Försvarsminister Elisabeth Rehns tal vid Kristen Demokratisk Ungdom i Norden konferens

sö. 14.10.1990 kl 14:00

EUROPAS MILITÄRPOLITISKA SITUATION

Bästa konferensdeltagare!

Jag skulle gärna tala för Er om en ljus europeisk framtidsvision, om demokratins frammarsch,
utvidgade mänskliga rättigheter, förbättrad miljjövård och en blomstrande
ekonomi, men temat tillåter inte ett tal, som grundar sig enbart på förhoppningar.
Den europeiska framtidsbilden är idag betydligt oklarare och kanske osäkrare än för en tid
sedan. Det senaste året har rubbat de ställningar, som efter andra värdskriget ansågs
bestående. Europas tudelning i två fientliga läger, öst och väst, har visat sig vara en
temporär säkerhetspolitisk lösning. Den håller på att snabbt kompenseras med nya
samarbetsformer där också andra väderstreck än öst och väst har betydelse.
Vi kan fråga oss, vilken ställning försvarsarrangemangen kommer att ha i det nya Europa.
Man kan konstatera, att Europas säkerhetspolitiska uppställning ännu söker sina former till
följd avden senaste tidens utveckling. De ideologiska motsättningarna har betydligt lättat.
Den ekonomiska intergrationen, demokratiseringsprocessen i mellersta Europa, Tysklands
återförening och Sovjetunionens nya politik är faktorer, som påverkar den nya
lägesutvecklingen.
Militärpakternas ställning håller på att snabbt förändras. Detta gäller speciellt
Warzawapakten, vars militära roll är mer eller mindre utraderad. Under efterkrigstiden, allt intill senaste år, hade militärpakterna en klar uppgift: att inge skräck, hota och vid behov strida
med motparten tillsammans med sina bundsförvanter. Nu är deras hot- och fiendebild inte
mera trovärdig. Det är svårt att tänka sig att tjecker och polacker skulle idag fås att
tillsammans med sovjettrupper anfalla belgier eller holländare. Möjliheten att leipzig-borna
skulle anfalla bayrare finns inte mer. I detta avseende har den europeiska situationen
avgjort förändrats.

Men trots detta: det är ännu idag alltför optimistiskt att tro, att Europas säkerhetspolitiska
framtid skulle kunna utvecklas under en molnfri himmel. Alla brytningsskeden och
omstruktureringar innehåller osäkerhetsfaktorer. Redan nu kan Man kan se, eller åtminstone
förutspå, att nationalismen och etniska motsättningar stiger fram. Till följd är lösningarna
efter II världskriget underkuvades dessa tendenser med järnhand. Nu bryter de fram
med kraft och på många håll. T.ex. i Jugoslavien är man på branten till väpnade konflikter.
En betydande instabilisereande faktor är den ekonomiska ojämlikheten som råder i Europa
mellan öst och väst. Sammankopplingen av ekonomeirna i Väst-Europa och östra Mellan-
Europa samt Sovjetunionen kommer att räcka år, kanske årtionden. Omstruktureringen av
de östliga staternas ekonomier kan där leda till en omfattande arbetslöshet, livsmedels- och
energibrist. Dessa svårigheter i kombination med kanske en oåterkallelig och omfattande
miljöförstörelse i dessa stater ger tyvärr en grogrund för en instabil och odemokratisk
samhällsutveckling och en omfattande flyttningsrörelse, kanske renta folkvandringar, uppblossande
nationalism och i värsta fall militära spänningar åtminstone i mindre skala.
Därför är det oerhört viktigt att stöda en utveckling, som hindrar uppkomsten av en
"fattighetsridå" i Europa. Detta gäller oss alla, också Nordens strävanden.
Då man betraktar säkerhetssituationen i dagens Europa, måste man ta hela världen i
beaktande. Beroendet mellan olika världsdelar har vuxit, inte minst på grund av energiförsörjningen
och råvaratillförseln. Den globala ansvarskänslan har också ökat. Nu gäller det
att framkalla runktionsdugliga lösningar för det hot, som tredje världens enorma skuldbörda,
den växande ekonomiska ojämlikheten och befolkningsexplosionen innebär för världens
framtid.
Militärpolitiskt kan vi europeer inte heller sluta våra ögon föde risker, som de militanta
ingreppen och tendenserna i Främre Orienten och Asien i allmänhet innebär. Allt fler
stater i regionen skaffar sig robotar med lång räckvidd, kemiska vapen och strävar fram
mot kärnvapen. Finns det garantier för att hänsynslösa och oberäkneliga ledare i framtiden
kan återhålla sig från att hota t. ex. Europa för att skaffa sig fördelar? Jag anser att inga
garantier finns. Därför är det viktigt, att vi inom välrdssamfundet FN och inom internationella
organisationer arbetar för nedrustningslösningar, som riktar sig mot avvecklandet av
vapen även i landsdelar, som kan synas oss fjärran.
Det är glädjande och hoppingivande att en begränsning av de konventionella vapnen i
Europa är i nu sikte genom de s.k. CFE-förhandlingarna. Underhandlingarna om en
minskning av de strategiska kärnvapnen d.v.s. START-fördraget, torde genomföras ännu
i år. Vad innebär fördragen?

START-fördraget betyder, att de strategiska kärnvapnen minskas till den nivå man hade
i början av 80-talet, då förhandlingarna började, Positivt så. En följd kan dock vara, att de
marina och flygburna kryssningsmissilernas antal ökar. Hur detta återspeglas i de nordliga
havsområdena vet vi ännu inte. Vi kan endast hoppas på en för oss positiv lösning,
samtidigt som vi fäster uppmärksamhet vid frågan.
De konventionella vapnen i Europa kommer sannolikt att radikalt reduceras inom de
närmaste åren. Men ofantliga mängder kvarstår. Från Atlanten till Ural kan vi ännu efter
reduceringarna räkna sammanlagt med t. ex. 40.000 pansarvagnar och 60.000 bepansrade
fordon, alltså 100.000. Något militärt tomrum blir Europa alltså inte. För att klarlägga
dimensionen kan nämnas, att Tyskland hade 3.500 pansarvagnar år 1941, då anfallet mot
Sovjetunionen igångssattes.

Det finns alltså ännu mycket att göra inom nedrustnings- och begränsningssektorn. T.ex.
luftlandsättningstrupperna, landstigningstrupperna, marinflyget, den kvalitativa utvecklingen
och alla sjöstridskrafter ligger fortfarande utanför förhandlingarna. Det som speciellt oroar
oss på den norra flanken är det, att det ser ut som om det lättande trycket från Central-
Europa åtminstone temporärt skulle leda till att vapensystem placeras i våra närområden.
Fast vi inte ser detta som ett direkt hot är det ur Finlands synpunkt mindre önskvärt.
Fördelar för det nordiska säkerssystemet kan man inte heller se i en dylik förskjutning
Hela den utveckling jag nyss beskrivit, sammankopplad med stormakternas planerade, hela
eller delvisa, tillbakadragning av sina trupper i Central-Europa leder till många frågor
gällande den militär- och säkerhetspolitiska utvecklingen i vår världsdel. Idag är grundstrukturen
instabil och oklar. Hur ser det omtalande "nya europeiska säkerhetssystemet" ut?
Ingen vet ens hur det uppbyggs. Aspiranter finns det gott om: EG, NATO, KSSE, Väst-
Europeiska Unionen har varit framme. Tysklands politiska och militära handlingsfrihet har
ökat och ökar alltmer i framtiden. Tillsvidare ser de nationella färsvarssystemen att bevara
sin betydelse och ingen har gjort anspråk på att avstå. Den europeiska fördriktningen är
enligt men mening ännu oklar och t.o.m. osäker. Jag tror, och här talar jag naturligtvis för
Finlands del, att vi små länder gör klokast i att vänta och se. Än så länge ser vi ingen
orsak till att avveckla vårt trovärdiga nationella försvar.

Jag framhöll i mitt anförande kanske mindre hoppingivande faktorer, som grundade sig
enbart på realism. Trots allt är jag optimist beträffande framtiden. Vi behöver tro på
framtiden och även idealism i dagens värld. Detta gäller särskilt ungdomen, som har livet
framför sig.

Jag önskar KDUN-konf e rensen och Er alla allt gott!