Archive and Chronology of Finnish Foreign Policy
Bookmark

Republikens president Sauli Niinistös anförande vid Norges utrikespolitiska institut i Oslo den 10 oktober 2022

Statsminister Støre, bästa Jonas, direktör Sverdrup, mina damer och herrar!

Det är ett stort nöje för mig att återvända till Oslo, till Norges utrikespolitiska institut (NUPI) och till Litteraturhuset. I morgon är det på dagen tio år sedan jag under mitt statsbesök i Norge också då delade denna scen med direktör Sverdrup.

Mycket har hänt under ett decennium. Då skulle tanken på ett fullskaligt krig i Europa ha varit omöjlig att föreställa sig. Och om vi är ärliga tror jag inte att det fanns många i rummet då som skulle ha trott att Finland ansluter sig till Nato.

Vi lever nu i en ny verklighet. Den nya verkligheten ter sig naturligtvis mest dramatisk i Ukraina, varenda dag. Även om Ukraina gör heroiska framsteg i att återkräva sitt territorium, fortsätter det ukrainska folkets lidande. Tyvärr är ett slut på kriget – Rysslands brutala anfallskrig mot en suverän stat, mot sin granne – inte i sikte. Nyheterna i morse om urskillningslösa attacker mot Kiev och andra städer i Ukraina bekräftar detta.

Jag tror att Finland och Norge, två länder som också delar gräns med Ryssland, känner särskilt starkt för detta. Finland har liksom Norge, tillsammans med hela EU och våra andra partner, skarpt fördömt Rysslands agerande. Finland har liksom Norge, varit orubbligt i sitt stöd till Ukraina ända sedan kriget började. Finland kommer att fortsätta sitt stöd till Ukraina och det ukrainska folket så länge det behövs.

Effekterna av kriget begränsas emellertid inte endast till Ukraina. Säkerhetsläget i hela Europa är mer oroväckande än det har varit på mycket länge. Om vi här i norra Europa behövde en påminnelse om de faror som hotar oss, fick vi nyligen en. Explosionerna i Östersjön för två veckor sedan, vilka ledde till gasläckor i Nord Stream-rören, måste undersökas grundligt. Händelserna har påmint oss om behovet av att stärka säkerheten i vår kritiska infrastruktur. De har också påmint oss om de otaliga sätt på vilka denna kris kan eskalera, horisontellt eller vertikalt, med oanade konsekvenser.

En sak är säker. Under månaderna framöver kommer vår resiliens att prövas på allvar. Det finns farliga scenarier som vi kan, och måste, räkna med. Det finns ondskefulla överraskningar som vi måste förbereda oss på. Oavsett vad Ryssland gör härnäst, oavsett hur svår energikrisen blir, måste enighet vara vårt svar.

Jag är övertygad om att vi kommer att klara denna prövning. Men det sker inte automatiskt. Att upprätthålla vår enighet och resiliens kommer att kräva ständiga ansträngningar av varenda en av oss. Vi måste vara vaksamma. Vi måste vara redo för svåra val. Och vi måste hålla samman när vi gör dem.

* * *

Kära vänner!

För oss nordbor borde detta vara helt naturligt. Lyckligtvis har vissa grundläggande sanningar inte förändrats i vår nya verklighet. Eller snarare: de har stärkts ytterligare av förändringarna omkring oss. Som jag sade i mitt tal här 2012 hör Finland och Norge till samma nordiska familj. Som jag sade här då är vi sammansvetsade redan rent geografiskt. Och som jag sade här då finns det fortfarande utrymme för de nordiska länderna att stärka sin gemensamma profil i världens ögon.

Det finns fortfarande två länder som ännu inte har ratificerat Finlands och Sveriges Natomedlemskap. Det är upp till Ungern och Turkiet att bestämma om de är redo att gå vidare och ansluta sig till de 28 allierade som redan har gett grönt ljus. Utifrån de goda och konstruktiva samtal som vi har fört med båda länderna, på olika nivåer, är jag säker på att det kommer att ske i sinom tid.

När Finland tillsammans med Sverige slutligen blir medlem i Nato, svetsas vår nordiska familj äntligen samman även av en gemensam allians. Detta kommer att tillföra ett kompletterande, viktigt element till den redan kraftfulla nordiska modellen: ett gemensamt förhållningssätt till säkerhet. Det nordiska varumärket kommer att stärkas ytterligare. Vi borde fundera på hur vi skulle kunna använda det bättre även globalt.

Det viktigaste är att Finland ansöker om Natomedlemskap. Punkt och slut. Varken mer eller mindre. Vi har inga särskilda krav eller förbehåll som villkor för vårt medlemskap. Finlands profil i Nato utvecklas naturligtvis med tiden och i enlighet med förändrade omständigheter.

När hela den nordiska familjen hör till Nato tror jag att vi kommer att få se en hel del nordiskt samarbete inom alliansen. Det är naturligt, med tanke på vår nordiska identitet och vårt nordiska tänkesätt. Oftast kommer våra intressen och synsätt att vara i linje med varandra.

Men låt mig understryka detta: Finland är inte ute efter att bygga upp ett nordiskt block inom Nato. Vi ser Östersjöregionen som en helhet. Vi ser alliansen som en helhet. Vi frågar inte enbart vad Nato kan göra för oss. Vi tänker också på vad vi kan göra för Nato och förbinder oss till att främja säkerheten för hela alliansen, för alla allierade.

* * *

Mina damer och herrar!

Även om Natomedlemskapet är ett stort steg för Finland, förändras inte allt. Vi börjar inte från noll. Trots att vår säkerhetsmiljö förändras dramatiskt, kvarstår de grundläggande riktlinjerna i Finlands utrikes- och säkerhetspolitik. De måste bara anpassas till den nya verkligheten.

Vi har aldrig velat öka spänningarna. Men vi har alltid sett till att vi också är beredda på svåra situationer. Vi har kanske inte gjort så mycket väsen av oss i våra offentliga uttalanden. Tvärtom är det vårt tystlåtna, men kraftfulla agerande som har haft betydelse. Och nu är vi redo.

Vi drar nu nytta av att vi aldrig har gjort avkall på säkerheten under de gångna decennierna. Vårt försvar är i gott skick och vi satsar all mer på det. Ett Natomedlemskap betyder ingalunda att vi kan börja försumma vårt eget nationella försvar. Tvärtom.

Finlands medlemskap fördubblar den gräns som Nato delar med Ryssland. Det är ytterst viktigt för både Finland och Nato att Finland fortsätter att i första hand försvar sitt eget territorium. När detta samordnas med alliansens gemensamma planering har denna uppgift en stabiliserande effekt som kommer att öka säkerheten i hela norra Europa.

Under årens lopp har Finland byggt upp ett tätt nätverk av försvars- och säkerhetspartnerskap med väst. Även om blickarna i den inhemska debatten nu riktas mot Nato, får vi inte glömma de andra hörnstenarna i vår säkerhet. Att Europeiska unionen är en allt effektivare global aktör, även inom området för utrikes- och säkerhetspolitik, är av centralt intresse för oss. Och den fortsatta utvecklingen av samarbetet mellan EU och Nato är nu viktigare för oss än någonsin.

Även som medlem i Nato vill vi främja våra bilaterala och multilaterala partnerskap i Europa och över Atlanten. Som vi nyligen meddelade inleder vi förhandlingar om ett försvarssamarbetsavtal med Förenta staterna – ett likadant avtal som Norge har. Det gläder mig att se hur stabil utvecklingen av vårt bilaterala försvarssamarbete med Norge har varit, med särskilt fokus på de nordliga och arktiska områdena. Vikten av detta samarbete kommer att öka ytterligare i och med vårt Natomedlemskap.

Som vi alla vet förenas de fem nordiska länderna av flera multilaterala försvarsarrangemang, från det nordiska försvarssamarbetet NORDEFCO till den av Förenade konungariket ledda expeditionsstyrkan JEF. Jag vill särskilt fästa uppmärksamhet vid att Danmarks position i EU och i annat försvarssamarbete förändras, vilket för med sig ny, välkommen dynamik även från den södra delen av Norden.

Vi ska inte heller glömma det trilaterala samarbetet mellan Finland, Sverige och Norge. Redan 2019 bjöd jag in de tre ländernas statsministrar, försvarsministrar och inrikesministrar till mitt sommarresidens Gullranda för att stärka denna förbindelse. Nu när situationen har förändrats och ministrarna har bytts ut i alla tre länder tror jag att vi alla skulle dra nytta av att fortsätta diskussionen så snart som möjligt.

* * *

Kära vänner!

Slutligen, som jag nämnde i början, förenas Finland och Norge av en alldeles särskild faktor, som alltid har stor betydelse för vår säkerhet. Vi har en gemensam granne: Ryssland. Jag tror att vi också har en gemensam inställning till denna granne.

När det gäller Finland har vi aldrig varit naiva i detta avseende. Det har inte ni heller varit. Vår tanke har varit att upprätthålla en så fungerande relation med Ryssland som möjligt vid varje given tidpunkt. Samtidigt har jag alltid upprepat den gamla finländska visdomen om att kosacken tar allt som sitter löst.

I detta nu känns alla former av fungerande förbindelser med Ryssland mycket avlägsna. I stället måste vi fokusera på att fästa allt som fortfarande kan sitta löst.

Men vi måste också komma ihåg att Ryssland inte kommer att försvinna. Ryssland kommer att fortsätta vara vår granne, även om inget vänder till det bättre. Finland har aldrig råd att ignorera detta. Natomedlemskapet förändrar inte denna verklighet. Även i detta hänseende tror jag att Finland och Norge kan lära sig mycket av varandra.

Jag ser nu fram emot att fortsätta vårt samtal här på denna scen, senare under detta besök och under kommande månader och år.

Bookmark