Arkistonumero
3722
Luokka
Puheet
Puhuja
Tasavallan presidentti Sauli Niinistö
Lähde
Alkuperäinen kieli
suomi
Kieli
Päiväys
5.5.2018

Republikens president Sauli Niinistös anförande på Försoningstalets fest i Nivala den 5 maj 2018

Under vårens lopp har vi högtidlighållit minnesåret för inbördeskriget. Den stämning av glädje och tacksamhet som präglade Finlands 100-årsjubileum har snabbt bytts ut till erinran om vår nationella tragedi och sorg. Historiens smärtpunkter bör mötas med samma öppenhet som glädjen: Händelserna för hundra år sedan är av betydelse även för dagens Finland och det är inte egalt hur vi gör upp med vårt förflutna.  Det värsta som kan hända en nation är nämligen att den hamnar i inbördeskrig. Vi bör ta lärdom av det och därigenom värna vår stabilitet i en tid som på många håll vibrerar och pulserar instabilitet.

Finländarna har under den gångna våren visat prov på historiekänsla och mogenhet: diskussionen om inbördeskriget har varit sansad. När vi behandlar smärtsamma frågor är det skäl att hålla sig lugn redan därför att vi lever i en tid av aktiv informationspåverkan då alla skiljelinjer gärna utnyttjas.

I dag för vi inte en rättegång om vilka som var skyldiga till kriget. Däremot fäster vi vår uppmärksamhet vid det hur Finland och finländarna fann sin väg från krig till försoning. I det tal som Kyösti Kallio höll här i Nivala för hundra år sedan visade han oss vägen i denna riktning. Vi har i dag samlats för att hedra denna stora finländare, men samtidigt och framför allt hedrar vi de val och det arbete som finländarna under det gångna seklet tillsammans står för. Under denna tid har vi tillsammans framgångsrikt försvarat vår frihet och skapat ett av världens stabilaste och friaste samhällen, som också är närapå det lyckligaste. Också luften är renast här. Det är en storartad prestation av en liten nation. Det är en bragd som också visar oss vägen in i framtiden: den förpliktar oss att ha omsorg om det som är vårt och att även framöver bära vårt ansvar för händelserna i världen.

***

Ett bra politiskt tal fängslar alltid sin tid och sina åhörare, men sträcker sig samtidigt mot framtiden och öppnar nya tankar och spår. Visar vägen. Det tal som Kallio höll i kyrkan i Nivala, fritt och endast lätt skisserat, fyllde båda kriterierna. Talet hölls i en mycket svår situation. I maj var Finlands lagliga riksdag fortfarande satt ur spel; i landet rådde egenhandsrätt med avrättningar och en armé som verkställde snabbt avkunnade domar med stöd av lagen om krigstillstånd. I slutet av april fanns det fortfarande tre regeringar i landet: I Vasa leddes senaten av P. E. Svinhufvud, i Helsingfors samlades senaten först under ledning av Kyösti Kallio och senare av E. N. Setälä och i Viborg leddes folkkommissariatet av Kullervo Manner som hade utsetts till militärdiktator. Senaterna i Vasa och Helsingfors gick samman den 4 maj och då fick Finland en regering som regerade över hela landet. Självständigheten hade nu gått från deklaration till verklighet. Det etablerades en institution med ett statsöverhuvud. Finlands flagga byttes ut. Detta var början på det statliga livet.

Men när vapnen tystnat återstod den svåraste av alla uppgifter: att återuppbygga samhället, att återställa förtroendet och att slutligen försonas. Vägen från krig till sämja är svår, och alltid går den inte att hitta. Det behövs vishet och lugn, vilja till försoning och samförstånd. Framför allt behövs tid och starka institutioner som byggs med tiden, institutioner som genom sin verksamhet förtjänar och vinner medborgarnas förtroende och stöd.

Själv har jag talat om den delaktiges nationalkänsla. Det är en känsla om att detta land och denna gemenskap är mina för att jag är en del av det och delaktig i den: Jag åtnjuter det stöd och det skydd det ger mig och i gengäld deltar jag själv enligt min förmåga i att bygga det och försvara det. Att få denna känsla att slå rot i Finland under de första decennierna av vår självständighet har varit grunden till all vår framgång.

Men det skulle vara att förvränga historien att påstå att vi i Finland genast efter inbördeskriget problemfritt och enkelt kunde gå över till en politik som stärker känslan av delaktighet. Men i varje fall tog man viktiga steg i denna riktning. I början banades denna väg just av det försoningstal som hölls av Kyösti Kallio. Det är historiens ironi att Kallios tal inte finns kvar i sin helhet för kommande generationer. Men dess bärande tanke ekar fortfarande starkt: kravet om att Finland genast skulle börja byggas upp till ett land där "det inte finns röda och vita, utan bara finländare som älskar sitt fosterland, medborgare i republiken Finland vilka alla känner sig som medlemmar i samhället och trivs här" har fortfarande sin tjusning.

Förutom tal behövdes naturligtvis också åtgärder. Åtgärder hade vidtagits redan under inbördeskriget då bland annat arbetstidslagen med bestämmelser om åtta timmars arbetsdag och kommunallagen som utvecklade demokratin i kommunerna antogs i november 1917. Också den torparlag som Kallio hade berett hade överlämnats till riksdagen redan i januari 1918, men antogs inte förrän i oktober. Reformerna fortsatte även efter kriget bland annat i form av den allmänna läroplikten och värnplikten. Ett viktigt steg var också den lag från 1921 som bär Kyösti Kallios namn och som gav mark, och därigenom gemenskap och hopp, åt dem som inte hade ägt den mark de odlade.

Även folkväldet förankrades starkt i Finland som slutligen valde en republikansk regeringsform. Finland var det enda av de länder som blev självständiga i efterdyningarna av det första världskriget som stod kvar som en självständig demokrati genom de stormiga 1930- och 1940-talen. Vinterkrigets mirakel som räddade Finlands självständighet föddes alltså inte hösten 1939, utan som ett resultat av våra egna val under de två årtionden som följde på inbördeskriget. Det är historisk symmetri att Kyösti Kallio under vinterkriget åter intog en central position, denna gång som republikens president som för sin del styrde nationen genom en svår tidsperiod.

***

Jag har konstaterat att vi måste mäkla fred med det förgångna. Det är fråga om ett arbete som eventuellt aldrig kommer att ta slut eller bli färdigt. Varje generation måste återfinna de centrala händelserna i historien och ge dem en innebörd som delvis reflekterar dess egen tid. Att förstå behöver inte betyda att acceptera. Det är omöjligt att godkänna all den osämja och grymhet som inbördeskriget väckte bland finländarna. Men vi måste försöka förstå den situation som ledde till inbördeskriget. Endast då kan vi säkerställa att vi minns rätt det vi lärt oss av det förgångna.

Lärdomen av 1918 är att en nations viktigaste uppgift är att värna om sin enhetlighet och stabilitet. Därför är det i dag precis lika viktigt som för hundra år sedan att värna om den delaktiges nationalkänsla och att var och en av oss för sin egen del bär ansvar för denna uppgift. Jag uppmanat er, bästa åhörare, att göra det.

Att värna om demokratin är oersättligt då det gäller att samordna olika synsätt. Ett gott råd är att trots att det finns olikheter, trots att människorna har olika bakgrund, övertygelse och mål har de också rätt att vara av olika åsikt. Detta måste vi kunna respektera, oavsett hur olika vi själv tänker. Detta arbete, denna attityd om att mäkla fred uppmanade Kyösti Kallio sina samtida att omfatta – både i sitt berömda tal i Nivala och konsekvent även i all annan verksamhet. Låt oss inte glömma det.

Tämä puhe on tulostettu Ulkopoliittisen instituutin ylläpitämästä EILEN-arkistosta.

Suositeltava viittaustapa:
Sauli Niinistö: Tasavallan presidentti Sauli Niinistön puhe Sovinnonpuheen juhlassa Nivalassa 5.5.2018, 5.5.2018, http://www.eilen.fi/fi/3722/ (16.10.2019)

Tulosta sivu Lisää kirjanmerkki