Utrikesminister Paavo Väyrynens föredrag inför Paasikivi-samfundet 4.9.1991 i Rovaniemi
NEUTRALITETEN I DET INTEGRERADE EUROPA
Den militära och ideologiska tudelning av Europa som uppstod efter andra världskriget håller snabbt på att bli historia. Den hade utvecklats till en världsomfattande konflikt mellan öst och väst, men dess spänningscentrum låg i det delade Tyskland. Även om tudelningens ordning skenbart var stabil, vilade den på explosiv och otrygg politisk grund.
Den nya internationella bilden grundar sig på pluralistisk demokrati, marknadsekonomi och respekt för de mänskliga rättigheterna. Den är dock ännu inte färdig, utan framför oss ligger en lång och kanske också svår brytningsperiod.
De senaste veckornas överväldigande omvälvning i Sovjetunionen ligger ännu för nära i tiden för att vi skall kunna förstå dess fulla betydelse, ännu mindre bedöma den kommande utvecklingen i denna jättelika stat.
Vi har emellertid all orsak att tro att den misslyckade statskuppen och demokratins seger öppnar en ny möjlighet för Sovjetunionen och de republiker som hört till Sovjetunionen att delta i byggandet av det enhetliga Europa, vars grundläggande dokument, den historiska Parisstadgan, antogs av KSSE-ländernas toppmöte i november i fjol.
Vårt östra grannland står inför skapandet av ett helt nytt statligt och politiskt system. Vi hoppas att demokratins ideal skall vinna stadigt fotfäste, att det enorma trycket
från olika nationaliteter skall kunna kanaliseras i fredligt samarbete och att det nya statsförbundet, Ryssland och de övriga republikerna, finner en naturlig kontakt med folket i det övriga Europa.
Den revolutionära utvecklingen i Sovjetunionen har banat väg för de baltiska ländernas självständighet. Estland, Lettland och Litauen håller på att träda in i den internationella gemenskapen som fullvärdiga medlemmar.
Estland kommer att bli Finlands närmaste samarbetspartner. Vi bör bereda oss på att även ge Estland och de övriga baltiska länderna kännbart stöd. Hjälpen till Estland pågår redan som en del av Finlands verksamhetsprogram för stödjande av Öst- och Mellaneuropa. När de baltiska länderna nu blir självständiga bör ett eget biståndsprogram uppgöras för dem och mera medel än hittills inriktas på dessa länder. Det är naturligt att Finland uppfyller sina förpliktelser att hjälpa Öst- och Mellaneuropa just genom att stöda utvecklingen i de baltiska länderna och även i de delar av Ryssland som ligger nära oss, dvs. Murmansk, Karelen och Leningrad.
Estland har under de senaste åren också fått hjälp genom frivilliga insamlingar. Det vore önskvärt att öka också insamlingsverksamheten och den frivilliga hjälpinsatsen när Estland och de övriga baltiska länderna blir självständiga.
Folken i den östra delen av vår världsdel är sin egen lyckas smeder. Därutöver behövs dock resoluta och långsiktiga stödåtgärder från den internationella gemenskapens sida. De ekonomiska reformerna och byggandet av demokratin måste nu inledas på allvar i Sovjetunionen. Klyftan mellan väst och öst i fråga om levnadsstandard och utveckling måste överbryggas, eftersom det är den enda vägen till stabilitet i Europa.
* * *
Den värld som präglats av militära och politiska motsättningar mellan öst och väst ersätts av en värld där ekonomiska och teknologiska konkurrensfaktorer spelar en avgörande roll.
I den strukturen innehar för det första Asien med Japan i spetsen och för det andra Förenta Staterna en central ställning medan den tredje stora kraften är Europa, där denna utveckling leds av Europeiska gemenskapen med det enade Tyskland som ekonomisk motor. EG utvecklas internt, men utvidgas också: från de nya utgångspunkter som integrationen ger upphov till håller man steg för steg på att skapa en helt ny typ av mångstatsstruktur.
För Finland medför förändringen anpassningsproblem, men skapar också nya möjligheter. Jag är övertygad om att Finland klarar sig igenom detta brytningsskede.
Många frågar vilken plats de neutrala länderna intar i det nya Europa. Har neutraliteten någon betydelse när motsättningen mellan öst och väst har brutits ned? Vad menar vi med neutralitet i ett Europa som präglas av samarbete och inbördes beroende?
Vi måste föra en oavbruten diskussion om vår utrikespolitik och våra utrikesrelationer. Vi står inför viktiga val. Det finns inga färdiga svar, men vi kan försöka nå samförstånd om våra viktigaste mål och verksamhetsprinciper.
* * *
Jag skall nu gå in på det ämne jag tilldelats, "Neutraliteten i det integrerade Europa", med avseende på hela Europas utveckling.
I Europa pågår som bäst två historiska omvälvningar: den ekonomiska och politiska integrationen i Västeuropa och parallellt därmed förändringen av samhällssystemet och det ekonomiska systemet samt övergången till pluralistisk demokrati och marknadsekonomi i östra Mellaneuropa och Sovjetunionen.
Dessa två omvälvningar inverkar på varandra och är också beroende av varandra. Det blir vår gemensamma uppgift under de närmaste åren att lära oss att riktigt behärska detta inbördes beroende och bygga "ett nytt och enhetligt Europa" i Parisstadgans anda.
I detta läge står alla stater inför omvärderingar. Detta gäller såväl de allierade länderna i väst som de neutrala länderna och de länder som hört till Warszawapakten och SEV, vilka nu är upplösta.
Europas neutrala länder har alla sin egen speciella historia och geografiska ställning. Finlands neutralitet är inte baserad på internationella avtal eller garantier utan den är i första hand en politisk viljeyttring. Dess innehåll står i ett beroendeförhållande till en föränderlig omgivning.
Genom vår neutralitetspolitik har vi bäst ansett oss kunna främja våra nationella intressen och eftersträva en internationell ordning som bygger på fredligt samarbete och respekt för internationell rätt.
Finland och Sverige har med hjälp av sin neutralitet försökt stärka säkerheten och stabiliteten inom sitt geopolitiskt viktiga område. Häri har de lyckats. Geografiskt sett utgör Norden en tämligen stor del av Europa. På detta enorma område har den militära spänningen i årtionden varit låg, fastän det i Nordens omedelbara närhet finns koncentrationer av strategisk beväpning som är livsviktiga för stormakterna.
Denna uppgift att främja stabiliteten kommer att åligga våra länder också i framtiden. Även om stormakterna inte längre står mot varandra kan det ändå uppstå svåra intressekonflikter. En egen faktor utgör också den politiska, sociala och ekonomiska osäkerheten och instabiliteten i Europa.
Finland har i och med sin neutrala roll kunnat ta initiativ gällande europeiska samarbetssystem. Vi var en brobyggare mellan två motsatta ideologiska läger.
I Europa efter tudelningen skapar det inbördes beroendet en ny grund för säkerheten. Alla stater inser att säkerheten kan byggas bara genom att alla samarbetar sinsemellan. Begreppet "gemensam säkerhet" börjar få en innebörd.
Trots nationella olikheter har europeerna lärt känna varandra bättre. Kommunikationsrevolutionen skapar en gemensam värdevärld. Kampen för att lösa miljöproblemen förenar över gränserna.
För uppbyggandet av en gemensam säkerhet behövs även de neutrala ländernas insatser. Vi har mycket att ge och, jämfört med många andra länder i Europa, få belastningar. Som vi kunnat se i samband med situationen i Jugoslavien fungerar de KSSE-mekanismer vi hittills kunnat utveckla, men de är ännu inte tillräckliga för att kriserna verkligen skall kunna behärskas, än mindre lösas. Ännu krävs det mycket arbete.
De neutrala länderna har däri både sina egna intressen och sin konstruktiva roll i skapandet av Europas nya arkitektur. Oberoende av hur säkerhetsarrangemangen ändras är det från vår synpunkt viktigt att frågorna behandlas och löses inom de strukturer som binder staterna samman och där också våra intressen kommer fram. Vi har betonat att KSSE småningom kunde utvecklas till ett gemensamt säkerhetsarrangemang för världsdelen.
Förändringarna i vår världsdel har även återverkat på många olika avtalssystem som under de senaste åren skapats mellan olika stater. Tanken är att erbjuda en grund för ett likvärdigt växande samarbete på olika områden och att på det sättet säkra en stabil utveckling av relationerna. Det militära koalitions- och garantitänkandet, som var betecknande för avtalen efter andra världskriget, har förlorat sin betydelse.
* * *
Europeiska gemenskapernas utveckling är en av de senaste decenniernas centralaste processer i vår världsdel. I integrationen har man velat få ett europeiskt svar på den industriteknologiska utmaningen från USA:s och Japans sida.
Också för Finland, som är synnerligen beroende av det internationella utbytet, är det livsviktigt att delta i integrationen. Vi har kommit långt på den vägen både internt
och externt när vi lagt grunden för och förhandlat om ett EES-avtal. De närmaste veckorna visar om vi når fram till lösningar. Själv tror jag på sådana, eftersom både EG och EFTA-länderna i varje fall behöver EES när EG:s inre marknader realiseras från början av 1993.
I december i år torde regeringarna slutföra sina EG-konferenser vilka syftar till att skapa en s.k. politisk union och en myntunion. Dessa är steg i riktning mot ett
uppnående av de mål gällande en politisk integraton som nämndes redan i Rom-avtalet 1957.
Eftersom förhandlingarna ännu pågår är det för tidigt att spekulera över vilka de exakta resultaten av de nämnda konferenserna kommer att vara. Uppenbarligen är det EG-ländernas avsikt att ange de allmänna målen för utrikes- och säkerhetspolitiken, samt skyldigheten att koordinera verksamheten på dessa områden, i form av ett avtal.
Beslut om de ärenden som skall tas med i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken skulle fattas enhälligt, men vid verkställigheten skulle ett majoritetsbeslutsförfarande kunna tillämpas. Det är sålunda fråga om ett försök att åstadkomma ett övernationellt beslutsfattande på områden som traditionellt hört till det nationella beslutsfattandet.
* * *
Frågan om de neutrala ländernas anslutning till Europeiska gemenskaperna har uppstått efter att Österrike och Sverige lämnat in sina medlemsansökningar. Österrike anförde en reservation som gällde bestående neutralitet. Det gjorde inte Sverige, men i det offentliga tillkännagivande som statsminister Carlsson gav riksdagen 14.6.1991 konstaterades det att alliansfriheten under fredstid utgör kärnan i Sveriges neutralitet och att den enligt Sveriges åsikt kan förenas med ett medlemskap i EG.
EG-kommissionen anser i sitt utlåtande över Österrikes ansökan om medlemskap 31.7.1991 att Österrikes medlemskap är möjligt, men konstaterade att landets
internationellträttsliga bestående neutralitet är ett problem. Enligt kommissionen måste saken redas ut vid förhandlingarna om medlemskap, varvid beslut måste fattas om
hur Österrikes neutralitet skall kunna anpassas till de skyldigheter som följer med ett EG-medlemskap.
Vi har alltså redan kunnat se två neutrala länders olika sätt att närma sig EG-medlemskap. Eftersom förhandlingarna inte ännu inletts kan vi inte veta om och på vilket sätt
neutralitet kan förenas med ett medlemskap.
Vi kan emellertid se de med en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik sammanhängande frågor i vilka ett neutralt land ställs på prov i egenskap av medlem i EG.
Dessa utmaningar kan indelas i fyra grupper:
Först kommer de gemensamma utrikespolitiska ståndpunkterna. Denna del av EG:s utrikespolitiska samarbete medför inga problem för de neutrala länderna. Det är möjligt för medlemsländerna att profilera sig om de är solidariska med de övriga medlemsländerna.
Den andra utmaningen är sanktionerna. EG:s viktigaste medel för att nå sina politiska mål är ekonomiska och andra sanktioner. Ett neutralt land som ansöker om medlemskap skall göra klart för sig om det kan anpassa ett deltagande i sådana sanktioner till sin egen neutralitetspolitik.
Den tredje utmaningen är de militära interventionerna. Inom EG har man diskuterat möjligheten att gemenskapen har gemensamma interventionstrupper som den kunde använda för att ingripa i tvister och konflikter utanför EG-området. Man har också diskuterat möjligheten att trupper skulle ställas upp inom ramen för Västeuropeiska unionen WEU, men att EG skulle besluta om deras användning. Interventionstrupperna kunde enligt de planer som diskuterats också användas utan att landet i fråga gett sitt samtycke. Ett neutralt land måste överväga om det kan vara med och bestämma om användningen av sådana interventionstrupper och måhända också själv delta i dem.
Den fjärde frågan är den gemensamma säkerhets- och försvarspolitken. Vissa medlemsländer i EG önskar att EG skall få ett gemensamt försvarssystem. Genom EG-ländernas gemensamma beslut finns detta med bland de framtida optionerna. Neutralitetens kärna ligger däri att landet i fråga inte hör till en militärallians och att det självt beslutar om sitt eget försvar. Ett neutralt land som överväger ett medlemskap i EG måste bedöma om det som medlem på ett beståendesätt kan säkra denna sin försvarspolitiska självständighet.
De frågor jag framställt ovan blir aktuella när diskussionerna om våra kommande integrationsbeslut kommer i gång i Finland då EES-avtalet är klart. Jag tror att det i Finland kommer att råda stor enighet om att vi vill bevara vår neutralitet också i framtiden. Neutralitetens karaktär har förändrats med förhållandena och den förändras alltjämt. I samband med integrationsbesluten måste vi noga överväga hur vår neutralitetspolitik skall gestaltas i framtiden.
Vi måste också utreda många andra frågor än de utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska innan vi är mogna för våra integrationsbeslut.
I första hand måste vi naturligtvis göra klart för oss om det är ekonomiskt lönsamt och förnuftigt med tanke på hela samhället att ansöka om EG-medlemskap, eller om EES- arrangemanget skulle vara bättre för oss.
En annan väsentlig fråga angår hela vårt politiska system: vi måste göra klart för oss om vi vill kunna påverka EG:s beslutsfattande, vilket också skulle betyda att vi binder oss vid ett övernationellt beslutsfattande.
Alla dessa resonemang försvåras av att EG-integrationen är en fortlöpande process och av att det därför är mycket svårt att förutse den kommande utvecklingen. Den diskussion som uppstår efter EES-avtalet kommer att bli intressant. Beslutsfattarna -regeringen och riksdagen - har en svår uppgift framför sig.
Ärade åhörare,
Under de kommande åren skapas en ny arkitektur i Europa. Den består av strukturer gällande ekonomi, politik och säkerhetssamarbete alla kopplade till varandra. I skapandet av den nya strukturen har Finland sin egen uppgift. Å ena sidan måste vi för vår egen del påverka utformningen av de nya strukturerna så, att de är i jämvikt och att också vi passar in där på ett lämpligt sätt. Å andra sidan måste vi anpassa oss till vår nya verksamhetsmiljö.
Finlands neutralitet bygger långt på tradition och erfarenhet. Neutraliteten har stått i överensstämmelse med våra nationella intressen. Vår neutralitetspolitik har varit ett gott redskap när vi deltagit i byggandet av ett tryggt och samarbetsorienterat Europa. Detta arbete fortsätter.