Suomen ulkopolitiikan asiakirja-arkisto ja kronologia
Lisää kirjanmerkki

Utrikesminister Paavo Väyrynens tal i Paasikivi-samfundet 27.11.1992

(inofficiell översättning)

Europa har nu i drygt tre år upplevt en tid av förvirring, som inte visar några tecken på att upphöra. Förändringens rötter ligger djupt i vår världsdels historia.

Brytningen i Mellan- och Östeuropa födde inledningsvis stor entusiasm. De gränslinjer som korsat vår världsdel förlorade sin betydelse. Det ideologiska kriget slutade i
seger för de västerländska värdena och framför oss skymtade ett landskap av ökande kontakter och stigande välstånd. Hotet om ett storkrig vek undan, förhoppningen
om ett stabilt fredstillstånd i Europa förstärktes.

Sedermera har de europeiska folkens hoppfullhet minskat. Östra Europas politiska och ekonomiska problem har visat sig vara mycket svårare än väntat. För att lösa dem krävs ansträngningar, som kastar en skugga över västra Europas utveckling. Samtidigt har den för västra Europa oundgängliga integrationsutvecklingen förlorat sin livskraft och hamnat i svårigheter.

xxx

Europas folk måste se fakta utan att blinka. Det kalla krigets tillbakaträdande ger fart åt den redan för flera år sedan igångsatta utvecklingen mot en ny internationell
ordning, vars kärna utgörs av tre sinsemellan tävlande kraftcentra. Världsekonomin regionaliseras runt tre poler - Japan, Förenta Staterna och Tyskland/EG. i denna tävlan är Europas utgångspunkter svagast.

I Västeuropa har vi ännu inte i tillräckligt hög grad förstått, vad brytningen i östra Europa innebär för oss. Erfarenheterna av Tysklands enande visar, hur omfattande
den börda är, som västra Europa hamnar att bära.

För återuppbyggandet av östra Europa krävs väldiga ekonomiska resurser såväl i form av bistånd som krediter. Denna finansieringsbörda strävar man till att fördela mellan världens välstående stater, men huvuddelen av bördan verkar att falla på de västeuropeiska länderna. Det ligger i vårt eget intresse att bära detta ansvar.

Ännu betydelsefullare är, att Västeuropas länder måste öppna sina marknader för östra Europas produkter. Denna process har redan inletts. Europeiska gemenskapen har slutit associationsavtal som syftar till medlemskap med Polen, Tjeckiska och Slovakiska federativa republiken samt Ungern. Dessa avtal leder rätt snart till frihandel mellan EG och dessa länder. EFTA-länderna har öppnat motsvarande förhandlingar med dessa länder. Även med det östliga Europas övriga länder har förhandlats och förhandlas antingen om associationsavtal eller andra frihandelsarrangemang. En paneuropeisk integrationsprocess har inletts och i den deltar alla Östeuropas länder Ryssland inbegripet.

Uppkomsten av ett allmäneuropeiskt frihandelssystem skapar förhållanden, där skillnaderna i levnadsstandard mellan vår världsdels västra och östra delar oundvikligen börjar utjämnas. En omfattande del av investeringarna går till det östra Europa, där produktionsförhållandena i många länder är ytterst goda och där arbetskraftskostnaderna är endast en bråkdel av de västeuropeiska. Detta måste leda till att de västeuropeiska ländernas förtjänstnivåutveckling blir svag under de närmaste åren samtidigt som arbetslösheten i våra länder ökar. Investeringsrecessionen, den svaga inkomstutvecklingen och arbetslösheten föder tryck på nedskäringar inom den offentliga ekonomin, vilka för sin del fördjupar recessionen. Allt detta kan leda till sociala problem och politiska oroligheter - i värsta fall till en ökande främlingsfientlighet.

Vi västeuropeer måste förstå, att vi lever i en oundviklig ödesgemenskap med de östeuropeiska folken - såväl på gott som ont. Det östliga Europas nuvarande och nära- framtida problem är också våra problem. Östra Europas uppgång skapar en grund för västra Europas folks välfärd. Där finns väldiga mänskliga och materiella resurser och det kommer att bli ett av de snabbast växande marknadsområdena.

Det östliga Europas folk måste snabbt hjälpas till den gynnsamma utvecklingens väg. Detta är i första hand en uppgift för oss i Västeuropa. Ju snabbare vi gör detta,
desto snabbare omvandlas biståendets börda till välsignelse för oss. Det förenade Europa kommer i sinom tid att bli en jämbördig konkurrent till världens övriga
kraftcentra.

xxx

Om den framtidsbild, som jag i det tidigare målat upp, är riktig så kan det västliga Europas integrationssträvanden hamna i en ännu hårdare motvind än för närvarande. Svårigheterna med ratifieringen av Maastricht avtalet visar, att många av de västeuropeiska ländernas politiker har fjärmat sig från det egna folket. Detsamma måste också sägas om många av de länder som ansökt om medlemskap i EG. EG:s uppgift bör dock vara att tjäna medlemsländernas folks intressen.

Nu borde vi kunna göra en realistisk lägesbedömning av Europas framtid. Av integrationens vinningar bör räddas det som räddas kan. Europa behöver ett starkt EG som lokomotiv för sin utveckling. Europa behöver ett samarbetsnät, vars kärna utgörs av ett starkt EG.

Vår mest brådskande uppgift är att få till stånd ett avtal om ett Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde. Om Schweiz inte ratifierar avtalet behövs snabba förhandlingar för att säkerställa att ett EES-avtal mellan de övriga EFTA-länderna och EG snabbt träder i kraft.

Ratificeringen av Maastrichtavtalet är en intern fråga för EG, vilken Finland som medlemskandidat inte skall blanda sig i. Vi får hoppas att EG:s medlemsländer har  vishet och kraft till att lösa detta problem.

Min bedömning är, att svårigheterna i samband med ratifieringen av Maastrichtavtalet leder till att integrationens dynamik framdeles vänds från intensiv till ekstensiv. Redan i Maastricht började utvecklingen mot en till det inre differentierad gemenskap. Jag tror nu att denna inriktning förstärks. Om denna min uppskattning är riktig, är förutsättningarna för Finlands medlemskap på väg att förbättras. Om det i EG finns en stark vilja för utvidgning och om EG i framtiden lättare än för närvarande
godkänner medlemsländernas olikheter, kan det för sin del inverka försnabbande på våra medlemsförhandlingars framåtskridande och underlätta uppnående av ett sådant resultat, som Finlands folk kan godkänna.

Men EG:s förstärkta extensiva dynamik kan leda till att gemenskapen utvidgas också i riktning östra Europa. Om så skedde, skulle EG göra en dygd av nödvändigheten.

xxx

Finlands Europapolitik passar väl in i Europas nutid och framtid. Vi kan än en gång förena främjande av våra egna nationella intressen till ett vidare sammanhang och
samtidigt främja en positiv utveckling i hela vår världsdel.

Finland anser sig bäst kunna främja sina egna nationella intressen genom att ansöka om medlemskap i EG och senare bli medlem i EG. Medlemskap i EG ger oss en viktig kanal för påverkan. Den senaste tidens utveckling har betonat riktigheten av denna bedömning.

I samband med sin medlemsansökan beslöt Finland som utgångspunkt för sitt medlemskap godkänna Romfördraget och hela den EG-lagstiftning, som utvecklats på fördragets grund. Denna EG:s acquis - gemenskapens hittillsrådande normsystem och bindande beslut - innehåller också Maastrichtavtalet. Anslutning till gemenskapen kan endast ske i enlighet med Maastrichtavtalet. Em medlemskandidat måste också godkänna EG-integrationens allmänna politiska mål - finalite politique.

Innebörden av dessa utfästelser har i Finland uppfattats fel. Maastrichtavtalet är ett dokument som i många avseenden lämnar rum för tolkningar. EG:s framtida utveckling är en kontinuerlig process, vars förlopp ingen kan förutse.I egenskap av medlem skulle Finland vara med och förhandla och fatta beslut om EG:s framtid.

När Finland godkände Maastrichtavtalet som grund för sitt medlemskap förband vi oss ingalunda att godkänna, att vi skulle anpassa oss till ett EG sådant som det är idag. De av regeringen ställda och av riksdagen godkända randvillkoren är i kraft. För närvarande förbereds detaljerade förhandlingsmål. Till exempel inom jordbruks- och regionalpolitiken är det fråga om att vi försöker utveckla EG:s gemensamma politik så att den tar hänsyn till våra förhållanden. Denna utgångspunkt har godkänts inom EG. Trots detta har vi svåra förhandlingar framför oss.

Inom utrikes- och säkerhetspolitik är Finlands och EG:s målsättningar likartade. På detta delområde verkar vi inte att ha oöverkomliga svårigheter. Det verkar möjligt, att Finland vid en anslutning till EG kan bibehålla sin neutralitet i den form vi själva har definierat den efter att det kalla krigets period var över.

Under det kalla krigets era utvecklade Finland för sig själv en vidsträckt neutralitetspolitik. Denna neutralitetspolitik hade en geopolitisk och säkerhetspolitisk utgångspunkt. Dess centrala princip var, att Finland strävar till att hålla sig utanför konflikter mellan stormakterna och upprätthålla goda förbindelser
med alla länder. Inom Finlands neutralitetspolitik utvecklades generella principer, vilka man försökte tillämpa på all Finlands internationella verksamhet.

När det kalla kriget trätt tillbaka finns det inte längre grunder för en sådan bredbasig neutralitetspolitik. I det nya Europa har vi definierat vår neutralitet på nytt: kärnan i den är vår militära alliansfrihet och ett självständigt försvar.

Många anser, att det i ett nytt Europa inte finns utrymme för någon som helst neutralitet. Allt som oftast frågas, i förhållande till vad Finland är neutralt nu när tudelningen av Europa är över. Denna fråga bygger på ett föråldrat tänkande härrörande från det kalla krigets tid.

När Finlands neutralitet har reducerats till sin säkerhetspolitiska kärna, grundar den sig på den internationella rättens och den internationella politikens vedertagna begrepp. Ursprungligen började man kalla ett sådant land för neutralt, som står utanför krig mellan andra länder eller neutralt i förhållande till det. Neutralitetspolitik är sådan fredstida verksamhet, som strävar till neutralitet i möjligen uppstående krig. Kärnan i en sådan neutralitetspolitik är, att staten inte tillhör någon militär allians och att den har ett självständigt, trovärdigt försvar.

EG-kommissionens utlåtande om Finlands medlemsansökan och de tolkningar vi fått om det tyder på att Finland kan bevara sin neutralitet vid en anslutning till EG. Som medlem i EG är det vår egen sak att överväga och besluta, om vi även då bevarar vår neutralitet eller om vi avstår från den.

Ett medlemskap i EG skulle inte ge upphov till ett militärt alliansförhållande och alltså inte heller ge oss skydd i enlighet med detta. Medlemskapet skulle erbjuda oss möjligheten till en allians, men det skulle inte förpliktiga oss att avstå från vår neutralitet. Sålunda ser det ut som om Finland kunde ansluta sig till EG sådana som vi nu är.

Beträffande utrikes- och säkerhetspolitiken och den därtill anslutna försvarsdimensionen är överenskommelsen från Maastricht vid. Avtalet utgör en grund för den framtida utvecklingen av samarbetet på dessa områden. När vi blir medlemmar förutsätts det av oss endast, att vi ställer oss välvilliga till ett utvecklande av samarbetet och inte på förhand utesluter vårt egna deltagande i det.

Beslut om utvecklingen av EG:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiks försvarsdimension fattas vid framtida regeringskonferenser. De avtal, som då uppstår, måste senare ratificeras i varje medlemsland. Om vår ställning nångång i framtiden förändras, besluter Finlands folk om detta i enlighet med våra grundlagar.

I diskussionen om Finlands EG-medlemskap har framförts det argumentet, att Finland genom att bli medlem skulle förlora sin självständighet. Så är inte fallet.
EG är en högt utvecklad det internationella samarbetets och integrationens regim, men den är fortfarande i allt väsentligt en de självständiga nationalstaternas gemenskap. Den på senare tid framkomna medborgaropinionen visar, att även folken i EG:s nuvarande medlemsländer noga värnar om sin självständighet. Beslutfattningsprocessen ger medlemsländerna starka påverkningsmöjligheter. Alla betydande beslut måste vara enhälliga. Även en förändring av beslutsprocessen förutsätter enhällighet.

Vi ställs ofta frågan, i vilken riktning Finland önskar utveckla EG när vi har blivit medlem. Denna fråga kan vi inte besvara. Om vi svarade, skulle vi bli en part i EG:s interna tvist om gemenskapens framtid. Detta kunde försvåra våra förhandlingar om medlemskap. Dessutom kan vi naturligtvis inte ge några förbindelser om kommande regeringars och riksdagars politik. Om vi blir medlem, tar vi tids nog ställning till dessa frågor i enlighet med vår statsförfattning.

Det besvärligaste samarbetsområdet sett ur vår självständighets synvinkel verkar att vara skapande av en ekonomisk och monetär union. I EMU:s tredje skede bildas en gemensam centralbank och en gemensam valuta. Detta inskränker på självständigheten i medlemsländernas ekonomiska beslutsfattande. Detta kan vara speciellt problematiskt för ett nationalekonomiskt konjunkturkänsligt och perifert land av Finlands slag. Innan anslutningen till EG och EMU måste vi för oss själva utveckla sådana inkomst- och finanspolitiska instrument, med hjälp av vilka vi i sådana förhållanden kan kontrollera vår ekonomiska utveckling. Det bör dock framhållas, att EMU-planens framtid nu verkar att vara mer än osäker.

Även om Finlands möjligheter att bli medlem i EG nu verkar att vara goda, måste vi hela tiden bekta även den möjligheten, att det inte uppnås avtal om vårt medlemskap eller att medlemskapet försenas på ett väsentligt sätt.

Vi lever överhuvudtaget i osäkra förhållanden. Nu är det viktigt, att Finland stärker sin självständighet och sin internationella ställning, skapar alternativ för sig och modigt bemöter framtidens utmaningar. Vi är fortfarande vår egen lyckas smed.

Lisää kirjanmerkki