Försvarsminister Elisabeth Rehns tal på Svenska Dagen 1990, i Stockholm

Bästa åhörare!

Svenska Dagen firas som bekant för att hedra en svensk kung, Gustaf II Adolf, på hans dödsdag 1632 i Lutzen. Det är mycket få som i Finland mera tänker på denhär bakgrunden till festen. Vi upplever
sedan länge dagen som en naturlig festdag där vi gläds åt vårt svenska modersmål och vår kultur.

På senaste tid har man också här och var i det finskspråkiga Finland kunnat se en blåvit flagga vaja den sjätte november. Vi är självfallet glada om Svenska Dagen idag också kan uppfattas som en nationell högtidsdag där hela det finska folket gläds över att landet har privilegiet att få äga två språk. Initiativ har ibland väckts om att man borde flytta dagen till ett mera neutralt datum. Gustaf II Adolf symboliserar ju trots allt en storsvensk maktpolitik. Men ingen har tagit sådant prat på allvar. Vi har firat vår dag ända sedan Svenska folkpartiet tog initiativet år 1908 och tänker nog hålla fast vid den. Och visst år det ju litet romantiskt med en hjältekonung som stupat med svärd i hand i dimmorna på ett
slagfält.

Att komma hit till Sverige för att tala på Svenska
Dagen för finlandssvenskar är naturligtvis litet
annorlunda än att göra det hemma i Finland.
Finlandssvenskheten är ju rent historiskt förankrad i
Finland - en produkt av en tusenårig svensk
befolknings liv i ett land med finsk majoritet. För
en Svenska Dagen publik hemma i Finland är det
kanske därför inte så aktuellt att diskutera
rötterna. Vardagen är full av praktiska problem
för de svenskspråkiga, som kräver ständig
bevakning och åtgärder. Men att vi finns till som
svenskar i Finland är trots allt ganska
självklart.
För er här i Sverige är situationen något
annorlunda. Ni lever mitt uppe i det svenska folkhavet.
Ändå hoppas vi finlandssvenskar i Finland att ni
starkt skall känna era finländska rötter, banden
till den finlandssvenska kulturen. I likhet med
alla minoritetskulturer är den finlandssvenska
kulturen mycket stark. Det måste den vara för att
överleva. Ni finner en stor rikedom i ert liv om
ni förmår kombinera och utnyttja kulturimpulserna
från både Sverige och Finland.
"Det femte landskapet" är ett begrepp som myntats
för att beskriva de i Sverige bostatta
finlandssvenskarnas situation. Och visst känns det
naturligt att uppfatta er som en del av ett
Svenskfinland på båda sidor om Bottniska viken. Ute i
Europa faller gränser, vad är väl då naturligare
än att låta gränsen mellan finlandssvenskt i
Sverige och Finland suddas ut så långt det är
möjligt. Och genom att utveckla och stärka våra
band bidrar vi samtidigt till att stärka det
nordiska samarbetet. Finland som idag i likhet med
Sverige står inför stora avgöranden när det gäller
formerna för hur vi skall närma oss det nya Europa
har, enligt min uppfattning, allt skäl att betona
betydelsen av det nordiska samarbetet. I nära
samverkan med Sverige och de övriga nordiska
länderna kan Finland bäst garantera sina
nationella intressen. Det nordiska samarbetet utgör en
utmärkt plattform för oss att tillsammans bevaka
våra intressen. Att kalla er "brobyggare" är att
använda en sliten term. Men finlandssvenskarna här
i Sverige är verkligen en viktig grupp som på ett
avgörande sätt kan bidra till att stärka banden
mellan våra länder.
Jag är medveten om att finlandssvenskarna i
Sverige har fått kämpa med en del problem. Ni har inte
haft det lätt när ni försökt förklara för
myndigheterna här att ni faktiskt är finländare med
svenska som modersmål. Att ni i likhet med de
övriga finländarna vill få information om ert
gamla och nya hemland - men inte på finska utan på
svenska. Jag vet också hur viktigt det är för er
att man vid överföringen av Finlands TV ser till
att de finlandssvenska TV-programmen inte
redigeras bort.

Men ser man tio år tillbaka i tiden måste man
medge att en hel del fåtts till stånd. Att detta
varit möjligt beror i hög grad på att ni varit
välorganiserade i er egen förening FRIS och att ni
framgångsrikt samarbetat både med de finskspråkiga
här i Sverige om med finlandssvenskarna i
Finland. För oss i Finland har det varit en stor
tillgång att FRIS funnits och fungerat som en
kontaktlänk till alla er i Sverige. Den länken har
varit viktig, utöver de kontakter som helt normalt
fungerar mellan er här i Sverige och de släktingar och vänner som finns kvar i Finland. Ni har
gett information åt båda parter, och en förståelse
från vår sida för er i det nya hemlandet. Det bör
väl dock medges att vi ofta i våra svenskbygder
saknat och saknar er!

När jag nu medgett att vi saknar er men att vi
också behöver er här i Sverige är det naturligt
att göra ett förslag som kunde stärka våra
kontakter. Jag vet att FRIS samarbetat med bland annat
Svenska Finlands folkting i många frågor och detta
samarbete ofta skett tillsammans med de
finskspråkigas riksförbund i Sverige. Samarbetet har
handlat om allt från TV-överföringen mellan våra
länder till praktiskt utbyte av erfarenheter om
hur det är att leva som minoritet. Vore det inte
nu tid att ta steget ut och skapa en ram för detta
samarbete t.ex. i form av en delegation med
representanter för alla tre organisationer
kompletterad med representanter för de återstående nordiska
minoriteterna, tornedalsfinnarna, samerna och
tyskarna i Danmark. Delegationen skulle hålla ett
eller ett par regelbundet återkommande möten
årligen för att diskutera gemensamma
minoritetsfrågor och idka samarbete med övriga
invandrargrupper i Norden. Delegationen kunde fungera som
remissinstans för Nordiska Rådet i frågor som
berör minoritetsproblematiken för den nordiska
ursprungsbefolkningen och nationella minoriteter.
Minoriteters ställning har genom utvecklingen i
det östliga mellaneuropa kraftigt aktualiserats.
Under tider av hårt diktatoriskt förtryck
uppmärksammades inte minoriteterna särskilt. Tyvärr har
demokratiseringsprocessen inte till alla delar
visat på enbart positiva drag. Förtryck av
minoriteter, förakt mot mänskliga grundrättigheter hör
till de oönskade dragen, aktuella och skrämmande.
Finlands sätt att sköta sin språkliga minoritet
har för många länders män n i skorättssakkunniga
framstått som ett utmärkt exempel. I Europa-rådet
intresserar vår modell. Detta gäller också
landskapet Ålands särställning. Det är viktigt att
Finland skall kunna med gott samvete också i
fortsättningen yvas över vårt minoritetsskydd. Det
är också viktigt att vi skall kunna dela med oss
av vår handlingslinje. Därför är en nordisk
delegation för minoritetsärenden betydelsefull.
Bästa vänner! Jag nämnde i början att Svenska
Dagen firas till åminnelse av en svensk kung. Men
vill man vara alldeles exakt är dethär inte
riktigt. Gustaf II Adolf var faktiskt kung i Sverige
och Finland. Finland var ingen provins, så som t.ex. Estland vid denhär tiden, utan en lika berättigad del av det svenska riket. Med egna representanter i den svenska riksdagen som till och med i viss utsträckning kunde använda sitt finska modersmål. Elitförbandet i Gustaf II Adolfs arme de sk "hakkapeliitterna" var ju som bekant hemma från Finland. I sexhundrafemtio år var Finland lika med "den östra rikshalvan". Sex och ett halvt sekel sätter sina spår. Sverige kan därför aldrig bli vilketsomhelst utland för
Finland, utan står oss alt id nära på ett alldeles speciellt sett. Mot den bakgrunden är det att betrakta som ett helt naturligt tillstånd att man talar både svenska, finlandssvenska, och finska på båda sidor om Bottniska viken. Den finlandssvenska utvandringen på 1960 och 70-talet drabbade
otivelaktigt de finlandssvenska bygderna hårt. Spåren syns ännu idag i form av avfolkade byar och låg nativitet. Utvandringen var helt enkelt för stor och skedde för snabbt. Men ur rent historisk synvinkel är en flyttningsrörelse över viken att betrakta som ett naturligt fenomen. Inte bara i riktning Sverige utan också iform av flyttning till Finland. Svenskfinland har brist på vissa kategorier yrkesfolk, t.ex. lärare. Vi borde i
mycket högre grad se Sverige som ett naturligt uppland för arbetskraft. Vi måste fortsätta
arbetet på att göra en återflyttning attraktiv. Vi måste också göra det klart för en svensk
allmänhet att Finland kan bjuda på en fungerade svensk infrastruktur. Hur mången rikssvensk vet att det går bra att studera på svenska i Finland? Jag tror att kunskapen om finlandssvenskarna och det svenska språkets ställning i Finland är ganska liten här i Sverige.
Tillslut vill jag ännu beröra en fråga som är aktuellt i Finland och som också indirekt berör er. Jag tänker på diskussionen om undervisningen i svenska i våra finska grundsolor. Som ni kanske vet har det under senaste tid i finsk
tidningspress förekommit diskussion om att undervisningen i svenska skulle göras frivillig i den finska grundskolan. Argument om frivillighet är alltid lätta ett förstå. Det är aldrig roligt att bli påtvingad undervisning. Varken matematik, historia eller svenska. Men skulle svenskundervisningen bli frivillig, vilket antagligen drastiskt skulle minska elevantalet, skulle detta leda till att kontakten med Norden i allt större utsträckning skulle vila på finlandssvenskarna. Och det är inte
önskvärt. För att Finland skall förbli en
trovärdig del av Norden räcker det inte med att peka på finlandssvenskarna. Och det är inte önskvärt. Vi måste alla vara med. Vill vi betrakta Norden som vår hemmaplan, måste vi använda vårt gemensamma språk, inte engelska. För Finland och speciellt vår industri är Norden som hemmamarknad synnerligen
viktig. Vi har allt att vinna på att fungera som fullvärdig medlem i den nordiska familjen.
Vi är alla medvetna om att konkurrensen kommer att hårdna, inte enbart på grund av de lösningar den europeiska integrationen kan medföra, utan också genom det tryck de nya östeuropeiska marknadsekonomierna kommer att utsätta oss för.
Vill vi garantera fortsatt sysselsättning och välstånd i våra länder, framstår en nordisk
hemmamarknad som alltmer nödvändig. Den ger oss en viss basttrygghet.
I tider av omvälvning i Europa skall vi därför inte glömma hur nära varandra de nordiska
länderna, inte minst Sverige och Finland, står varandra. Tillsammans är vi starka. Splittras Norden kan en
ensam nation lätt förvandlas till drivved.