Försvarsminister Elisabeth Rehns tal vid Sveriges Lottakårers riksstämma 4.4.1992 klo 13.00 i Göteborg
Vi har mycket av allting
mat och bäddar
världens bästa hus och hägn
fler böcker än vi nånsin orkar läsa
våra bryggor är förankrade i Nordens sommarljusa
tystnad
i det milda suset från skogsbrynet. Färggranna
nyheter bryter vinterkvällarnas tristess
nyheter från världens alla hörn.
"Vad skönt att sådant inte händer här hos oss". Vi suckar
rullar hop oss till ett nystan, som en igelkott, fnysande
drömmer, inga stora drömmar bara små
reklamsnuttar så fortsätter vi att leva som förut.
Bästa åhörare!
I dag är det särskilt viktigt att kunna se in i framtiden utan
fördomar. Att ta emot också sådan kunskap som skiljer
sig från våra egna föreställningar
och förutfattade meningar, som inte vill rymmas med
inom våra egna referensramar. Det är skäl att ifrågasätta
många självklarheter, lika väl i människors vardagsliv
som i världsomfattande frågor.
Vi upplever i dag stora förändringar. De resultat vi
uppnått i de industrialiserade länderna kan, om de utnyttjas
på ett oriktigt sätt, förvandlas till ett hot mot hela vår
civilisation. Vetenskapens och teknikens vinningar kan
på grund av konkurrensen, strävan efter effektivitet, kortsiktiga
ekonomiska fördelar och strävan efter obegränsad ekonomisk
tillväxt vända sig mot sig själva.
Vi här i Norden får leva i en värld där vi har övernog av
saker som uppfyller våra materiella behov och värden. Men
den snabba ekonomiska tillväxtens tid är nu förbi också här.
Tiden har kommit då vi måste stanna upp och begrunda
den verklighet vi är förankrade i. När det ekonomis
också smärtsamma förändringar? Den tiden är förbi
när vi lugnt i TV:n kunde förfasa oss över hur
andra drabbas av svårigheter och problem. I dag
kryper också svåra förändringar in i vår egen
vardag. Vår beredskap att kunna anpassa oss till
nya situationer och förhållanden ställs nu på
prov.
Förmår vi anpassa oss till ett liv där traditionella
och nya värderingar jämsides med varandra
formar vår^a attityder? Vårt beteende styrs av
våra värderingar, som bestämmer varför och hur vi
arbetar*. Jag vågar påstå, att vi kvinnor har en
större anpassningsförmåga att möta förändringar
än männen. Kvinnan har ju alltid varit tvungen
att anpassa sig i det korstryck som familjen,
hemmet och arbetslivet ger upphov till.
Kvinnornas andel inom samhällets och arbetslivets
olika sektorer såväl i Finland som i Sverige har
ökat, och enligt prognoserna kommer det ytterligare
att öka. Det här ger kvinnorna allt bättre
möjligheter att vara med och bygga upp ett bättre
samhälle och ett bättre arbetsliv. Avgörande blir
frågan, hur vi kan omvandla våra värderingar som
ofta är mjukare och mera mänskonära än männens
till en resurs för hela samhället. Kan våra vär
deringar bidra till att göra den hårda värld vi
lever i mjukare, eller är det tvärtom så att den
hårda vardagen berövar oss vår "kvinnlighet"?
Själv har jag inom ramen för min nuvarande uppgift
som försvarsminister ofta ställts inför
korstrycket mellan de hårda, maskulina och de
mera mänskonära värderingarna. Jag tycker att jag
inte har behövt ge avkall på min egen identitet
och inte heller har jag behövt omvandla mig till
en avbild av en man.
Historien visar att den nordiska kvinnans insats
varit betydande också utanför hemmet när vårt
välfärdssamhället byggts upp. Kvinnorna i Finland
var t.ex. aktivt med i den föreningsverksamhet
som blomstrade upp i slutet av förra och början
av detta århundrade. Kvinnornas aktivitet inriktades
huvudsakligen på de såkallade folkrörelserna,
männens och kvinnornas samorganisationer.
Kvinnornas andel till exempel av medlemmarna i
den tidens största organisation, nykterhetsrörelsen,
utgjorde över hälften under århundradets
första år.
I detta sammanhang vill jag föra fram betydelsen
av Lotta Svärdorganisationens arbete för det
finska försvarets historia. Lotta
Svärdorganisationen firade förra hösten sitt
70-årsjubileum. Den registrerades först år 1920, men
bakgrunden till dess uppkomsthistoria kan spåras
ända tillbaka till de händelser som ledde till
det självständiga Finlands uppkomst. Lotta Svärds
arbete sträckte sig över en period av mer än två
årtionden. Det utgjorde en dittills okänd företeelse
i försvarets historia. Finlands speciella
förhållanden i seklets början erbjöd en gynnsam
grogrund för organisationens verksamhet. Den
väckte uppmärksamhet också på andra håll i världen.
Krigets natur hade förändrats. Krigen berörde
hela nationen och hela befolkningen. De inverkade
på varje enskild medborgares liv och krävde
speciella arrangemang och organisationer bakom de
egentliga krigsfronterna. I det här arbetet behövdes
Lotta Svärd. Då vinterkriget bröt ut hade
Finlands kvinnor på grund av organisationen beredskap
att axla ett betydande ansvar för många
uppgifter som stöd för fosterlandets försvar.
Efter kriget förbjöds organisationen. Det är
därför en glädje för mig att konstatera att vi i
dag ånyo kan uppskatta Lotta Svärds arbete och
skänka det vårt under årtionden bortglömda tack.
I Finland har diskussionen om kvinnans roll i försvaret tagit
fart nu på 1990-talet. I den här diskussionen och i det här
arbetet kan vi nu i vår tur ta lärdom av er. På sin tid uppstod
ju intresset för att grunda föreningen Stockholms
Landstormskvinnor, som senare utvidgades till en
riksomfattande organisation, på basis av intryck från
Finlands Lotta Svärd.
Den finländska kvinnans roll i försvaret är i dag
annorlunda än hennes svenska medsysters. I Sverige
har kvinnorna tillträde till militära tjänster och de kan efter att
ha fullgjort värnplikt avancera
på officersbanan jämställda med männen. Här finner
vi den största skillnaden mellan den finländska och den
svenska kvinnan. I Finland kan en kvinna inte fullgöra
värnplikt även om hon ville det, och hon har därför inte heller tillträde
till officersbanan. I civila uppgifter inom försvarsmakten
tjänstgör däremot för närvarande över 6 000 kvinnor.
Det organisationsfält som arbetar till förmån för det
frivilliga försvaret är synnerligen mångskiftande.
Till dessa organisationer hör ca 20 000 kvinnor. Det
frivilliga organisationsarbetet är av stor betydelse när
det gäller att sprida försvarsinformation och att stärka
försvarsviljan. Särskilt under det senaste året har organisationerna
effektiverat sin verksamhet. Nästa höst börjar en kurs
som är avsedd för alla medborgare och som enligt
planerna skall fortsätta med avsnitt
för specialutbildning. De kurser som ger grundkunskap är
avsedda för alla medborgare som vill ha kunskap om
försvaret. Också på denna punkt är förhållandena olika
i Finland och i Sverige: hos oss kan kvinnorna inte på basis
av sådana kur*ser få egentlig militär utbildning, inte heller
kan de uppnå reservofficers- eller andra militära grader.
Själv har jag varit tveksam till att kvinnor skall få
vapenutbildning. Mina egna personliga värderingar
påverkar min ståndpunkt i den frågan. Å andra sidan
motsätter jag mig av principiella orsaker, att det skall
finnas sådana uppgiftsområden
som man inte kan söka sig till på grund av sitt kön.
Yrkesvalet är något som borde kunna avgöras utgående
från vars och ens egna värderingar
och inte baseras på gränser som sätts ut av andra.
Kvinnorna och det militära försvaret är i dag en
problematisk fråga i Finland. Som minister med
ansvar för jämlikhetsfrågor har jag också själv blivit tvungen
att resonera om saken utgående från många olika
synpunkter. Jag har inte kunnat låta de beslut jag
fattat bestämmas av mina egna personliga värderingar,
och jag har försökt behandla frågan så fördomsfritt som möjligt.
Jag har velat "lyfta upp katten på bordet" som man
uttrycker det hos oss, dvs. jag har inte velat sopa problemet
under mattan och begrava en svår fråga genom att tiga ihjäl den.
Hela den tid jag varit försvarsminister har jag försökt kämpa
mot fördomar, också kvinnornas fördomar. Mitt tal om att
befolkningsskyddets beredskap borde effektiveras och kvinnornas
försvarskunskap ökas har på en del håll ansetts vara krigiskt,
trots att både miljökatastrofer och storolyckor kräver samma
slag av beredskap som krigstillstånd. Verkningarna av undantagsförhållanden
berör hela samhället, också kvinnorna. Enligt min mening
är redan detta ett vägande argument för att kvinnorna bör
få tillgång till olika slag av informationskanaler och former
för deltagande inom försvaret på ett mera jämlikt sätt och
jämsides med männen. Så är ju fallet i ert land.
Kvinnornas ställning och kommande roll inom
försvaret har i Finland varit föremål för känsloväckande
diskussioner och meningsutbyten. För att
slutresultatet i de här frågorna skall bli så
rättvist och tillfredsställa så många olika
parter som möjligt har försvarsministeriet tillsatt
en parlamentarisk kommission för att utreda
ärendet. Nästa år i slutet av mars skall vi ha
lösningsmodeller för det fortsatta arbetet.
Min åsikt är att kvinnornas medverkan inom
samhällets alla områden bör ses som berikande och
tankeförnyande och definitivt inte som ett hot,
somt blint borde avvärjas. Det jag nu säger riktar
sig givetvis inte enbart till männen utan
också till de kvinnor som ståndaktigt upprepar
gamla argument. Argument som hör till en gången
tid, och som inte ger kvinnor och män samma
möjligheter att skydda och stöda samhället där det
hotas. Jag hoppas också att man även i Finland
skall kunna utnyttja kvinnornas annorlunda erfarenhet
på ett fördomsfritt sätt på försvarsområdet
och betrakta dem som en resurs.
Kvinnans roll som uppfostrare av nya generationer
är central. Kvinnorna inte bara uppfostrar sina
barn, utan deras inflytande som lärare i skolorna
är också betydande. Uppfostran har en väsentlig
andel i gestaltningen av attityder och värderingar
och de styr vårt beteende.
Jag är rädd att vi är sorgligt oförberedda när
det gäller att svara på de utmaningar som redan
skymtar framför oss eller att utreda de komplicerade
problem som framtiden för med sig. Även om
våra dagars människa lever i en allt mer mångfacetterad
omgivning, har hon inte i sin verksamhet,
sitt beslutsfattande och sina värderingar
kunnat frigöra sig från sina föråldrade attityder.
Vi borde alla ställa oss frågan: vilket slag av
miljö, samfund, samhälle vill vi leva i. Om inte
vi kvinnor deltar på alla områden när det gäller
attt bygga upp en framtid för oss själva och våra
barn, vem skall då göra det och vem är det som
bestämmer vilka etiska värden som skall vara de
riktiga när det gäller att styra vår verksamhet.
Vi bör genom den uppfostran vi ger våra barn
utveckla de kommande generationernas förmåga att
förstå och bedöma de stora problemen och
förändringarna i vår tid. Vi bör genom vårt arbete
aktivt delta i att utveckla hela samhället.
Så länge vi - vi alla som enskilda individer -
inom oss bär på hämmade känslor, hat och bitterhet,
så länge har vi inte rustat ned som individer.
Det är inte nog med enbart instrumenten
nedrustning, också attityderna måste nedrustas.
Målet för allas vår verksamhet borde också vara
en total nedrustning av vapen och attityder som
skulle omfatta alla folk. För att mänskligheten
skall uppnå förmåga och mod att söka efter nya
lösningar utgående från en helt ny grund krävs
årtionden åv arbete. Här står vi kvinnor inför
stora uppgifter och utmaningar.
Vi har mycket av allting, alltid många möjligheter.
Humaniteten har inte på länge ställts på prov.
Humaniteten har inte uppenbarat sig det talas hela
tiden om den men var dröjer den? Finns den?
Eller har den blivit onödig, tynat bort i brist på användning?
