Anförande av utrikesminister Pertti Paasio vid Finlands utrikesministeriums regionala möte om Östeuropa, i Helsingfors 30.1.1990
Vi har samlats under en mycket exceptionell tid. Händelserna i Sovjetunionen och i Östeuropa har varit historiska. Som bäst pågår den djupaste internationellt-politiska omvälvning som inträffat efter andra världskriget, och dess hjärta befinner sig i det historiska Centraleuropa.
Förändringarna i Europa - låt vara att de senaste månaderna fört med sig rentav revolutionerande dramatik - har emmellertid inte uppkommit i ett slag. Det är fråga om flera årtionden gamla trender, som så småningom ersatt tudelningens ideoligisk-politiska strukturer på undantag.
Den mångfasetterade förändringen i Europa har hittills ägt rum i fredliga tecken - så torde man kunna säga med undantag för några beklagliga avvikelser. Relationerna mellan staterna har blivit mera jämlika; en på styrka baserad politik kommer förhoppningsvis att få allt mindre utrymme. Utvecklingen kommer emellertid inte - nödvändigtvis - att framskrida utan svårigheter. I det internationella livet förekommer fortfarande konflikter, också mellan staterna.
Utrikespolitiken sköts alltid i ett spänningsfält som skapas av kontinuitet och förändring. Det internationella systemet präglas idag uttrycklingen av förändringar. Mycket av det som efter andra världskrigetföreföll har blivit orubbligt i Europa, framför allt tudelningen och motsättningarna mellan öst och väst, befinner sig nu i rörelse. För att vi skall bemästra förändringen i det viktigt att vi bibehåller det som är värt att bibehålla.
Trots tudelningen hade man redan tidigare i Europa förmått åstadkomma en växelverkan som överbyggde de ideologiska gränslinjerna. Detta har man
skärskilt kunnat lägga märke till i det delade Tyskland. Europa har alltsedan början av 1980-talet fått uppleva ett nytt slags dynamik. Världsdelen har för varje år alltmera blivit sig själv.
Vid bedömningen av förändringarna i Östeuropa har vi betonat två faktorer:
- Omvälvningarna i regionen måste ses mot bakgrunden av de förändringar som redan en längre tid har pågått i Europa;
- Reformpolitiken i Sovjetunionen har spelat en särdeles viktig roll för förnyelsen inom den sovjetledda alliansen. Framdeles kommer utvecklingen i Europa sannolikt att vara mera oberoende av utvecklingen i Sovjetunionen. Under år 1990 - eller åtminstone under de närmaste åren - kan vi vänta oss, att en pluralistik demokrati stabiliserar sin ställning såsom varande det allmäneuropeiska rådande statssystemet. Länderna inom Warszava-pakten utökar sitt samröre med det övriga staterna på kontinenten, och med av dem bildade samarbetsorganiationer.
Under det senaste året lärde vi oss att bereda oss på överraskningar. Det ser ut som om den politiska utvecklingen vore mycket snabbare än man generellt har förberett sig på.
I många länder har medborgarna inte längre stått avvaktande - de har i stället med eftertryck angett riktningen för den kommande utvecklingen. Det politiska beslutsfattandet genomgår en genomgripande omvandling.
Särskilt i Tyska Demokratiska Republiken har händelserna varit, och är också framdeles, speciellt viktiga. Det är en påminnelse om att den tyska frågan är ett av de allra viktigaste elementen i den pågående omvandli ngsprocessen.
När vi bedömer den kommande utvecklingen, har vi skäl att vara försiktiga. Situationen kännetecknas av instabilitet. Att konstatera detta ger dock inte för handen att prognosen vore dyster.
Den pågående utvecklingen har inte nämnvärt påverkat Finlands ställning.Utgångsläget för vår utrikespolitik står fast. Vi har konsekvent verkat så, att vår position bevaras, även om stora omvälvningar äger rum i vår världsdel.
Som ett nordiskt neutralt land tar vi aktivt del i att utveckla vår del av världen. Det är fråga om neutralitet i 1990-talets Europa.
Utgångsläget för vår politik kan uttryckas som följer:
- Vi baserar våra handlingar på ett vittomfattande Europa-begrepp.
- Vi ser KSSE-mekanismen som en bästa ritningen vid byggandet av etteuropeiskt hus.
- Vi stöder alla strävanden som syfter till en pluralisk demokrati, och till ett ekonomiskt system, som står öppet för förändringar.
Hur kan vi då här i Finland medverka till att omvälvningarna i vår världsdel hålls inom fredliga fåror?
Överallt erkänner man, att KSSE får en allt större betydelse i dagens läge. Förslaget att sammankalla en KSSE-toppkonferens bekräftar detta intresse.
Finland understöder sammankallandet av en KSSE-toppkonferens i den närmaste framtiden, eventuellt redan under innevarande år.
Toppmötet år 1990 och det toppmöte som skulle hållas i samband med uppföljningsmötet i Helsingfors, är inte avsedda att ersätta varandra. Vi anser att förslagen kompletterar varandra.
Den diplomatiska aktiviteten på KSSE-fronten har varit livlig under de senaste veckorna. Finlands representanter har i de övriga KSSE-ländernas
huvudstäder relaterat vår uppfattning om toppmötena.
Det finländska perspektivet kunde kortfattat beskrivas som följande:
Vi anser att toppmötena bör förberedas med omsorg. Finland är berett attdelta i detta arbete. Möterna bör ses som en del av en kontinuerlig process.
Ett möte under år 1990 skulle ge KSSE-ländernas ledare en möjlighet att tillsammans dryfta förändringarna i Europa och deras inverkan på Europas
framtid. De gemensamma slutsatserna borde enligt vårt förmenande bygga på den förfarande oförändrat aktuella principdeklaration, som undertecknades
i Helsingfors år 1975.
Man har börjat förverkliga det ambitiösa program som antogs vid uppföljningmötet i Wien. Ett toppmöte kunde ge nya impulser åt hela KSSE-processen.
Vid detta toppmöte skulle man överenskomma om att man vid uppföljningsmötet i Helsingfors år 1992 fortsätter den omfattande diskussionen om säkerhet och samarbete i Europa.
Slutsatser kräver utvecklingen kan där dras på basen av ett grundligt övervägande.
Det vore naturligt, att man redan vid toppmötet år 1990 skulle bereda sig på ett nytt toppmöte i samband med uppföljningsmötet i Helsingfors.
Än de ekonomiska reformerna i Östeuropa?
Finland har från sina egna utgånspunkter och på basen av egna erfarenheter varit med om att ekonomiskt stöda länderna i Östeuropa.Härvid har man velat svara mot dessa länders egna utvecklingsbehov, och man har framför allt velat medverka till att lösa deras ofantliga miljöproblem.
I vårt eget intresse skall vi bereda oss på att under de kommande åren delta i stödet till Östeuropa, både på multilateral och bilateral basis.Detta skulle ske på sådana områden, där de olika ländernas behov, och Finlands resurser och kunnande bäst kan anpassas till varandra till gagn för de ekonomiska reformerna.
De politiska och ekonomiska reformerna i Östeuropa kommer eventuellt att i hög grad förändra inarbetade positioner i vårt kommersiella och ekonomiska samarbete.
De ekonomiska förhållandena leder till att marknadsförhål landena förändras. Vid sidan av den nödvändiga biståndsverksamheten bör vi också ur ett nytt perspektiv betrakta hur våra handelsrelationer utvecklas. Detta gäller både nätverket av handelspolitiska arrangemang - t.ex. KEVSOS -avtalen- och det finländska näringslivets satsningar.
Fraför allt i Sovjetunionen håller genomförandet av perestroikan på att leda till att strukturen för det traditionella bilaterala varuutbytet förändras. Ett fortsatt vidsträckt handelsutbyte förutsätter att handelssystemen vidareutvecklas. Detta gäller både tillgodoseendet av Finlands importbehov, och tryggandet av våra exportförutsättningar.
Utvecklingen har lett till osäkerhet och föranlett nya problem hos våra exportörer, samtidigt som nya krav ställs på företagsplanet beträffande marknadsföring och reell konkurrenskraft. Vid sidan av det traditionella varuutbytet har emmellertid på kort tid uppstått nya former för kommersiellt och ekonomiskt samarbete, om vilka man kan anta att deras betydelse kommer att öka.
Det är möjligt att de östeuropeiska länderna på 1990-talet - efter en viss övergångsperiod - är ekonomier med snabb tillväxt. Samtidigt söker sig dessa länder till internationella ekonomiska samarbetsstrukturer. Finland stöder alla sådana strävanden, med vilka man främjar ekonomiskt samarbete i europeisk skala.
Det allt mångsidigare samarbetet inom våra närregioner erbjuder särdeles stora möjligheter för Finland.
Östersjösamfundet står inför stora utmaningar i ekologiskt och ekonomiskt hänseende. Vi måste bevara miljön för kommande generationer.
Vårt samarbete med de närliggande sovjetiska områden som gränsar till oss är i färd att få ett nytt och dynamiskt innehåll. Vi aktiverar samarbetet med Estland, Karelen samt Murmansk- och Leningrad-regionerna.
Vårt broderfolk esterna har på ett särpräglat och unikt sätt skapat sig en position bland våra grannrelationer. Detta konstaterades av Vaino Väljäs, som för ett par veckor sedan i ett viktigt anförande i Helsingfors sade, att esterna återtar sin plats i den internationella vänkretsen, blir medlemmar av det internationella samfundet.
I många avseenden pågår ett övergångsskede. Trots att händelsernas frammarsch inte medger exakta förutsägelser hur de östeuropeiska staterna sist och slutligen kommer att gestaltas i politiskt och ekonomiskt hänseende, kan man ändå med stor säkerhet anta, att det inte längre finns någon återvändo. Det marknadsekonomiska systemet och mångpartidemokratin torde bli den stomme för samhällssystemen, kring vilken varje land bygger upp sina särdrag i enlighet med sin nationella kultur. Det förefaller sannolikt att länderna i Östeuropa återvänder till ett närmare samarbete med det övriga Europa.
Vilken framgången blir under kommande tider avgörs i respektive fall av medborgarnas egen vilja och av deras arbete. T.o.m. en storskalig internationell hjälp kan endast skänka möjligheter och skapa ramar. Framtiden för de nationer som slagit in på en ny väg kan inte byggas av andra, inte ekonomiskt och inte politiskt. Detta borde man inse på tillräckligt många håll.
Som historiskt begrepp har "Östeuropa" att göra med den ideoligiska motsättning som karakteriserat tudelningen. Vi har anledning att förmoda, att i fortsättningen den europeiska uppdelningen i öst och väst lindras; Östeuropa blir åter Centraleuropa. Öster om detta ligger en europeisk stormakt, Sovjetunionen.
Förändringar leder ofta till en känsla av osäkerhet. Vi är ofta fjättrade av det förgångna. Det internationella samarbetet har i avgörande grad blivit öppnare än förr. Öppenheten har stärkt förtroendet och säkerheten. Vi håller på att lära oss att klargöra de uppkommande problemen på ett sätt som vi gemensamt kan förstå.