSSE-länder tillsammans godkänner. Alla KSSE-länder borde tillsammans svara för finansieringen.

Också i Finland är det skäl att bereda sig på en diskussion om en krishanteringsmekanism inom ramen för KSSE. Vi bör förmodligen i sinom tid ta ställning både till hur denna mekanism skall utvecklas och på vilka villkor Finland kunde delta i den.

Bästa åhörare

Jag har begränsat min framställning uttryckligen till de säkerhetspolitiska utmaningar KSSE står inför. Därför är det till sist skäl att betona att det finska KSSE-tänkandet täcker ett mycket brett område. Allt skapande av kontakter och utvecklande av samarbete stärker freden och ökar
säkerheten. Också här är det skäl att påminna om att utvecklingen i Europa kan vara stabil och fredlig endast om vi kan minska de existerande ekonomiska och sociala skillnaderna.

Å andra sidan är det så, att Europa för att kunna utvecklas nu framför allt behöver fredliga förhållanden och en stabil säkerhet. Utan dessa förutsättningar kan Europa inte klara sig i den allt hårdare ekonomiska konkurrensen i världen, en konkurrens som i allt högre grad påverkar
också konstellationerna och händelserna inom världspolitiken.