Republikens president Sauli Niinistös öppningsanförande vid Gullrandadiskussionerna den 18 juni 2023
Bästa vänner
Jag önskar er varmt välkomna till Gullrandadiskussionerna som alltså nu undantagsvis hålls här på Presidentens slott.
När jag för tio år sedan öppnade de första Gullrandadiskussionerna sade jag att vi i stället för att tala förbi varandra behöver en öppen diskussion. Detta har jag haft som ledmotiv för Gullrandadiskussionerna genom åren och detsamma hoppas jag på även i år. Nästan varje gång har debatten gällt Nato, Ryssland och Finlands säkerhet i allmänhet, ibland med inslag av lite provokation. År 2014 gick vår diskussion under rubriken ”Björnen har vaknat, än Finland då?”. Även då var det en öppen debatt.
Vi har sannerligen mycket att diskutera också denna gång. Huvudtemat är ”Konkurrensen skärps, världen splittras – hur agerar Finland?”. Som traditionen bjuder kommer vi under två dagar att föra en intensiv dialog om Finlands utrikes- och säkerhetspolitik och om vår internationella roll.
Det gångna året har varit historiskt. Som ett resultat av vårt beslutsamma arbete har vi lyckats stärka Finlands och finländarnas säkerhet och vår internationella roll i en alltmer osäker och instabil omvärld. Det är ingen liten bedrift.
Men arbetet för att säkerställa Finlands säkerhet och välfärd är aldrig färdigt. Det måste fortsätta oförtröttligt. Vi måste alltid blicka mot horisonten. Världen befinner sig i snabb förändring och det hjälper oss inte att fortsätta blicka bakåt.
***
Vägen framåt är krokig och fortfarande delvis skymd. Ukrainas och Europas framtid smids nu i krigets skoningslösa lågor. Finland och västvärlden fortsätter sitt starka stöd till Ukraina. Inte bara för att Ukraina är en suverän stat som har utsatts för ett brutalt och olagligt anfallskrig. Utan också för att utgången av kriget kommer att ha en direkt inverkan på den framtida säkerhetsordningen i Europa och också vår roll i världen.
Endast en varaktig och rättvis fred i Ukraina kan lägga grunden för en framtid där reglerna för internationell rätt följs och där de stora inte ser det som sitt privilegium att underkuva de små. Endast en varaktig och rättvis fred i Ukraina kan lägga grunden för en stabil framtid i Europa.
***
Även den globala världsordningen håller för närvarande på att smidas om. Den ryska invasionen av Ukraina ökade spänningarna på den globala arenan. Ryssland har medvetet strävat efter att i olika dimensioner ytterligare intensifiera förbittringen mot väst.
Många utvecklingsländer känner misstänksamhet gentemot västländerna. Oavsett om detta härrör från obestridliga historiska orättvisor eller känslan av maktlöshet i det internationella beslutsfattandet måste det tas på allvar. Jag vill särskilt uppmärksamma BRICS-gruppen, vars dragningskraft verkar öka. Såvitt vi vet har 19 länder uttryckt intresse för att ansluta sig till gruppen. Om detta blir verklighet representerar gruppen betydligt mer än hälften av världens befolkning.
Det har också dykt upp ett antal så kallade staketsittare, länder som inte har bestämt sig på vilken sida de tänker sätta ned foten. Bland dessa finns det även stora och inflytelserika länder. Men det finns skillnader mellan dem som sitter på staketet: vissa har sina fötter dinglande på den ukrainska sidan av staketet, andra på den ryska. Vi måste söka dialog och ökad ömsesidig förståelse med båda grupper.
I mina egna möten på olika håll i världen har jag märkt att Finland är för många en relevant partner att diskutera med. Baserat på våra egna erfarenheter är det lätt för oss finländare att förstå att nationer har ett minne som når långt tillbaka i tiden och sträcker sig över generationer.
I FN:s generalförsamling fördömde 141 länder Rysslands agerande omgående. Sedan kriget började har antalet länder som stöder Ukraina fortsatt att hålla samma höga nivå. De som röstar i linje med Ryssland kan räknas på ena handens fingrar. Trots det tror jag att den kommande högnivåveckan i FN:s generalförsamling i september kommer att bli mycket färgstark och intressant.
***
Västvärlden är van vid att vara den som visar vägen och förväntar sig att andra ska följa dess exempel. Men den västerländska modellen för demokrati har inte ökat i popularitet. Den är snarare på tillbakagång. Av världens befolkning lever kanske en fjärdedel i vad vi kallar västliga demokratier. Resten lever i andra typer av samhällen. Tänk om vi om några decennier befinner oss i en situation där det är vi som blir visade vägen? Jag har påpekat att vi måste också tala med dem – och kanske framför allt just med dem – som ser världen på ett annat sätt än vi. Vi kan inte ställa delandet av vår världsbild som ett villkor för dialog och samarbete.
En stor och långtgående fråga är förhållandet mellan Kina och Förenta staterna. Om det skulle allvarligt försämras, eller rentav leda till en kris, skulle det vara förödande för hela världen. Detta är den övergripande verklighet vi måste kunna navigera i, och detta är den typ av frågor som vi också kommer att ta upp här under Gullrandadiskussionerna. I morgon är temat för den första paneldebatten ”Den nya eran i geopolitiken – splittras världen?”.
***
Konkurrensen mellan stormakterna blir allt hårdare även på teknikens område. Vår konkurrenskraft och nationella säkerhet blir allt mer sammanflätade med utvecklingen av revolutionerande teknik som artificiell intelligens, kvantdatorer och bioteknik. Jag vill fästa er uppmärksamhet på två saker: den tekniska utvecklingen går allt snabbare och även inom denna sektor verkar världen delas upp i block.
När jag i mars besökte Förenta staternas västkust fick jag åter tillfälle att se hur samarbetet mellan teknikföretag och statsförvaltningen stärks på andra sidan Atlanten. Det är något vi bör göra mer av. Att stärka säkerheten är vårt gemensamma mål. Teknikkonkurrens och säkerhet kommer vi också att diskutera i morgon.
***
På utrikesministeriets ambassadörsdagar i augusti 2012 uttryckte jag en tanke som många andra också har fört fram. Den löd så här: ”Jag ser för närvarande inga faktorer som skulle förutsätta att vi blir medlemmar i Nato. Ett medlemskap skulle också kräva stöd av majoriteten av de finska medborgarna. Man ska heller inte tro att en viljeyttring från den politiska ledningens sida så där utan vidare skulle få det skeppet att vända. En helomvändning skulle förutsätta att det finns fakta och fenomen som majoriteten identifierar och erkänner som faktorer som talar för ett medlemskap.”
Och så blev det. Den ryska invasionen av Ukraina var ett sådant faktum. Eftersom det verkar har varit lite av en konkurrens om vem som tog oss in i Nato, måste jag i all ärlighet säga att det var det finska folket – alltså människorna – som gjorde det. Och i ärlighetens namn tål det tilläggas att också vi politiska beslutsfattare är människor. Även vi insåg och erkände fakta.
Förutsättningarna för att gå med i alliansen var historiskt sett gynnsamma för oss. Det rådde ett brett samförstånd på hemmaplan. Rysslands uppmärksamhet var på annat håll. Nato var villigt och redo att snabbt välkomna oss. Också Sverige var nu redo att gå framåt med oss.
När möjligheten öppnade sig tog vi genast fasta på den. Detta underlättades av att vi redan länge målmedvetet hade stärkt vår försvarsförmåga och byggt upp vår kompatibilitet med Nato. Vi hade lagt grunden för en beredskap att agera i den stund som tryggandet av vår säkerhet så skulle kräva.
I april gick Finland med i Nato som en stark och enad nation. Jag sätter stort värde på både det noggranna övervägandet och den starka enighet som uppnåddes i riksdagen, regeringen och partierna före beslutet. Jag tyckte – och tycker fortfarande – att det var viktigt att Natobeslutet var väl förankrat i det finländska samhället. Och jag vill tacka alla dem som har arbetat med Finlands process för att bli medlem i Nato.
Vi har framgångsrikt slutfört vår anslutningsprocess. Den militära integrationen slutfördes i början av denna vecka. Nu behöver vi fokusera på framtiden: vilken typ av Natomedlem bli vi, vilka är våra mål i alliansen och vad förväntas det av oss? Hur kan vi bäst stödja Sveriges snabba anslutning till försvarsalliansen? Dessa frågor kommer att diskuteras i morgon under rubriken ”Finland som ett militärt allierat land”.
Personligen anser jag att Finlands viktigaste bidrag till Natos gemensamma avskräckning och försvar även i fortsättningen är att vi tryggar och försvarar vårt lands gränser. Samtidigt är det naturligtvis klart att Finland i enlighet med sin storlek och kapacitet måste bidra till försvaret av hela alliansen.
Vår säkerhet har också stärkts genom ett fördjupat samarbete med våra viktigaste partner. Till dem hör framför allt de nordiska länderna och Förenta staterna. Under min ämbetsperiod har jag besökt Vita huset vid ett flertal tillfällen. Diskussionerna har alltid varit öppna och det har rått fullt samförstånd om säkerhetssamarbetet. Jag avser att fortsätta att med det.
Redan i ett tidigt skede förde jag diskussioner med president Biden, och vi fick ett budskap om ett starkt åtagande att garantera vår säkerhet under medlemskapsprocessen. Det var självklart att vårt samarbete skulle intensifieras.
En logisk fortsättning är inledandet av förhandlingar med Förenta staterna om ett avtal om fördjupat försvarssamarbete (Defence Cooperation Agreement, DCA). DCA-avtalet är en viktig del av vårt skyddsnät. Det kommer att ta tid att förhandla om det. Det får det gärna göra, för även här anser jag att det är av största vikt att riksdagen hålls delaktig och informerad i varje steg.
***
I år återgår vi till stämningen från de första Gullrandadiskussionerna, eftersom evenemanget återigen genomförs helt och hållet med inhemska krafter. På plats finns personer som representerar olika samhällssektorer och som ansvarar för Finlands riktning, säkerhet och välfärd.
För mig är det den sista gången jag står värd för Gullrandadiskussionerna. Det är därför på sin plats att tacka alla gäster och debattörer genom åren. Men framför allt vill jag tacka all personal som år efter år genom sin kompetens och sitt hårda arbete har möjliggjort dessa sammankomster i praktiken.
Den tid vi lever i har visat hur värdefullt det är att ha en bred diskussion och, på grundval av den, bygga upp en gemensam förståelse för viktiga beslut. Jag hoppas att dessa Gullrandadiskussioner kommer att föras i en djärv, mångstämmig och framför allt öppen anda. Tack.