Försvarsminister Elisabeth Rehns tal inför Pohjola-Nordens ungdomsförbund den 8.12.1990

Ärade åhörare,

Den omstörtande samhällsutveckling, som under de senaste åren pågått i Europa, har åstadkommit en hel del resultat, över vilka vi som idag har samlats här får vara glada, t.o.m. stolta.
Den tudelning som ända sedan andra världskriget har präglat Europa, har lösts upp. I länderna i östra Mellaneuropa har en reformprocess
inletts, som håller på att förändra dessa enpartistater till mångpartisystem. I fråga om reduktionen av konventionella vapen i Europa har man fått en god start. Europa håller summa summarum på att bli allt friare, liberalare och mer pluralistiskt.
Som ett slags höjdpunkt på de senaste årens omvandling i Europa kan man se den nya s.k. europastadga, som den 21 november i Paris undertecknades av ESK-ländernas politiska ledare. De förband sig i den att "bygga upp, stabilisera och förstärka demokratin som det enda politiska systemet för våra folk". De slog fast, att "frihet och politisk pluralism är ofrånkomliga element i vår gemensamma strävan att bygga ut marknadsekonomin". I en stor del av Europa har
samhällsutvecklingen redan länge grundat sig på dessa principer. Nu är det samma element man har tagit till byggnadsmaterial för samhället också i de stater som hör till Östeuropa. Allt det här är väldigt positivt.
Mitt uppe i den stora förändring som pågår i Europa skall vi ändå inte glömma vissa fakta. Samtidigt som folken erhållit mera andligt "Lebensraum", har också nationalismen på sina ställen stuckit upp sitt huvud. Anledning till bekymmer ger likaså en växande diskriminering
av minoriteter. Våldsdåd har inte heller kunnat undvikas. Vid sidan av politiska stridigheter och samhällskonflikter håller
mångahanda ekonomiska och sociala problem , inte minst
miljöfrågorna, på att aktualiseras allt mer. I den militärpolitiska
situationen har en avspänning ägt rum, men arsenalerna i Europa är
ännu efter nedskärningarna oroväckande stora.
De här sakerna är fakta, som Finland i egenskap av ett land med liten
befolkning och små resurser, får lov att alltjämt hålla i minnet. Det
är klart att man skall vara glad för de positiva sidorna i
utvecklingen - men, man skall inte heller sluta ögonen för de mindre
positiva.
Hur har då förändringarna i Europa påverkat vårt lands situation? Hur
borde vi reagera? Hur borde vi inrikta vår politik? Hur borde vi
förhålla oss till den europeiska integrationen?
Den politiska och ideologiska tudelningens upplösning på vår
kontinent och integrationen i Västeuropa har satt fart på debatten om
neutraliteten och dess innehåll. Den här diskussionen har förts också
i Finland.
Neutraliteten har för oss i synnerhet under de två senaste
decennierna varit ett slags "trade mark" för oss. I en del debattinlägg har
dess betydelse förringats, särskilt för den skull, att faran för en
stormaktskonflikt håller på att minska i Europa. Finlands
neutralitet har ju definierats som en strävan att hålla sig utanför
stormaktskonflikterna.
Jag kan ändå inte se, att det skulle finnas någon anledning att
förringa neutralitetens betydelse. Det är ju faktiskt så, att de
grundläggande mål, för vilka de neutrala länge arbetat, har fått ett
allt starkare fotfäste i den internationella politiken. Man kunde
däremot tänka sig, att den situation som uppstått, snarare ställer
militärallianserna i en problemsituation. De får ju nu lov att förete
trovärdiga grunder för sin existens.
Det väsentligaste för Finlands del är, att vårt land också i
fortsättningen kan göra en aktiv insats i uppbyggnaden av ett Europa för
samarbete och umgänge. Det är det som är kärnfrågan då det gäller säkerheten i vår världsdel. Neutraliteten skall inte ses som ett hinder, utan snarare som ett språngbräde för vår allt fastare medverkan i den europeiska integrationen.
En annan central motivkrets, som under de senaste månaderna har föranlett mycken diskussion hos oss i Finland, är just frågan om hur vi skall ställa oss till integrationen i Västeuropa.
Också i det här avseendet borde vårt lands position ses som en chans snarare än som ett hinder. Inte är det integrerade Västeuropa
någonting annat än en helhet, som bildas av sina delar, Europas folk och kulturer - och Finland är fortsättningsvis en del av också ett sådant Europa.
Den europeiska integrationen är ett medel, visserligen ett viktigt sådant, men ändå inte mer än ett medel, då vi driver våra ekonomiska och samhälleliga intressen. Det är viktigt för oss att vara med i integrationen, men saker och ting skall sättas i viktighetsordning: Vi ser Europas integration som en möjlighet att driva våra centrala nationella intressen, inte som ett altare på vilket våra intressen skulle offras.