Suomen ulkopolitiikan asiakirja-arkisto ja kronologia
Lisää kirjanmerkki

Utrikesminister Paavo Väyrynens tal i Udenrigspolitiske Selskab i Köpenhamn 25.1.1993

FINLAND OCH NORDEN I DET NYA EUROPA

När världen förändras, behövs nya begrepp. De nya begreppen hjälper oss att gestalta den förändrade verkligheten.

I Väst-Europa brukade man tidigare tala om Europa, när man avsåg endast EG:s medlemsländer. Nuförtiden talar vi om ett nytt Europa, med vilket vi avser Europa efter det kalla krigets era. I detta sammanhang råder ingen oklarhet om, att vi avser hela Europa.

Finländarna har varit och är en europeisk nation i dessa ords fulla innebörd. Skeendena i hela vår världsdel har genom tiderna starkt inverkat på våra öden.

I flera århundraden utgjorde vi en del av Sverige. År 1809 förlorade Sverige ett av sina många krig mot Ryssland och Finland blev som en följd av detta ett till Ryssland hörande autonomt storfurstendöme. Finland uppnådde sin självständighet i samband med en annan europeisk omvälvning år 1917.

I Finland förverkligades år 1906 - alltså redan innan vi blev självständiga - en radikal parlamentsreform, och i samband därmed införde vi rösträtt för kvinnor, som första land i Europa. Det självständiga Finland blev en parlamentarisk demokrati, republik. Vårt lands demokratiska institutioner har verkat under hela vår självständighetstid, även under de svåra krigsåren.

Valet av det republikanska statskicket var för Finland ett avgörande, som hade en djupgående inverkan också på vår säkerhetspolitiska ställning. I stället för en tyskfödd kung blev Finlands första statschef en president, självständighetens förkämpe K.J.Ståhlberg. Detta avgörande återspeglade i praktiken den tidens alliansfrihet.

När andra världskriget närmade sig strävade Finland att hållas utanför kriget, vara neutralt, men Sovjetunionens angrepp i november 1939 drog oss in i krigets svalg.
Finland led tunga offer, men vårt land erövrades inte. Av huvudstäderna i de europeiska länder, som deltog i kriget, var det endast Helsingfors, London och Moskva som aldrig ockuperades.

Efter krigen blev Finland åter ett neutralt land. Trots att vi bevarade vår självständighet, var vår suveränitet till en början begränsad: västerom Helsingfors hade Sovjetunionen en militärbas. När den återlämnats år 1955, kunde Finland börja förverkliga en fullvärdig neutralitetspolitik.

I det kalla krigets förhållanden, i det tudelade Europa var Finlands neutralitetspolitik vittomfattande. Vi strävade till att hålla oss utanför stormakternas intressekonflikter och till att upprätthålla goda förbindelser med alla länder. Vi strävade till att befrämja fred och säkerhet i synnerhet i våra närområden och i hela Europa. Viktigast var för oss, att vi hade goda relationer till våra grannländer, Sovjetunionen och de nordiska länderna.

Finland har alltid varit en del av väst och Norden. Nångång har jag fått det intrycket, att Finland varit mer intresserat av det nordiska samarbetet än något annat land
i Norden.

Vi har nu förflyttat oss från det gamla Europa till det nya: alla eller största delen av de nordiska länderna kan snart vara medlemmar i Europeiska gemenskapen.

X X X

 

När Finland ansökte om medlemskap i Europeiska gemenskapen utgick vi från den uppfattningen, att vi på detta sätt bäst skulle kunna främja våra nationella intressen i det nya Europa. EG har för egen del utrett frågan om Finlands medlemskap och konstaterat, att det inte finns hinder för att inleda förhandlingar om medlemskap. De officiella förhandlingarna börjar om en vecka.

Det finns många som tror, att Finlands och de andra EFTA-ländernas medlemsförhandlingar blir lätta och att de kan slutföras snabbt. Man hänvisar då till, att största delen av de frågor som ansluter sig till EFTA-ländernas medlemskap redan har lösts genom EES-avtalet. Dessutom påminner man om, att de länder, som för
medlemsunderhandlingar har endast drygt 20 miljoner invånare.

Dessa förhandsförväntningar kan vara vilseledande. EES-avtalet skräddarsyddes så, att de av samarbetets områden, som för EFTA-länderna bedömdes vara svårast - framförallt utrikes- och säkerhetspolitiken samt jordbruket- lämnades utanför avtalet.

Å andra sidan vet vi, att förhållandena i speciellt de nordiska EFTA-länderna är mycket annorlunda jämfört med de nuvarande medlemsländernas förhållanden. De är till ytan stora och glest befolkade. Om alla dessa länder blir medlemmar i EG, ökar gemenskapens areal med omkring 50 procent. För första gången är nordligt kalla, till och med arktiska områden på väg in i EG. Finland och Norge är Rysslands grannländer, så gemenskapen skulle få en gemensam gräns med Ryssland.

Även om Europas politiska väderkarta nu snabbt har förändrats, har Europas meteorologiska och geografiska förhållanden förblivit vid det gamla. Finland är och kommer att förbli ett arktiskt och subarktiskt land. Växtperioden är endast omkring 190 dagar också i de allra sydligaste delarna av Finland, medan denna tid redan i Danmark är ungefär en månad längre. Vårt klimat är kallt och våra länder är glest befolkade.

Europeiska gemenskapens nuvarande jordbrukspolitik och regionalpolitik har utvecklats med tanke på förhållandena i mellan- och syd-Europa. Som sådana kan de inte tillämpas på Nordens förhållanden. Därför måste vi kunna förhandla och komma överens om kompletteringar av den gemensamma jordbruks- och regionalpolitiken så, att i dessa beaktas de nya medlemsländernas speciella förhållanden. Om detta har vi i diskussionerna med EG och dess medlemsländer kunnat uppnå principiellt samförstånd. Förändringar är nödvändiga, för att EG:s principer och mål skall kunna förverkligas också i Finland.

Utrikes- och säkerhetspolitiken verkar inte att förorsaka problem för Finlands medlemskap: gemenskapens internationella politiska målsättningar är likartade med våra egna. Utgående från sina egna synpunkter är Finland beredd att aktivt delta i utvecklandet av EG:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.

I Europeiska gemenskapen och även i NATO har man beträffande den militära säkerheten synbarligen den utgångspunkten, att det nu inte är skäl att börja förändra den militärpolitiska struktur, som uppstått i det nya Europa. Finlands och Sveriges neutralitet - deras militära alliansfrihet och deras självständiga, trovärdiga försvarsförmåga - verkar att passa väl in i Europas nuvarande säkerhetspolitiska arkitektur.

Det är naturligt, att Finland som medlem i EG inte strävar till att förhindra ett utvecklande av sin försvarsdimensionen på det sätt som beslutits i Maastricht. Vi är beredda att delta konstruktivt i detta arbete och göra en egen insats bland annat för den fredsbevarande verksamheten. Vi utesluter inte heller den möjligheten, att vi nångång i framtiden skulle delta i Europeiska unionens möjliga gemensamma försvar inom ramen för WEU eller att vi skulle ansluta oss till NATO som medlem.

Vi har alltså ett öppet sinne, när vi reglerar vår relation till det nya Europa. Detta är den enda riktiga inställningen i vår ständigt föränderliga verksamhetsomgivning. Viktigast för oss, är att de framtida lösningarna för sin del förstärker Nord-Europas säkerhet och stabilitet.

Vi måste även föra diskussioner med EG om vår medverkan i den ekonomiska och monetära unionen. Finlands speciella ekonomiskpolitiska problem är vår ekonomis stora konjuntkurkänslighet. När vi ansluter oss till EMU måste vi utveckla effektiva nationella inkomst- och finanspolitiska medel, med hjälp av vilka vi kan säkerställa en balanserad ekonomisk utveckling. I medlemsförhandlingarna måste vi klargöra, hur dessa medel passar ihop med bland annat de planer, som EG har om skatteharmonisering. Dessutom önskar vi diskutera, hur man inom EG:s ramar skulle kunna bistå medlemsländer att minska sin konjunkturkänslighet och att förmildra konjunkturväxlingarnas inverkningar.

Varje EFTA-land som ansökt om medlemskap har ett stort antal förhandlingsmål. Varje medlemskandidat förhandlar skilt med gemenskapen. Alla de 12 medlemsländerna måste för sin del enhälligt komma överens om gemenskapens målsättningar. När man dessutom strävar till att föra EFTA-ländernas underhandlingar parallellt, uppstår det en ytterst invecklad förhandlingshelhet. Också av detta skäl är det möjligt, att de mest ambitiösa tidtabellsmålen kan visa sig vara orealistiska.

Finland är för egen del beredd på snabba förhandlingar. Finlands grundinställning är, att vi i samband med förhandlingarna öppet önskar reda ut alla de problem, som kan uppstå mellan oss och EG när vårt medlemskap har förverkligats. Av detta skäl kan förhandlingarna bli svåra, men om de utmynnar i ett positivt slutresultat, blir vi en mönstergill medlem i gemenskapen.

Danmark hör till gemenskapens förtrupp när det gäller att uppfylla medlemsförpliktelser. Förkastandet av Maastricht avtalet i den danska folkomröstningen blev en svår fråga för gemenskapen. De lösningar, som man kom överens om i Edinburgh är i många avseenden gynnsamma för hela gemenskapens utveckling.

Där klargjordes för det första, att den Europeiska unionen består av självständiga och suveräna nationer, som frivilligt har beslutit att gemensamt använda sina
befogenheter på vissa områden. För det andra kan varje medlemsland ta i bruk strängare bestämmelser än gemenskapens direktiv på till exempel socialpolitikens,
miljövårdens samt arbetsskyddets och konsumentskyddets områden och utveckla sin inkomstfördelnings- och välfärdspolitik på nationell grund. För det tredje
tillämpas öppenhets- och närhetsprinciperna nu möjligast brett inom gemenskapens beslutsfattande, och EG:s inre demokrati utvecklas.

Ofta ställs frågan, om inte vi finländare också borde söka Danmarks lösning. Till detta måste konstateras, att varje land givetvis strävar efter att finna de lösningar, som bäst tjänar dess intressen. Vårt mål är den bästa möjliga finska lösningen.

X X X

Uppkomsten av det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet EES och utvidgningen av EG förändrar på ett väsentligt sätt den verksamhetssfär, där det nordiska samarbetet utövas. För det nordiska samarbete ställer medlemsförhandlingarna och senare samarbetet inom EG:s ram nya utmaningar och ger det också nya möjligheter. Det är utmärkt, att våra medlemsförhandlingar kan inledas när Danmark är ordförandeland i EG.

I förhandlingarna har Finland, Sverige och Norge många gemensamma och likartade mål. Vi kan stöda varandra. Detta gäller speciellt jordbruks- och regionalpolitiken. Inom dessa områden måste vi finna principiella lösningar, som beaktar Nordens särförhållanden.

När vi blivit medlemmar kan vi främja för alla nordiska länder gemensamma mål. Med detta menar jag inte, att vi borde bilda någotslags klick, vars verksamhet skulle
riktas mot andra. Det frågan gäller är, att Nordens samhällen i många avseenden har en mycket stabil grund med tanke på såväl naturhushållningen som människornas andliga och sociala välfärd. Den nordiska samhällsmodellen har grundat sig på bestående värden och dess målsättningar har varit riktiga, men vi har ofta förverkligat dem felaktigt i praktiken. En förnyad nordisk samhällsmodell kan ha mycket att ge åt hela den Europeiska gemenskapen och alla dess medlemsländer, när de strävar att lösa svåra samhälleliga problem.

I det nya Europa öppnas även nya möjligheter för det ömsesidiga samarbetet mellan de nordiska länderna. Detta var ett av skälen för den nyvärdering, som är på väg att förverkligas både inom Nordiska rådets och ministerrådets arbete. Nu behövs modiga steg inom områden som det industriella samarbetet, utveckling av kommunikationer och energiförsörjning. Skapandet av ett nordiskt gasnät är en av våra mest brådskande uppgifter.

X X X

Trots att vi lever i det nya Europa, tänker många mänskor fortfarande utgående från det gamla Europas begrepp och utgångspunkter. Många har inte ännu observerat, att det efter disintegrationen i östra Europa har inletts en paneuropeisk integrationsprocess, genom vilken det östliga Europas nationer kommer i nära samarbete med det västliga Europa. Även om fimbulvintrar är möjliga under nyckfulla väderleksförhållanden, kan vi förlita oss på, att det i Europa så småningom uppstår en vid paneuropeisk gemenskap, där alla Europas folk medverkar.

Vi måste rikta våra blickar särskilt mot våra nya öppna och demokratiska grannländer i Östersjökretsen och i Barents området. Speciellt de baltiska länderna och
Ryssland behöver vår hjälp och dessa är på väg att bli mycket viktiga samarbetspartners för oss. Estland, Lettland och Litauen samt Rysslands västra delar -
Arkangelsk och Murmansk områdena, Karelska republiken, Leningrad området och staden St Petersburg - är våra närmaste grannar, vars utveckling betyder mycket för oss.

När Finland, Sverige och Norge blir medlemmar i EG, blir dessa också gemenskapens grannländer och -områden. Utgående från EG:s allmänna verksamhetsprinciper har vi goda möjligheter att få gemenskapens gemensamma resurser för att utveckla dessa områden.

EG och dess medlemsländer, liksom även alla Väst-Europas folk, har ett stort ansvar för hela det östliga Europas kommande utveckling. Det östliga Europas nationer behöver teknisk och ekonomisk hjälp och de behöver marknader för sina produkter. Europas folks öden är gemensamma. Om det går illa i vår kontinents östra del, hamnar även vi att lida för detta. När den ekonomiska och samhälleliga uppgången där på allvar börjar, kommer även vi att dra nytta av detta. Därför måste vi modigt möta denna utmanande utveckling och raskt börja arbetet.

X X X

Under de senaste åren har vi ofta hört påstås, att det nordiska samarbetet inte längre behövs, när hela Europa integreras. Denna uppfattning är grundligt felaktig. I det nya Europa är det ömsesidiga samarbetet mellan de nordiska länderna ännu viktigare än förr och dess möjligheter är större än tidigare. Det beror på oss själva, hur väl vi kan utnyttja dessa möjligheter.

Lisää kirjanmerkki