Suomen ulkopolitiikan asiakirja-arkisto ja kronologia
Lisää kirjanmerkki

Utrikesminister Paavo Väyrynens föredrag 12.3.1992 på Försvarshögskolan i Stockholm

Embargo 12.3.1992 kl. 19.00

NORDENS SÄKERHET I ETT NYTT EUROPA

Jag håller detta föredrag i ett intressant läge. Nordens internationella omgivning har förändrats drastiskt. Den av två stormakter dominerade världsordningen har gått till historien. Uppdelningen av Europa i två antagonistiska militära allianser har upphört. Vår världsdels statliga gränser har förändrats på fredlig väg. De djupgående förändringarna i Europa har dock ingalunda upphört ännu, brytningsskedet pågår alltjämt.

Betydelsen av de inträffade och pågående förändringarna illusteras väl av att vi nu i enlighet med slutdokumentet från Paris talar om "det nya Europa".

I Finland har förändringen från ett gammalt till ett nytt Europa upplevts som något mycket positivt. Det viktigaste är, att risken för ett storkrig har vikit undan. Från tudelning och motsatsförhållande har vi gått över till ett samarbete, som bygger på en grund av gemensamma värden. Upprustningens tidevarv har förbytts i en period av säkerhet med nedrustning och samarbete som bas. I våra nårområden inverkar dessa förändringar gynnsamt. Våra förbindelser med Ryssland följer principerna för det nya Europa. De baltiska länderna har blivit självständiga. I Östersjöregionen har en grund skapats för ett fruktbart samarbete mellan områdets alla stater.

Även om vi upplever de senaste årens utveckling mycket positivt, har vi inte blindat för de obestridliga problem, som vi möter i det nya Europa. Vi ser speciellt två sammanhängande faktorer, vilka hotar vår världsdels stabilitet, säkerhet och välstånd: den ekonomiska och sociala klyftan mellan vår kontinents västra och östra delar samt de nationella motsättningarna i det östliga Europa.

I ett nytt Europa behövs en ny säkerhetspolitik. Ansvaret för vår världsdels säkerhet är nu verkligen gemensamt: vi bör tillsammans kunna förhindra, hålla tillbaka och kontrollera vår kontinents inre konflikter. Det säkerhetsstärkande samarbetet bör utsträckas till livets alla områden. Av speciell vikt är att främja ett ekonomiskt välstånd i östra Europa.

Under det kalla krigets tid förmådde varje nordiskt land värna om sin egen säkerhet på ett sätt, som beaktade de övriga nordiska ländemas intressen. Samtidigt var detta i konformitet med det internationella samfundets intressen. Jag tror, att vi lyckas med det även i det nya Europa. Vår utgångspunkt bör vara en hållbar bedömning om vad som å ena sidan blir kvar av det gamla och vad som å andra sidan är väsentligt i det nya.

Nordens länders grundintressen är fortfarande gemensamma: vi bör kunna främja en fredlig och stabil utveckling speciellt i vårt eget närområde i Nordeuropa och i Östersjöområdet. I det nya Europa har vi behov av och möjligheter till att utvidga vårt säkerhetspolitiska samarbete och även annat till detta nära anknutet samarbete.

XXX

Finlands strävan är att trygga en reell och varaktig säkerhet. Vi utgår från vårt geografiska läge och från de erfarenheter vi har av vår historia. Vi strävar till att säkerställa våra nationella intressen i en föränderlig värld på ett sätt, som är förenligt med andra folks och hela det internationella samfundets intressen.

Finland eftersträvar, att vårt land skall kunna vara neutralt i förhållande till eventuella framtida krig eller konflikter i våra närområden - alltså hållas utanför dessa. Kärnan i vår neutralitetspolitik kan karakteriseras som militär alliansfrihet och ett självständigt försvar. En betydelsefull komponent av säkerhetspolitiken är att upprätthålla en självständig nationell försvarsförmåga, som är prestationsduglig och trovärdig i förhållande till säkerhetsmiljön.

Under det kalla krigets era byggde det stabila läget i Nordeuropa på, att det i närheten av Sovjetunionens viktiga militära mål fanns två neutrala länder: Sverige och Finland. Därutöver iakttog Norge och Danmark i sitt NATO-samarbete frivilliga begränsningar, enligt vilka de under fredstid inte accepterade främmande baser eller kärnvapen inom sina områden.

I det nya Europa finns på Sovjetunionens forna plats Ryssland, som orienterar sig mot demokrati och marknadeekonomi, men vars utveckling dock ännu länge kommer att vara förknippad med osäkerhet. Under åtminstone en överskådlig framtid är det för alla parters del förnuftigt, att Nordens väletablerade säkerhetspolitiska konstellation förblir oförändrad. När jag säjer detta så tar jag givetvis i beaktande den möjligheten, att det geopolitiska läget i Nordeuropa i framtiden kan förändras på ett avgörande sätt.

På denna grund förbereder vi oss på att ansöka om medlemskap i den Europeiska gemenskapen. Vi är beredda att delta i dess gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik på det sätt som beslöts i Maastricht. Samtidigt gör vi en aktiv insats för att stärka det på KSSE grundade allmäneuropeiska säkerhets- och samarbetssystemet.

Jag hänvisade tidigare till Nordeuropas militära säkerhet och till behovet av att bibehålla stabiliteten i detta område. I detta avseende är vi i behov av en viss kontinuitet.

Samtidigt är det skäl att konstatera, att det även här i Norden nu finns en ny säkerhetsomgivning med nya slags hot och utmaningar. Dessa måste vi möta tillsammans.

Finlands ställning har varit intressant. Europas revolutionära förändring började i östra Centraleuropa och Ryssland och där fortsätter den ännu. Vi har noga följt händelserna i vårt grannland och strävat till att ta dem i beaktande i vår egen politik.

Senaste höst inledde vi förhandlingar om avtalsarrangemang med både Sovjetunionen och Ryssland. Därför var vi också det första västlandet, som kunde underteckna avtal med Ryssland. Vid undertecknandet av grundavtalet kunde det gemensamt konstateras, att fördraget av år 1948 mellan Finland och Sovjetunionen hade upphört att gälla. Vid samma tillfälle undertecknades ett handelsavtal mellan Finland och Ryssland samt ett avtal om samarbetet för att utveckla områdena Murmansk, Karelen och St Petersburg.

Det sistnämnda avtalet, ramavtalet för närområdessaraarbete, skapar grunden för en viktig ny dimension i våra östrelationer. Ur Finlands - och hela Nordens - synvinkel sett, är det ytterst betydelsefullt att få till stånd en gynnsam utveckling i Ryssland och i synnerhet i de delar av
Ryssland, som ligger nära oss.

Gränsen mellan Ryssland och Norden är unik jämfört med det förra Sovjetunionens övriga gränser: endast här gränsar Ryssland och OSS (de Oberoende staternas samvälde) till utvecklade marknadsekonomiska länder - till Norge och Finland. Detta unika förhållande innebär, att klyftan i levnads- standard här är djupare än någon annanstans vid det förra Sovjetunionens gränser. Å andra sidan öppnar sig här även speciella möjligheter till samarbete: inom projekt, som förverkligas i de delar av Ryssland som gränsar till Norden, kan man utnyttja Norges och Finlands färdiga infrastrukturer. Dessa områden kunde verka som ett slags laboratorium för reformer och utveckling, och erfarenheterna från detta kunde utnyttjas inom andra delar av Ryssland. Ur Rysslands synpunkt sett är det fråga om ett område, vart det kan vara lättast att få utländska investeringar.

Detta är enligt min mening ett viktigt föremål för nordiskt samarbete. Vi borde koncentrera vår hjälp till Östeuropa framförallt till de områden, som ligger oss nära: Murmansk, Karelen och St Petersburg områdena, de baltiska länderna och även Polen. Vi borde verka så, att vi även skulle få övriga västländer fullödigt med i detta arbete. Upprättandet av Östersjöstaternas råd och flera nordiska länders kommande medlemskap i den Europeiska gemenskapen kan vara ägnade att förbättra våra möjligheter i detta avseende.

En gynnsam ekonomisk och samhällelig utveckling i Nordens närhet skapar för oss stabilitet, säkerhet och välstånd. Detta bör vi främja på alla sätt, som står till buds.

XXX

Uppbrytningen av de bipolära politiska och militära konstellationerna förändrar Nordens säkerhetsmiljö även militärt. Trots att Nordeuropas geopolitiska grundkonstellation åtminstone i huvuddrag har bevarats oförändrad, har de härtill anknutna hotbilderna förändrats.

Militärt sett har vi ännu att göra med en bakom östgränsen stationerad väldig militär styrka. Den hör som ett arv från det kalla kriget till den omåttliga vapenarsenal, vilken föll i händerna på Ryssland. Detta militärmateriel är i framtiden underställt bestämmelserna om begränsningar och öppenhet i CFE-avtalet om reducering av konventionella vapen i Europa.

En snabb begränsning av vapenarsenalerna är dock inte nödvändigtvis att vänta i de till Norden gränsande nordvästra delarna av Ryssland, i Kola- eller i St Petersburg-områdena. Inte heller tillbakadragandet av det förra Sovjetunionens militära styrkor från de självständiga baltiska staternas område lär ske speciellt snabbt.

Frågans lösning måste framförallt ses ur perspektivet av en djup och långvarig militär strukturomvandling. Därför anser vi det vara viktigt, att en eftervård efter det kalla kriget, ett nytt slags praktiskt inriktat säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete har inletts på Natos initiativ inom det Nordatlantiska samarbetsrådet (NACC).

I enlighet med det program, som Nato framlagt, skall samarbetsrådets praktiska arbete inriktas på att stöda implementeringen av CFE-avtalet, på en förnyelse av militärstyrkorna i enlighet med principerna för en försvarsinriktad doktrin och demokratisk övervakning samt på konversion av försvarsindustrin och på forsknings- och miljövårdsfrågor.

Nya former av säkerhetssamarbete kan även bedrivas bilateralt eller på trilateral bas eller inom ramen för KSSE.

När de mellaneuropeiska före detta Warszavapakts länderna och de baltiska länderna bygger upp sina militärstyrkor på nytt, kan man fråga, om inte länder som Finland och Sverige skulle kunna erbjuda dem sakkunskap och erfarenhet vid skapandet av en försvarsinriktad och
kostnadsmedveten arme?

De nordiska länderna kunde göra en gemensam regional insats för denna strukturförändring, genom att stöda en konversion av vapenindustrin i St Petersburg området. En lyckad utgång där skulle ha omfattande återverkningar på Rysslands förmåga att föra in det under det kalla kriget militariserade samhället och ekonomin på demokratins och marknadsekonomins väg.

I Finland har vi vissa erfarenheter av konversionssamarbete. Såväl i Finland som också i de övriga nordiska länderna kunde och borde man göra mycket mera på detta område. All den kunskap vi besitter pekar på konversionens avgörande betydelse, men samtidigt på uppgiftens
dimensioner och svårigheter. Detta är ett omfattande arbetsfält för närområdessamarbetet, i vilket alla västländers resurser bör inkopplas.

Även kärnvapennedrustningen framträder i det nya läget framförallt som ett samarbete för att upplösa det kalla krigets konstruktioner. Där är det främst fråga om att förhindra en spridning av kärnvapnen och kontroll av teknologin.

Transport, lagring och undanröjning av Östsamväldets (OSS) kärnvapen är en väldig uppgift, vars miljöverkningar även berör Nordens närregioner, Kola och St Petersburg områdena. För Sverige och Finland vore det skäl att gemensamt utvärdera vilken teknisk, ekonomisk eller annan insats vi kunde göra i denna fråga, även om vi förståeligt nog inte kan delta i själva behandlingen av kärnladdningarna.

Vi står inför en historisk förändring beträffande kärnvapnens roll och gruppering i Nordens närmiljö. När avlägsnandet av Förenta Staternas och Rysslands havs- och landbaserade taktiska kärnvapen förverkligas stärks den militära stabiliteten. Detta minskar trycket eller sannolikheten av att Nordens område eller luftrum utnyttjas under en kris.

Samtidigt förverkligas i praktiken ett av grundmålen för tanken på en kärnvapenfri zon i Norden, då sådana missiler avlägsnas, vilka beträffande stationering och räckvidd speciellt kan nå det nordiska området.

För Norden är det skäl att i framtiden försäkra sig om, att en betoning av de luft- och havsbaserade strategiska vapnens betydelse inte rubbar de nordliga områdenas stabilitet.

Norden bör i full utsträckning dra nytta av den reducering av de konventionella vapnen samt av den ökade militära stabilitet och öppenhet, som är på gång i det nya Europa. Främjande av detta mål öppnar nya möjligheter för det nordiska samarbetet och indelningen i militärt allierade och alliansfria länder utgör inte ett hinder för detta på samma sätt som förr.

I den nya säkerhetspolitiska konstellationen i Europa betonas säkerhetens lokala och regionala faktorer. Den nordiska säkerhetspolitiska dialog, som fördes inom arbetsgruppen om en kärnvapenfri zon i Norden, bör fortsätta i konkreta och resultatinriktade former.

Jag tänker framför allt på ett stöd för regionala arrangemang vid KSSE:s säkerhetsforum, som inleds efter toppmötetiHelsingfors.Deregionala
förhandlingsprocesserna kunde vara öppna beträffande deltagande och verka inom ramen för detta gemensamma forum, styrda av gemensamma principer.

De ökande kraven på öppenhet ställer Sverige och Finland inför nya utmaningar. Vi har stått utanför de till militärallianserna anslutna ländernas förhandlingsfora, vars resultat nu börjar tillämpas även på utomstående länder.

Det så kallade open skies-avtalet om övervakningsflygningar, som är på väg att bli klart för undertecknande, är ett fruktbart och naturligt samarbetsföremål för Finland och Sverige. Vi har tillsammans som observatörer inverkat på avtalets innehåll och vi strävar till att bli deltagare
i det så snart som möjligt. I framtiden öppnar sig möjligheter för tekniskt samarbete när övervakningsflygningar utförs.

En annan aktuell fråga är harmonisering av bestämmelserna om övervakning och informationsutbyte i CFE-avtalet och i CSBM-dokumentet från Wien. I detta sammanhang bör vi sträva till, att särdrag som gäller Finlands och Sveriges värnpliktsarmeer sakenligt beaktas. Vi kan dra nytta av varandras synpunkter när vi söker en lösning på denna fråga.

XXX

Av historiska och geopolitiska skäl har Nordens säkerhetspolitiska miljö traditionellt uppfattats som stormaktscentrerad och dominerad av militär-strategiska faktorer.

Europas nya säkerhetsarkitektur gör Norden till en fastare del av Europa. Detta läge är inte enkelt för något nordiskt land. De bör finna nya tillämpningar av sina nordiska lösningar genom anpassning och medverkan i Europas förändring.

Under den senaste tiden har man diskuterat om och hur Finland och Sverige skulle kunna intensifiera sitt inbördes säkerhetspolitiska samarbete och även utsträcka det till försvarspolitikens område. Detta är en ytterst naturlig fråga.

Mellan Finland och Sverige har det förekommit och förekommer alltjämt försvarspolitiskt samarbete till exempel beträffande materialanskaffning, fredsbevarande verksamhet samt inom den försvarspolitiska dialogen och inom nedrustningsförhandlingar.

I de längst gående förslagen har man talat om ett gemensamt försvar eller ett försvarsförbund mellan Finland och Sverige. En sådan diskussion är felaktigt inriktad. I förändringarnas Europa av idag finns det inte skäl till eller behov för nya militära alliansförbindelser.

Försvarsavgörandets grunduppgift är att förebygga. En utvidgning av den militära alliansstrukturen på ett nytt sätt till Nordens område kunde i det nuvarande alltjämt föränderliga läget snarare skapa mer instabilitet än stabilitet.

XXX

Finlands och Sveriges samt de övriga nordiska ländernas erfarenheter och insatser behövs för att stärka KSSE:s verksamhetsförmåga och för att förändra Europa i riktning mot ett säkerhetssystem, där förhindrande av krig och kriskontroll sker i samarbete och med hjälp av gemensamma institutioner.

En aktuell uppgift är fredsbevarande verksamhet inom ramen för KSSE.

Mången ställer sig tvekande till detta. Det framhålls, att KSSE inte besitter behövlig juridisk grundval eller en procedur för bindande beslutsfattande. Man befarar, att KSSE:s aktivitet skulle försvaga FN:s fredsbevarande verksamhet eller innebära ett slöseri med överlappande resurser.

Man kan närma sig en lösning på ett pragmatiskt och realistiskt sätt, som inte förutsätter en förändring av KSSE:s grundkaraktär.

De nordiska länderna kunde utgående från sin egen modell göra utvecklande av KSSE:s fredsbevarande verksamhet till ett nytt tyngdpunktsområde. De kunde samarbeta med andra likasinnade länder såsom Schweiz och Österrike.

De nordiska länderna upprätthåller beredskap och utbildning för FN:s fredsbevarande verksamhet och bedriver ömsesidigt samarbete och utbyte av erfarenheter.

Kunde man inte tänka sig att tillämpa en liknande praxis genom koordination och samarbete mellan alla KSSE-länder? KSSE-länderna kunde som en gemensam förpliktelse förbinda sig att upprätthålla nationell beredskap för fredsbevarande verksamhet. Denna beredskap kunde vid behov tas i bruk genom gemensamma beslut.

En fast ekonomisk grund kunde skapas så, att alla länder skulle förbinda sig att anslå en bestämd andel av sina försvarsutgifter till FN:s och KSSE:s fredsbevarande verksamhet, delvis för att upprätthålla sin egen beredskap och delvis för att finansiera gemensamma arrangemang.

Av Finlands försvarsutgifter för senaste år utgjorde andelen för fredsbevarande omkring två procent. För att skapa ett fungerande internationellt system skulle även en i medeltal klart mindre insats vara tillräcklig.

***

I Europa bör som ett långsiktigt mål uppställas skapandet av ett nytt slags kollektivt säkerhetssystem med hjälp av ett förstärkt KSSE.

Ett sådant kollektivt säkerhetssystem skulle utgöra en del av Europas fortsatta djupa förändring ; den politiska och ekonomiska integrationen och det säkerhetspolitiska samarbetet.

En på KSSE byggande regional ordning för att upprätthålla fred och säkerhet är i överensstämmelse med FN-stadgans principer. En europeisk beredskap skulle bidra till att stärka FN.

Nato har en central stabiliserande betydelse för Europa. Den kollektiva säkerhet som militäralliansen företräder bygger på medlemsländernas gemensamma försvar mot ett yttre hot. Denna Natos militära grunduppgift bibehålls oförändrad oberoende av att dess politiska roll utvidgas.

KSSE:s uppgift är att preventivt förhindra och fredligt lösa inbördes konflikter mellan alla deltagarländer samt att kontrollera kriser. Kollektiv säkerhet av detta slag förutsätter, att man binder sig till gemensamma principer och normer samt till gemensamma tillvägagångssätt för att upprätthålla dessa. I dessa metoder bör även ingå gemensamt överenskomna sanktioner.

Det europeiska kollektiva säkerhetssystemets aktioner i konfliktsituationer kunde bygga på en arbetsfördelning. KSSE skulle erbjuda principerna och ett forum för beslutsfattande. De praktiska åtgärderna, såsom fredsbevarande verksamhet skulle stöda sig på deltagarländernas och deras samarbetsorganisationers resurser.

I dagens nya europeiska förhållanden har KSSE en viktig säkerhetspolitisk uppgift även då det gäller att främja ekonomiskt samarbete. Allt som står i vår makt bör göras för att utjämna den ekonomiska och sociala klyftan mellan öst och väst. I första hand är det fråga om en lösning, med hjälp av vilken de nya demokratierna, de baltiska länderna och OSS-länderna, stöds under övergången till marknadsekonomi
och integreras i Västeuropas frihandelsområde. Men dessutom krävs omfattande investeringar för att utveckla deras ekonomiska och samhälleliga grundstrukturer. Här krävs multilateralt samarbete mellan regeringarna inom en alleuropeisk ram, eftersom det främst är fråga om offentliga investeringar i transport-, kommunikations- och energinät som går Över statsgränserna. En del av dessa investeringar betalas av de västliga industriländerna.

Vid uppföljningsmötet i Helsingfors borde man föra en grundlig diskussion om det europeiska samarbetets organisation. Förefintligt dubbelarbete borde elimineras samtidigt som man förhindrar att nytt sådant uppstår. Å andra sidan borde man försäkra sig om, att allting av vikt blir uträttat. Som forum för det ekonomiska samarbetet kunde man tänka sig något existerande organ, vars verksamhetsområde skulle utökas med uppgiften att utveckla infrastrukturen.

Lisää kirjanmerkki